För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg där jag påstod mig eventuellt ha blivit kär i Andres Lokko, bara för att jag tycker att han har så bra smak. Idag märkte jag att det ironiskt nog pågår vissa diskussioner om vilken jävla patetisk nolla man är om man lyssnar på vad Lokko och hans likar säger, de är den nya fienden. Jag hade ingen aning om att det här pågick och man jag ju lugnt säga att där fick jag mig en ganska rejäl käftsmäll. Det som enligt min uppfattning verkar ha triggat igång den här diskussionen var ett inlägg i Therese Bohmans blogg där hon attackerar alla som lyssnar på kritiker och hävdar i stort sett att vi lever i en ond värld där andra bestämmer vad som är god smak och där de flesta bara går på Accelerator för få reda på vad som gäller just nu. Therese Bohmans arga inlägg fick ett ironiskt svar av Lokko som följdes av ett ytterligare förtydligande av poängen från Thereses sida.
Jag läser inte så många bloggar och nåddes alltså först idag av det här lilla bråket och jag måste erkänna att jag för några sekunder kände jag mig lite träffad av Bohmans inlägg, där fick jag så att jag teg, eller nästan i alla fall. Jag blev helt klart tvungen att filosofera över hur jag är som person, vad jag bedömer som rätt och fel, bra och dåligt, vad jag anser vara god smak. Jag förstår helt klart poängen i Bohmans inlägg, jag har varit på Accelerator och det ligger antagligen mycket i vad hon säger. Jag kan förstå att det kan finnas en metalitet i framför allt Stockholm där Lokkos och Strages och de andras ord blir en sorts måttstock på vad man ska tycka eftersom det enligt min uppfattning finns en stor grupp människor som faktiskt lever för att vara ”rätt”. Samma typ av människor som går på konstutställning för att verka kultiverade snarare än på grund av intresse, de som bara ser filmer med fem stjärnor för att det inger respekt.
Teoretiskt sett håller jag med Bohman, det är bättre om alla bara kunde tänka själv och gilla det de gillar utan att på något sett utnyttja kulturen för att ta sig längre upp i hierarkin, för att verka mer intelligent eftersom intelligent numer verkar vara samma sak som kulturell. Jag håller som sagt med men jag är fortfarande samma person som bara för några dagar sedan uttryckte mitt gillande för nämnda kulturjournalist.
Jag förlitar mig väldigt ofta på kritiker, jag går nästan bara och ser filmer som har fått minst fyra i betyg, jag köper sällan skivor om de inte fått ett erkännande av någon jag respekterar, ja jag ser det som en kvalitetsstämpel och det är ju just den här mentaliteten Therese Bohman protesterade mot. Alla borde tänka själva istället men jag kan inte låta bli att tycka att det skulle vara lite trevligare om fler tyckte som Andres eller ännu hellre, tyckte som mig. Efter mitt filosoferande kom jag nämligen fram till det, hur mycket jag än respekterar någon annans smak så tycker jag ändå att jag själv har lite mer rätt än alla andra, japp så dryg är jag faktiskt.
Jag skäms inte det minsta över att jag uppmärksammar vad kulturskribenterna säger för jag anser mig fortfarande göra en subjektiv bedömning, det kanske låter naivt men jag tror det och jag har ett väldigt starkt argument till varför; jag bor inte i Stockholm. I huvudstaden kanske man faktiskt i vissa kretsar uppnår någon sorts status genom att tycka som DN:s eller SvD:s kultursidor men så fungerar det inte i Norrland. Är det någon som tror att jag anses ha bra smak eller får någon sorts status av att jag lyssnar på Joanna Newsom? I helvete heller, i min kompiskrets är jag kufen, det lilla ufot som ingen fattar. Ingen tycker att jag har ”bra smak”, de tycker att jag är knäpp i huvudet som tjatar om en massa konstig skit som ingen har hört talas om. Status är det sista jag får ut av att hylla ”This is our music”, det jag får är en nördstämpel. Så varför fortsätter jag att lyssna på det lyssnar på, varför fortsätter jag titta på filmer som fått priser på filmfestivaler? Jo, för att jag gillar det, jag köpte inte en biljett till Accelerator för att ta reda på vad som är rätt just nu, jag åkte dit för att se och lyssna på några artister jag gillar, som jag gillar så där sjukt tokmycket som man bara kan gilla något när man är typ nitton. Jag tycker att både Bohman och Lokko har sina poänger, det enda jag vet är hur jag ser på mig själv och min egen syn på populärkultur. Jag är påverkad men jag är ingen slav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar