Skivköparförbud!

Imorgon är det december och därmed har jag officieltt skivköparförbud. Jag gör så av tradition och jag kan ju inte påstå att jag gillar det men utan förbudet skulle inte det här med jul funka för mig. Förbudet gäller varje december ända tills jag har inhandlat alla julklappar. I vanliga fall brukar jag dock vara klar med det så här års med det går lite trögt. För alla lyckliga som inte har skivköparförbud kan jag ju tipsa om att det är fraktfritt på CDON just nu. Om jag var riktigt ego skulle jag ju faktiskt kunna beställa några skivor ikväll, dagen innan förbudet för även om jag kommer att betala dem i december så har jag ju teoretsikt sett köpt dem i november. Men, nej självdisiplin nu. Julklappar ska det bli och inget annat, får se hur länge det håller den här gången.

Bästa bandnamet - Daft Punk

Jag glömde ju bort Daft Punk. På listan över de bästa, snyggaste, coolaste bandnamnen som jag publicerade för några dagar sedan skulle naturligtvis Daft Punk varit nr.1. Jag var lite stressad när jag gjorde listan men jag skulle antagligen ha låtit det vara som det var om det här inte hade varit ett så perfekt namn. Daft är mitt absoluta favoritord i det engelska språket under förutsättningen att det uttalas med brittisk accent. Det är så roligt att säga och det har en rolig betydelse: knasig. Man hör inte det ordet användas så mycket längre och det tycker jag är synd. Möjligen kallas en och annan britt ibland för "daft prick" vilket jag tycker låter oerhört roligt och lite gulligt; tyvärr är det väl inte riktigt lika oskyldigt som det låter (jag skulle i alla fall inte använda den svenska översättningen).

På grund av brilliansen av ordet Daft blir också Daft Punk det ultimata bandnamnet, snyggt och finurligt. Listan blir då i sin reviderade form:

1. Daft Punk

2. Death Cab for Cutie

3. The Ladybug Transistor

4. Sonic Youth

5. The Velvet Underground




P.S Engelskans näst snyggaste ord är foxy, det borde också användas mer...

Världens bästa popband

The Beatles är världens bästa popband någonsin. De är kanske inte mitt absoluta favoritband men jag skulle aldrig argumentera mot den välkända åsikten om att de är bäst. Jag visste inte att de var så bra som de var eller med andra ord jag hade glömt det, men som tur var blev jag påmind. The Beatles är så bra att jag efter att ha skjutsat folk hit och dit halva natten fortfarande kan ta en extra liten runda med bilen bara för skojs skull, eller rättare sagt bara för att höra lite mer. Det har faktiskt hänt två gånger den senaste månaden. Det har varit mitt i natten och jag har precis varit på väg att svänga in på parkeringen men istället bara fortsatt rakt fram, för att det är för bra.

Jag har alltid vetet att The Beatles var bra men av någon anledning ägde jag inte en enda skiva, jag tyckte inte att jag behövde det för visste ju redan hur de låter. Så jag lånade en skiva bara för att påminna mig lite och förälskelsen var ett faktum. Jag hade ju glömt att The Beatles under sina senare år övergav det jag tyckte var lite väl banala kärlekssånger för dem lite mer experimentella (knarkinspirerade) tongångarna. Så var det bestämde jag mig för, The Beatles utvecklade sin låtskrivartalang och var som bäst i slutet av sin karriär. Inledningen bestod bara av banalt, halvdant kärleksdravel. Men jag lånade ändå en samling med de tidiga hitsen, bara för att bekräfta min åsikt men oj vad fel jag hade. Banalt? o, ja. Brilliant?- jo det också. Musikaliska genier det är vad de är/var och så var det ända från början. Jag kan inte värja mig, melodierna är bara för perfekta men det jag hade glömt var framför allt alla de fantastiska detaljerna: munspelet i ”Love med do”, handklappet i ”I wanna hold your hand”.

Det är visserligen lite ”40 år sedan” att hylla The Beatles men vad kan jag göra, jag är nykär. Kär i melodierna, kär i frisyrerna (fast det har jag alltid varit) och kär i banaliteten. Love med do måste vara världens mest underskattade låt, någonsin.

Året var 2005

I väntan på att ta tag i listan över årets album kommer här en liten allmän sammanfattning av min syn på året. Några saker har varit lite speciella och de vill jag nu dela med mig av och allt handlar förstås mer eller mindre om musik.


Årets konsertt-shirt (se bild ovan): Den är snygg, den har hög kvalitet och den kostade inte skjortan. Bright eyes konsert i vintras var fantastisk och t-shirten gjorde inte saken sämre. En snygg brunfärg men ett underbart tryck för 150kr och efter vad som känns som några tusen tvättar syns fortfarande inte en noppa.


Årets bästa beslut: gitarrlektioner
Efter en tids intensivt lyssnande ville jag försöka mig på att musicera lite själv. Beslutet att börja ta gitarrlektioner var årets bästa, kanske till och med livets bästa…


Årets trend: Tjejer med piano
Då tänker jag främst på svenska Frida Hyvönen och rysk/amerikanska Regina Spektor som är två av mina största favoriter från år 2005. Två personer kanske inte räknas som en trend men jag tycker ändå att piano generellt sett fick ta mycket stor plats under året.


Årets fynd: Ike and Tina Turner – 18 classic tracks
39kr betalade jag för den här fantastiska skivan. Tina Turner sjunger som bara Tina Turner kan på en skiva som består av några originallåtar men fram för allt en fantastisk samling covers. ”Proud Mary” av Creedence Clearwater Revival är väl mer Ike and Tina and något annat och lägg sedan till The Beatles ”Come together” och ”Get Back”, Rolling Stones ”Honkey tonk women”, Stevie Wonders ”Higher ground” och en mängd andra superhits så förstår du att man nästan känner sig skyldig för att bara ha betalat 40 spänn för en sån här pärla.


