Ok Håkan, jag ger mig

Efter fem år har jag kapitulerat, jag har gett upp nu; den första Håkan Hellström- skivan har lyckats ta sig in i min skivsamling. Fem år tog det innan det hände och man kan ju undra varför, Håkan är ju bra, typ. Jag har helt enkelt inte varit med i Håkan-hypen, mär en artist får så mycket uppmärksamhet och så många fans så blir jag lite avskräckt. Det är inte så att jag absolut inte vill lyssna på något som andra gillar det har bara varit så att Hellström har varit så populär att han inte behöver mig och jag behöver inte Håkan, eller det är i alla fall vad jag har intalat mig. Jag har alltid tyckt att hans musik har varit bra men det finns det mycket som är, man kan inte lyssna på allt så jag har liksom valt att hoppa över just Håkan men nu har jag alltså kapitulerat. Jag vet inte riktigt varför det blev just nu men jag anar att jag har påverkats av att mina två Håkanälskande kompisar hävdar att de har lessnat nu, att det har blivit för mycket och att det inte är kul längre. Så jag som aldrig har frossat Håkan-pop kan nu njuta i lugn och ro, jag är inte less för jag har inte ens börjat. Det är förstås onödigt av mig att ha kämpat emot något jag egentligen gillar men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Nu vet man inte vad som händer, om jag inte aktar mig kommer jag väl snart att köpa en skiva med Kent…(hjälp!)