Musik+sport=freak?

Mina älsklingar i Musikbyrån hade igår ett reportage om sport och musik och framför allt varför det inte finns några bra fotbollslåtar. De som kom fram i diskussionerna med olika kända musiker var att i Sverige gillar man alltid antingen musik eller sport och de två verkar inte gå att förena. Nu finns det ju massor av idrottare och idrottsfantaster som lyssnar på musik men när man pratar om personer som ”gillar” musik syftas det väl i det här fallet på ja, till exempel folk som tittar på Musikbyrån. Och de har rätt, nästan i alla fall. Jag känner folk som är extremt sportintresserade och musiknörd som jag försöker vara känner jag en hel del som är extremt intresserade av musik men ingen som gillar båda, ingen, bara jag. Tack vare inslaget i Musikbyrån insåg jag vilket jävla freak jag är, en riktig knäppis. Jag menar jag skriver två bloggar om musik, minst 50% av mitt studiebidrag går till skivor men samtidigt hejar jag på Liverpool i fotboll, en sport vars skönhet jag är fullständigt betagen i, jag kan typ allt om världskuppen i skidskytte (å det är ju riktigt knäppt) och följer en mängd olika sporter. Jag sätter alltid musiken först men jag hänger fortfarande med mina sportnördkompisar. Jag är helt enkelt udda, tydligen. Jag har alltid trott jag har varit så himla vanlig men så är det tydligen inte, jag är ett freak helt enkelt. Fast jag måste erkänna att det känns bra att kunna hävda en viss originalitet, det är ju faktiskt coolare att vara ett freak än att bara vara vanlig…