Årets sämsta och bästa timing: Semester i London i slutet av juli, lagom till den andra smällen (som tack och lov inte smällde som den skulle) = dålig timing. Semester i London i slutet av juli innebär också skivrea = väldigt bra timing.


Årets modernisering: HI-MD
Här kommer du nu få årets chock för 2005 var året då jag övergav min kassettbandspelare. Ja, det är helt sant, jag har ända fram till i år gått runt med en helt vanligt kassettfreestyle vilket är så ovanligt att folk höll på att sätta i halsen när de såg den. Varför hade jag kassett? Ja, jag vet faktiskt inte. Jag antar att det är en kombination av att jag är ganska snål och att jag är sjukligt rädd om mina CD-skivor som väldigt sällan får lämna mitt hem och helst heller inte mitt rum. Som ersättning införskaffade jag en minidisc-spelare, lite mer modernt med andra ord. Jag var alldeles för snål för att skaffa en I-pod eftersom det blev dyrt om man måste ha plats för så mycket musik som jag vill ha. Minidiscen kostade bara tusen spänn och har dessutom exemplariskt ljud. Nya HI-MD-formatet gör att det går in 45 timmar musik per skiva, en klar förbättring jämfört med en vanlig minidisc-spelare med andra ord.


Årets aha-upplevelse: Laleh på P3-guldgalan – Han tuggar kex
Jag hinner väldigt sällan lyssna på radio vilket gör att min p3-koll är under all kritik. P3-guldgalan var första gången jag hörde Laleh och från första ton ramlade hakan ända ner till golvet. En kvinnlig Cornelis Vreeswijk! Det var som om den gamla visgurun hade återuppstått i form av en söt liten tjej, aldrig hade jag väntat mig något liknande. Både jag och min käre far stod upp framför TV:n och kunde inte tro vad vi såg, det var helt fantastiskt. Tyvärr känner jag överhuvudtaget ingen kärlek för Lalehs engelskspråkiga repertoar men ”Han tuggar kex”, ”Storebror” och ”Bostadsansökan” gör att hela skivan är värd att köpa.


Snabbast spenderade pengar: 3000kr på två dagar
Jag är en student utan inkomst och det har jag varit hela mitt liv och det gör att mitt lite blygsamma rekord faktiskt är en oerhört stor summa pengar för lilla mig. Ett stipendium på 3000kr för ”goda studier” (man tackar) rök all världens väg på rekordtid. En minidisc-spelare 100kr, en biljett till Accelerator ca 500kr och 11 CD-skivor och sen var allt borta. Men jag ångrar ingenting, enligt mig var det mycket väl spenderade pengar.


Årets trend 2: EP-samlingar
Hurra för årets trend nr.2. Belle and Sebastian, El Perro del Mar och Jens Lekman, alla släppte de EP-samlingar under år 2005. Det var väl fler också men för mig var de här viktigast. Fler borde följa deras exempel eftersom det inte alltid är så lätt för nya fans att få tag på gamla låtar om man inte tar den olagliga vägen. Jag hoppas att t ex Bright Eyes gör samma sak under 2006.


Bloggsmäll: bloggi.se
Min kära lilla blogg försvann ut i tomma intet när bloggi fick huvudvärk. Visserligen hade jag kanske inte skrivit där så ofta men det var min blogg och jag hade haft den i över ett halvår. En lång bloggdepression följde men jag är i alla fall tillbaka starkare än någonsin.

Hatar Norrland

Idag hatar jag Norrland. Oftast tycker jag att Norrland är helt ok men inte idag. Alla dagar Regina Spektor spelar i Stockholm hatar jag Norrland. Regina med sin fina röst och sitt fina piano har varit en av mina favoriter under året och här sitter jag 40 mil ifrån henne, visserligen närmare än någonsin men ändå ruskigt långt bort. Jag hatar Norrland rätt ofta faktiskt, varje gång Efterklang spelar i Stockholm, varje gång Anthony and the Johnsons spelar, varje gång det är en bra konsert någon annanstans och inte här. Det är egentligen inget fel på Norrland förutom att alla konserter alltid är så långt borta, det är bra här, jag kan bara inte stanna här. Idag var det kallt och långt till Stockholm och då hatar jag Norrland.

Ny Sonic

Äntligen kom nya Sonic i brevlådan med sin årliga årsbästa-lista. Det börjar ju närma sig december och jag börjar själv bli lite sugen på att börja knåpa på min lista men jag ska nog försöka vänta till efter jul så att hela året får komma med, jag hoppas nämligen på att få några hårda, fyrkantiga, musikinnehållande paket så listan får vänta. Min kommentar till Sonics lista är väl främst att jag håller med när det gäller väldigt mycket, min musiksmak är väldigt ”Sonic” och listan bestod till stor del om vad jag skulle vilja ha i julklapp och så klart en hel del som jag redan har. Värt att notera är också att Reigning sound är med på listan för andra året i rad, det är starkt. Jag är som sagt väldigt sugen på att sammanställa min egen lista men under tiden kan det hända att jag tåtar ihop några andra små årssammanfattningar, det hör ju ändå årstiden till.

Kungen av soundtracks

Kungen av soundtracks är inte Cameron Crowe nej, jag hävdar bestämt att det måste vara Quentin Tarantino. Jag har funderat en hel del på det här den sista tiden och igår blev jag återigen påmind om vilken bra musik Tarantino har i sina filmer och framför allt hur passande den är. I den mysiga serien ”Gilmore girls” som jag följer slaviskt utspelades en del av handlingen i gårdagens avsnitt på en fest med Tarantino-tema. Alla klädde ut sig till karaktärer från filmerna och det spelades bara soundtracks i högtalarna och jag hade verkligen velat vara där (ja, jag vet att det bara är en tv-serie, önskar att Lane var min bästis). Nu är jag visserligen redan ett stort Tarantino-fan bara på grund av filmerna så jag är kanske lite partisk men musiken knäcker verkligen. Tidigare nämnda Crowe är naturligtvis också han en expert på ämnet men han verkar snarare göra film efter musiken istället för att välja musik till filmen fast ibland blir ju även det fullkomligt lysande (läs Almost famous). Poängen med det här inlägget är att Tarantino är kung på alla sätt och vis och om jag skulle gå på Tarantinomaskerad skulle jag definitivt klä ut mig till Gogo, jag håller redan på att öva på fnissandet.

Topp 3 skivor att lyssna på i bilen

Bilen är ett av de absolut bästa ställena att lyssna på musik och just nu finns det bara tre alternativ för mig i bilen.

1. The Beatles 1962-1966- den röda samlingsskivan

2. The Beatles 1967-1970 - den blåa samlingen

3. Bob Dylan - Highway 61 revisited

I bilen är det bara retro som gäller, en extremt passionerad hyllning till The Beatles är att vänta inom kort.

Lennon till farfar?!?

Jag lider av extrem åldersnoja. Jag är ung i gemförelse med majoriteten av Sveriges befolkning men det hjälper inte faktumet att jag bara blir äldre och äldre för varje sekund. CDON har nu ökat min panik ytterligare. Eftersom jag hittills har haft lite problem med att komma på några bra julklappar så surfade jag in på CDON:s julklappstips där någon (antagligen väldigt okunnig person) har funderat ut vad man kan ge sina famijemedlemmar. Där såg jag något som nästan fick mig att smälla av; musiktipsen till farfar/morfar betstod av Elvis Presley, Johnny Cash, John Lennon och Cream. Elvis, Cash, Lennon?? Min farfar vet knappt vilka de är eller ok han vet vilka det är men han tycker ju att det är skränig ungdomsmusik. Han gillar Frank Sinatra och Ella Fitzgerald, det är min pappa som gillar Cash och Lennon. Alltså betyder det att min pappa är som en farfar, att jag skulle ha barn. Herre gud, jag är ju ett barn, eller nästan, det var i alla fall inte så länge sedan jag var. Det här var bara ännu ett exempel på att jag börjar bli gammal, jag minns ju att vi inte alltid har haft en CD-spelare, att vi inte alltid har haft video. Jag hör tydligen inte till den unga generationen längre, nuförtiden lyssar de som är farfar/morfar på Elvis.

Topp 5 bandnamn

Med Death cab i tankarna och med lite inspiration av de trevliga listorna i Barseblog (jag skulle länka om jag fattade hur man gjorde, sorry) har jag lite slarvigt och spontant satt ihop en lista med mina fem favoritbandnamn.

1. Death Cab for Cutie
Ja, just nu kommer jag inte något som jag tycker är bättre. Det betyder väl inte direkt någonting eller säger så mycket om musiken men det låter ju så snyggt, så coolt. Prova och säga det högt, Death Cab for Cutie, underbart.

2. The Ladybug Transistor
Jag är ganska svag för bandnamn som låter snyggt utan att de nödvändigtvis behöver vara så betydelsefulla. Nyckelpigstransistorn är ett bra exempel på nonsens men snyggt är det.

3. Sonic Youth
Inte alls likt ettan och tvåan utan här är det enkelheten som är det geniala. Lätt att komma ihåg, ganska "catchigt" och det säger något om hur det låter. Det har alla komponenter som man kan leta efter i ett framgångsrikt bandnamn. Det låter uppkäftigt och fräckt, ett ruskigt bra bandnamn.

4. The Velvet Underground
Nästan en blandning mellan att vara ett flummigt nonsensnamn och ett enkelt. Kanske är det Velvet Undergrounds musik som är orsaken till att jag tycker att namnet är så brilliant men jag tycker absolut det känns som något jag skulle kunna döpa ett band till om det var ledigt.

5. Sugarplum Fairy
Egentligen hade jag tänkt mig en topp 3 lista men när jag inte kunde bestämma mellan Sonic Youth och Velvet Underground så fick det bli fem vilket gjorde att jag fick sitta och klura ut ett femte alternativ. Tanken landade hos svenska Mando Diao småbrödena i Sugarplum Fairy som jag under en kort period gillade ganska intensivt. Ännu ett nonsensnamn som charmar mig; sockertoppsälvan. Jag har hört att namnet kommer från någon gammal Beatlesinspelning där John Lennon istället för att räkna in bandet med 1 2 3 4 så säger han istället Sugerplum Fairy. Bara att döpa sitt band efter något sådant gör att man förtjänar en plats på min lista.

Nu tänker jag förolämpa Death Cab

Musikbyrån var bra som vanligt men de påminde mig om något som stör mig och nu tänker jag förolämpa Death Cab for Cutie. Eller förolämpa kanske är fel ord men jag måste skriva och berätta att jag inte tycker att dem är bra och det stör mig. Jag har känt till dem ganska länge framför allt på grund av att många musikjournalister som jag har respekt för är stora Death Cab fans vilket naturligtvis innebar att jag kollade upp dem. Jag lånade Transatlanticism, deras skiva från förra året på biblioteket men den fastnade inte riktigt. Så jag lånade den igen och igen och igen eftersom jag var så säker på att jag skulle gilla den. Jag har aldrig gett en skiva så många chanser men till slut var jag bara tvungen att konstatera; jag tycker att Death Cab är tråkiga. Jag kan inte säga något om det nya albumet för jag har inte hört det men den extrema leda jag känner varje gång jag kämpar mig igenom Transatlanticism gör inte att jag blir direkt sugen på att höra den. Ben Gibbard borde hålla sig till att skriva texter för jag älskar verkligen hans andra projekt The Postal Service men Death Cab, nej. Men det gör ingenting att jag inte gillar dem, ibland fattar man helt enkelt inte grejen, fast de har i alla fall ett av världens snyggaste bandnamn. Death Cab for Cutie, det skulle mitt band heta om jag hade ett...

Ok Håkan, jag ger mig

Efter fem år har jag kapitulerat, jag har gett upp nu; den första Håkan Hellström- skivan har lyckats ta sig in i min skivsamling. Fem år tog det innan det hände och man kan ju undra varför, Håkan är ju bra, typ. Jag har helt enkelt inte varit med i Håkan-hypen, mär en artist får så mycket uppmärksamhet och så många fans så blir jag lite avskräckt. Det är inte så att jag absolut inte vill lyssna på något som andra gillar det har bara varit så att Hellström har varit så populär att han inte behöver mig och jag behöver inte Håkan, eller det är i alla fall vad jag har intalat mig. Jag har alltid tyckt att hans musik har varit bra men det finns det mycket som är, man kan inte lyssna på allt så jag har liksom valt att hoppa över just Håkan men nu har jag alltså kapitulerat. Jag vet inte riktigt varför det blev just nu men jag anar att jag har påverkats av att mina två Håkanälskande kompisar hävdar att de har lessnat nu, att det har blivit för mycket och att det inte är kul längre. Så jag som aldrig har frossat Håkan-pop kan nu njuta i lugn och ro, jag är inte less för jag har inte ens börjat. Det är förstås onödigt av mig att ha kämpat emot något jag egentligen gillar men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Nu vet man inte vad som händer, om jag inte aktar mig kommer jag väl snart att köpa en skiva med Kent…(hjälp!)

Titta där! -->

Titta där till höger! -->
Där finns det en liten bild där det står bloggtoppen. Och nej, jag är inte jättestolt över att ha registrerat mig på en sida för att fiska läsare, jag känner mig lite patetisk över att försöka göra reklam för mig själv utan det jag är stolt över är att den är där. Den där lilla bilden tog mig ungefär 45 minuter att få dit och ja, jag håller med, det är lite sorgligt. Men jag råkar vara oerhört usel på allt som har med datorer att göra så därför är jag nu oerhört nöjd över att jag efter många om och men lyckades registrera mig. Jag trodde aldrig att jag skulle fatta hur man fixade dom där länkarna men det gick. Det är egentligen otroligt hur lite jag kan med tanke på att jag startade min första blogg för snart ett år sedan, långt innan Virtanen och Skugge och de andra poppisarna. Hur som helst så är det nu gjort och varför gjorde jag det då? Jo, jag tänkte att det skulle vara kul om någon faktiskt läste det jag skriver. Jag verkar lida av någon underlig smygnarcissistisk egenskap, jag vill bli uppmärksammad och vara anonym på samma gång, tror jag i alla fall. Allt har ju sina fördelar men även sina nackdelar. Det skulle vara roligt om någon brydde sig om vad jag tyckte och det skulle dessutom vara väldigt praktiskt att ha några läsare för då kan man faktiskt fråga om saker också och kanske få svar. Nackdelen är att om ens blogg råkar bli populär då har man nästan en skyldighet att uppdatera den hela tiden, man skriver inte bara för sin egen skull längre utan helst plötsligt blir bloggen som en skyldighet och då är det kanske inte lika roligt länge. Jag ska nog ändå registrera mig på fler ställen, nu på en gång. Jag är nog en narcissistisk jävel trots allt…

Stressade björnar

Jag var nyss inne och röstade på Rockbjörnen och det tyvärr under tidspress. Det är inte bra att utföra så viktiga saker under tidspress och med viktiga menar jag inte att jag tycker att Rockbjörnen är ett oerhört viktigt pris utan viktigt för att man ska bestämma sig för vilka man tycker är bra nog för att få ett pris. Egentligen spelar den här första omgången inte så stor roll eftersom dem jag röstar på aldrig lyckas bli nominerade i alla fall men man kan ju alltid hoppas. Jag hade som sagt bråttom när jag röstade, jag kommer knappt ihåg vad jag valde men jag minns att det vars vårt att komma på en bästa svenska manliga artist. Inte för att det var svårt att välja utan för att det var svårt att komma på någon. Till slut valde jag Alf, han är bra fast inte lika bra som förra året. I övrigt tror jag att mina resterande röster delades av Frida Hyvönen, Jenny Wilson, Suburban Kids with Biblical names, The Though Alliance, El Perro del Mar, Devendra Banhart, Electrelane, M.I.A och Brigt Eyes. Jag kommer inte ihåg vem son var på vad men det viktigaste är att försöka få med dem man vill få med. Men jag var ju stressad så glömde säkert nån och sen kommer jag att ångra mig men så är det alltid...

Hjälp jag är patetiskt!

Jag har inte varit på en enda konsert på hela hösten! En hel konsertlös höst, det är skandal, det är deprimerande, det är nästan så att jag inte borde få ha kvar det som ett av mina intressen. Ikväll hade jag dessutom två olika konserter i området som intresserade mig. The Animals spelade på en liten ort alldeles i närheten och ja, jag vet att dom bara är gamla gubbar nu och lite sorgliga som fortfarande turnerar men jag har en extrem 60-talsfetisch. Jag dyrkar 60-talet, jag menar kan man annat än älska ett årtionde då till och med topplistemusiken var bra? Så The Animals var ett alternativ, det andra var The Soft Eyes på den lokala rockklubben. Lugn, skön pop av medlemmar från The Concretes och Marit Bergmans kompband. Helt min stil med andra ord men gick jag? Nä, jag satt hemma och tittade på Top Model. Soft Eyes var till och med gratis, jag du hörde rätt: gratis och ändå gick jag inte dit. Jag känner inte igen mig själv längre, jag har aldrig tvekat inför att gå på konsert även om jag blivit tvungen att gå ensam men nu går det inte. Jag kan inte annat än skaka på huvudet åt mig själv. Vad ska jag ta mig till?

Underligt sammanträffande – den nya fienden

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg där jag påstod mig eventuellt ha blivit kär i Andres Lokko, bara för att jag tycker att han har så bra smak. Idag märkte jag att det ironiskt nog pågår vissa diskussioner om vilken jävla patetisk nolla man är om man lyssnar på vad Lokko och hans likar säger, de är den nya fienden. Jag hade ingen aning om att det här pågick och man jag ju lugnt säga att där fick jag mig en ganska rejäl käftsmäll. Det som enligt min uppfattning verkar ha triggat igång den här diskussionen var ett inlägg i Therese Bohmans blogg där hon attackerar alla som lyssnar på kritiker och hävdar i stort sett att vi lever i en ond värld där andra bestämmer vad som är god smak och där de flesta bara går på Accelerator för få reda på vad som gäller just nu. Therese Bohmans arga inlägg fick ett ironiskt svar av Lokko som följdes av ett ytterligare förtydligande av poängen från Thereses sida.

Jag läser inte så många bloggar och nåddes alltså först idag av det här lilla bråket och jag måste erkänna att jag för några sekunder kände jag mig lite träffad av Bohmans inlägg, där fick jag så att jag teg, eller nästan i alla fall. Jag blev helt klart tvungen att filosofera över hur jag är som person, vad jag bedömer som rätt och fel, bra och dåligt, vad jag anser vara god smak. Jag förstår helt klart poängen i Bohmans inlägg, jag har varit på Accelerator och det ligger antagligen mycket i vad hon säger. Jag kan förstå att det kan finnas en metalitet i framför allt Stockholm där Lokkos och Strages och de andras ord blir en sorts måttstock på vad man ska tycka eftersom det enligt min uppfattning finns en stor grupp människor som faktiskt lever för att vara ”rätt”. Samma typ av människor som går på konstutställning för att verka kultiverade snarare än på grund av intresse, de som bara ser filmer med fem stjärnor för att det inger respekt.

Teoretiskt sett håller jag med Bohman, det är bättre om alla bara kunde tänka själv och gilla det de gillar utan att på något sett utnyttja kulturen för att ta sig längre upp i hierarkin, för att verka mer intelligent eftersom intelligent numer verkar vara samma sak som kulturell. Jag håller som sagt med men jag är fortfarande samma person som bara för några dagar sedan uttryckte mitt gillande för nämnda kulturjournalist.
Jag förlitar mig väldigt ofta på kritiker, jag går nästan bara och ser filmer som har fått minst fyra i betyg, jag köper sällan skivor om de inte fått ett erkännande av någon jag respekterar, ja jag ser det som en kvalitetsstämpel och det är ju just den här mentaliteten Therese Bohman protesterade mot. Alla borde tänka själva istället men jag kan inte låta bli att tycka att det skulle vara lite trevligare om fler tyckte som Andres eller ännu hellre, tyckte som mig. Efter mitt filosoferande kom jag nämligen fram till det, hur mycket jag än respekterar någon annans smak så tycker jag ändå att jag själv har lite mer rätt än alla andra, japp så dryg är jag faktiskt.
Jag skäms inte det minsta över att jag uppmärksammar vad kulturskribenterna säger för jag anser mig fortfarande göra en subjektiv bedömning, det kanske låter naivt men jag tror det och jag har ett väldigt starkt argument till varför; jag bor inte i Stockholm. I huvudstaden kanske man faktiskt i vissa kretsar uppnår någon sorts status genom att tycka som DN:s eller SvD:s kultursidor men så fungerar det inte i Norrland. Är det någon som tror att jag anses ha bra smak eller får någon sorts status av att jag lyssnar på Joanna Newsom? I helvete heller, i min kompiskrets är jag kufen, det lilla ufot som ingen fattar. Ingen tycker att jag har ”bra smak”, de tycker att jag är knäpp i huvudet som tjatar om en massa konstig skit som ingen har hört talas om. Status är det sista jag får ut av att hylla ”This is our music”, det jag får är en nördstämpel. Så varför fortsätter jag att lyssna på det lyssnar på, varför fortsätter jag titta på filmer som fått priser på filmfestivaler? Jo, för att jag gillar det, jag köpte inte en biljett till Accelerator för att ta reda på vad som är rätt just nu, jag åkte dit för att se och lyssna på några artister jag gillar, som jag gillar så där sjukt tokmycket som man bara kan gilla något när man är typ nitton. Jag tycker att både Bohman och Lokko har sina poänger, det enda jag vet är hur jag ser på mig själv och min egen syn på populärkultur. Jag är påverkad men jag är ingen slav.

Riskerar inte pengar på Doherty

Det är inte lätt att dra på konsert i storstan när man bor 40 mil därifrån utan då blir man alltid tvungen att välja sina konserter med stor noggrannhet. Det kostar en del när man måste ha resa, boende och mat utöver konsertbiljetten och sen vill man ju helst också ha med sig någon om man ska åka iväg, det är helt enkelt inte helt enkelt. Jag har inte varit på någon konsert alls i höst, det har inte riktigt gått att välja. Ett alternativ var att se Baby Shamblers på Nalen nu på fredag men när en konsert blir en lika stor grej som en semesterresa rent ekonomiskt sett så får man alltid tänka efter två gånger. Jag älskar verkligen Peter Doherty som musiker, han låter så jävla härligt rock 'n roll, både The Libertines och Baby Shamblers är stora favoriter hos mig och jag tvekar inte om att det är hans förtjänst. Men tyvärr lever han ju väldigt rock 'n roll också och det är inte lika kul för det är svårt att lita på en knarkare. Jag vågade inte köpa biljetter till konserten på fredag och ordna med resa och allt som måste till, risken för att det skulle bli inställt kändes för stor, för mycket pengar att riskera. Det blev inställt. Den här gången tog jag rätt beslut och får behålla mina pengar för jag älskar mannens musik men jag litar inte honom ett ögonblick.

Zeppelin - live

Kul att Zeppelin fick ta över tv-kvällen på svt. Jag är själv inget hårdrock-fan men för mig är Zeppelin inte hårdrock och om det är det så är det i alla fall mycket roligare, intressantare och bättre än all annan hårdrock som någonsin gjorts. Jimmy Page är gud. Sen finns det tyvärr en viktig lärdom att ta från gårdagens konsertfilm: konesrtfilm ska göras med en kille/tjej som har en kamera - inte av en konstnär. Den där inledningen fick ju filmen Fantomen på Operan att verka händelserik. Toltalt meningslösa utsvävningar i "Zeppelins värld" men så länge man fortfarande hörde musiken så var allt okej.

Appropå Polarpriset. Vem kom på idén att ge penger till folk som Bob Dylan, Bruce Springsteen och Led Zeppelin? Jag menar det är klart att de bör hyllas men pengar är väl ändå det sista de behöver. Pengarna borde väl hellre ges till oetablerade artister som kan behöva dem, inte till folk som redan är snorrika...

Musikfrossa

This is our music är nog mitt absoluta favoritprogram. Jag kan verkligen inte tänka mig något intressantare, roligare, mer givande, njutbart. Jag har varit ledig ett tag och har de två senaste dagarna ägnat en hel tid åt att titta på gamla program som jag har varit smart nog att spela in. Det går inte att lessna på och om jag någonsin skulle få för mig att det inte finns någon intressant musik därute så kommer jag alltid att ha fel och det har This is our music bevisat gång på gång. Måndagens program var lika fantastiskt som vanligt om inte mer, så vackert, så förtrollande. Jag tror dessutom att jag håller på att bli lite kär i Andres Lokko, kanske i Lars Beckung också fast mest i Lokko. Främst förstås eftersom de leder är med och producerar mitt favoritprogram, för att de har så bra smak. Andres Lokko är definitivt min musikguru, jag har säkert hur många skivor som helst som han hatar men poängen är att jag alltid kan lita på det han gillar. Fick jag bestämma skulle det vara mer av Andres Lokko i tv, i tidningar och ja överallt egentligen. I senaste krönikan i SvD passar han dessutom på att uttrycka sin avsky för arenarocken och det lät till och med som om han hatade Coldplay och U2 och sånt mer än vad jag gör och det trodde jag faktiskt inte att det var möjligt…

The Sound of Högstadiet

Jag har nyligen startat en tredje blogg på ett annat blogghotell där jag tror det eller ej inte skriver om musik. På den sidan verkar jag, 19 år gammal vara en av de äldsta användarna, de flesta är i 14-15 årsåldern och när jag har kollat runt på deras bloggar har jag märkt en gemensam nämnare. Nästan alla tjejer som verkar ha ett lite starkare intresse för musik lyssnar på Green Day och även Good Charlotte. Det kanske inte verkar så intressant men för mig är det mycket intressant för när jag gick på högstadiet lyssnade jag också på Green Day, det gjorde ingen annan av dem jag kände så då tänkte jag inte så mycket på det. Nu har jag däremot helt klart sett en tendens att det här är musik som har en extrem dragningskraft i den här åldersgruppen. Green Day har väl förvisso även äldre fans och även från det manliga könet men jag kan inte låta bli att undra varför tonårstjejer dras till ”highschool- punken” som jag personligen väljer att kalla det. Jag har tvingats filosofera över varför jag lyssnade på den här musiken för att på så sätt kanske få svar på varför Green day och dylikt är ”The sound of högstadiet”. Min teori är denna: när man är barn har man i allmänhet ganska sopig smak (läs singellistan) och när man sedan kommer in i tonåren vill man vända sig bort från det som förknippas som barnsligt, man vill vara lite tuffare, man är helt enkelt less på det alltför välpolerade.. MEN, att ta någon sorts alternativ väg blir ett alltför stort steg från det vi är vana vid utan vi behöver fortfarande de där lättillgängliga, trallvänliga melodierna om än förklädda till något lite hårdare och då är ”highschool- punken” den perfekta lösningen. Det här gäller naturligtvis inte alla som gillar den här musiken men eftersom jag själv varit en av dem så kan jag ärligt säga att jag tror att jag är någonting på spåret. Det blir någon sort medelväg mellan att leva kvar i sin trallpoppande barndom och att rebellera på riktigt, det blir det naturliga steget innan man går vidare, inte för alla men för många. Efter några år går det troligen över och alla går olika väger och de som är musikintresserade på riktigt hittar något som är lite mer spännande, så har det i alla fall varit för mig. Jag skäms absolut inte för min Green Day-period, jag respekterar dem och förstår deras plats i min musikaliska mognad. Jag äger varenda skiva de har gjort förutom den senaste och jag tycker att de fortfarande är bra, i alla fall på sitt sätt. Man kan säga att jag förstår charmen, jag fattar varför jag gillade dem så mycket. Vad jag däremot inte kan förstå är hur de här högstadietjejerna kan jämställa eller till och med hålla Good Charlotte som bättre, något som ligger långt utanför min fattningsförmåga. Undras om jag kan övertyga dem att lyssna på The Clash istället…

"Lurad" igen

Nu åkte jag dit igen och gjorde det där som jag inte skulle göra. Jag har ju egentligen en lista som jag alltid har med mig, den ligger alltid i plånboken bara ifall jag skulle råka hamna i en skivbutik, listan över vilka skivor jag vill ha och framför allt vilka som står näst på tur, de som är viktigast. Listan finns där så att jag aldrig glömmer vad det är jag ska leta efter vilket lätt kan hända annars. Men kanske 70 % av mina skivköp sker ändå inte från listan utan nästan allt blir impuls och nu hände det igen. Det var rea på Åhléns och det har det varit ett tag men jag hade lyckats behärska mig och väntat på att det eventuellt skulle bli någon sorts slutrea och nu var den där; tag 3 betala för 2. Hur skulle jag kunna stå emot? Så som vanligt lyckades jag intala mig själv om det här var ett erbjudande som bara var dumt att motstå, det vore ju idiotiskt att inte ta chansen att utöka skivsamlingen ytterligare när det ändå är så bra pris (utdrag ur min inre monolog vid köptillfället). Fanns skivorna på listan på rean? Nix. Gjorde det någon skillnad, sparade jag mina pengar till de där skivorna jag bara måste ha? Svaret är ett uppgivet nej, det gjorde absolut ingen skillnad. Jag skulle ju köpa Jenny Wilson och Polyphonic Spree och det måste jag fortfarande vilket innebär ännu fler skivor. När det är rea är jag verkligen en riktig shoppoholic men min skivsamling skulle vara betydligt mindre om jag inte betedde mig på det här sättet så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Jag måste ju faktiskt erkänna att jag lyckas köpa väldigt många skivor per år med tanke på min i stort sett icke-existerande inkomst och det är ju reans förtjänst. Dagens fynd blev Man-Made med Teenage Fanclub och Patty Smith senaste Trampin’ som jag dessutom åkte hem och kollade i Sonic vad den fått för betyg innan jag köpte den. Även om jag älskar Patty så känns det alltid lite osäkert med gamla artisters nya alster men 7/10 av Håkan Steen kändes ju betryggande så det var bara att slå till. På köpet valde jag Håkans ”känn ingen sorg…” och det är ju väldigt knäppt att jag inte har den förrän nu men det ska jag förklara varför i ett annat inlägg. Summan av dagens impulsköp blev alltså tre skivor för sammanlagt 178kr och trots att jag inte följer planen så är jag ganska nöjd med mina fynd.

Musik+sport=freak?

Mina älsklingar i Musikbyrån hade igår ett reportage om sport och musik och framför allt varför det inte finns några bra fotbollslåtar. De som kom fram i diskussionerna med olika kända musiker var att i Sverige gillar man alltid antingen musik eller sport och de två verkar inte gå att förena. Nu finns det ju massor av idrottare och idrottsfantaster som lyssnar på musik men när man pratar om personer som ”gillar” musik syftas det väl i det här fallet på ja, till exempel folk som tittar på Musikbyrån. Och de har rätt, nästan i alla fall. Jag känner folk som är extremt sportintresserade och musiknörd som jag försöker vara känner jag en hel del som är extremt intresserade av musik men ingen som gillar båda, ingen, bara jag. Tack vare inslaget i Musikbyrån insåg jag vilket jävla freak jag är, en riktig knäppis. Jag menar jag skriver två bloggar om musik, minst 50% av mitt studiebidrag går till skivor men samtidigt hejar jag på Liverpool i fotboll, en sport vars skönhet jag är fullständigt betagen i, jag kan typ allt om världskuppen i skidskytte (å det är ju riktigt knäppt) och följer en mängd olika sporter. Jag sätter alltid musiken först men jag hänger fortfarande med mina sportnördkompisar. Jag är helt enkelt udda, tydligen. Jag har alltid trott jag har varit så himla vanlig men så är det tydligen inte, jag är ett freak helt enkelt. Fast jag måste erkänna att det känns bra att kunna hävda en viss originalitet, det är ju faktiskt coolare att vara ett freak än att bara vara vanlig…

Pussar till SVT

Jag såg på kulturnyheterna igår där de pratade om hur få tittare SVT har i åldrarna, jag tror det var 16-26 eller något sånt. Tonåringar är kanske i allmänhet inte så stora public service- fans men nyheten var att det tog ännu längre tid innan folk hittade tillbaka till SVT vars publik bara blir äldre och äldre. Jag är 19 och jag älskar SVT, nästan alla mina favoritprogram går där; Musikbyrån, This is our music, Studio pop och lägg där till alla konserter och musikdokumentärer som har visats genom åren och även superintressanta K-special. Nästan alla de bästa filmerna går på SVT, det var mitt kära public service som började visa The Office, Helt hysteriskt och en hel del annat gottigt i komediväg. Det är så oerhört befriande med två kanaler som inte hela tiden måste tänka på hur många tittare de har utan istället har en plikt att ge svenska folket kvalitet. Jag låter kanske som en gammal tant men det kan inte hjälpas, SVT förtjänar att hyllas och det är synd och skam att min egen generation vänder dem ryggen. Men de har ju mig och jag är ett superfan, SVT är så jävla bra. Jag tittar egentligen alldeles för mycket på tv och jag får i mig en hel del skräp men SVT är som ett motgift och något jag definitivt inte kan vara utan. Länge leve public service!

2000-talets 50 bästa låtar

Världens bästa musiktidning Sonic har firat sina fem år som tidning genom att utse 2000-talets hittills bästa låtar. Det var en bra lista, de hade rätt i mycket men naturligt håller jag inte med helt och hållet, Sonic som tidning är en perfekt symbol för min smak men jag kunde inte låta bli att göra en egen lista, bara för skojs skull. Det var inte särskilt lätt att ensam göra det hela Sonic-redaktionen gjort, det tog tid och jag upp mina kommentarer nån gång vid den trettionde låten men listan blev i alla fall klar. Min lista har en hel del likheter med sin föregångare med undantag för mitt totala ointresse för hiphop och soul, vilket gör att de få representanterna för den gengren som finns på min lista har gjort ett ruskigt bra jobb om till och med jag är övertygad. Om jag gör om samma sak om en vecka så skulle listan antagligen inte se likadan ut, så är det alltid men just nu, just idag efter en veckas noggranna funderingar är det här listan över vilka jag tycker är 2000-talets hittills bästa låtar.


1. A sweet summer’s night on Hammer Hill – Jens Lekman
Den perfekta poplåten? Jens hamnar högst upp på listan för det finns ingen annan låt jag hellre skrålar med i, ingen jag hellre dansar och hoppar till vare sig det är sommar eller vinter, om jag är tillsammans med folk eller ensam spelar ingen roll för den här låten förlorar aldrig sin charm. Det har helt enkelt enligt mig inte gjorts någon bättre låt på 2000-talet
2. Terrible angels – CocoRosie
CocoRosie gjorde kanske 2004 års bästa album men det hade jag ingen aning om förrän I somras när jag horde em för första gången. Terrilbe Angels är utan tvekan den starkaste låten, vacker och innerlig.
3. Haligh, haligh, a lie, haligh – Bright Eyes
Smärtan av att ha blivit sviken av den man älskar har aldrig uttryckts starkare än när Connor Oberst med bräcklig röst uttrycker sin plåga. Jag är nära att gråta varje gång jag hör den här låten.
4. The Late Great Cassiopia – The Essex Green
Jag har aldrig lyssnat på texten men vad spelar det för roll, hela sången är som en promenad i vårsolen när allt precis har blivit grönt, ett oslagbart lyckorus.
5. You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve – Johnny Boy
I ett tidigare inlägg har jag hävdat att den här låten är perfekt och än har inte hittat något fel med den. Sättet den smyger igång, accelererar och till slut förvandlas till ett fyrverkeri gör att jag aldrig verkar få nog av den.
6. I’m a cuckoo – Belle and Sebastian
En ytterst underskattad låt enligt min åsikt och en svårslagen glädjespridare. Jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det här är min signaturmelodi…
7. Seven nation army – The White Stripes
Introt till “Seven Nation Army” är ljudet av en hel generation, min generation. Om hundra år är den här låten som kommer att vara ihågkommen som ljudet av millenniumskiftet.
8. Bridges and balloons – Joanna Newsom
Min norm för hur bra musik ska låta ändrades när jag hörde Joanna för första gången; så här ska bra musik låta.
9. Heartbeats – The Knife
Modern svensk klassiker. Etta på Sonics lista och det var välförtjänt, antagligen världens bästa elektroniska låt…
10. Sheepdog – Mando Diao
Jag blev blixtförälskad i den här låten när den kom. Texten, sången, riffen, allt älskade jag besinningslöst och även om förälskelsen har svalnat något så finns kärleken kvar.
11. Portions for foxes – Rilo Kiley
När jag i januari sammanfattade musikåret I mitt första blogginlägg nämnde jag att jag ännu inte hade hört Rilo Kiley och fick genast kommentarer om att ”Portions for foxes” gjorde hela skivan värd att köpa. Dom hade rätt.
12. Rent a wreck – Suburban Kids with biblical names
Ba ba ba ba ba baaa. Älskar kidsen, årets bästa nykomlingar och utan tvekan en av 2000-talets bästa låtar…
13. Fyllskalle – Mattias Alkberg BD
Inte ens en nykterist kan låta bli att sjunga med, det här borde ha varit förra årets största svenska hit.
14. Black cab – Jens Lekman
Vilken melodi, vilken text, Jens är kung.
15. Take me out – Franz Ferdinand
Innan år 2004 dansade jag aldrig, sen kom Take me out.
16. Stormy weather – Moneybrother
Mitt ledmotiv till sommaren 2003, jag kan inte ens gissa hur många gånger jag lyssnade på den. Klockren soulrockdänga.
17. First day of my life – Bright Eyes
Den vackraste kärleksförklaring jag har hört i hela mitt liv, Connor regerar…
18. Hate to say I told you so – The Hives
Jag har svårt för att beskriva vad som är så bra med The Hives men alla som har hört den här låten live har känt varför.
19. Seems fine – The Concretes
Så enkel, så bra. Fyra ackord och lite schyst blås är allt som behövs för en riktig topplåt.
20. Sunrise – Maher Shalal Hash Baz
Signaturmelodin till “This is our music” har blivit som en symbol för bra musik. Om man inte tänker på programmet så är den fortfarande oerhört vacker helt på egen hand, inte en symbol för bra musik utan helt enkelt bra musik.
21. Last nite – The Strokes
Rock när den är som bäst.
22. I want you back – Niccokick
Helt enkelt hjärtskärande vacker. Framförandet av den här låten var en av mina mest minnesvärda stunder på Hultsfred -04
23. Känn ingen sorg för mig Göteborg – Håkan Hellström
Om ”Seven nation Army” är hela världens representant för det tidiga 2000-talet så är det här den svenska motsvarigheten. Känn igen sorg är redan en tidlös klassiker.
24. You are the light (by which I travel into this and that)– Jens Lekman
Ungdomens oövervinnerliga och lite olydiga kärlek har aldrig beskrivits bättre, jag blir kär bara av att lyssna på Jens kärleksförklaring.
25. This beard is for Siobhan – Devendra Banhart
Fattar ingenting av texten trots att jag har försökt men svänget i den här freaky folk-dängan är omöjligt att stå emot.
26. Peach, plum, pear – Joanna Newsom
För den som inte vill höra något annorlunda är den här sången antagligen rätt svår att stå ut med. En harpa, en barnkör och en tjej som låter som en blandning mellan Björk och Lisa Simpson, I love it.
27. Galang – M.I.A
Till skillnad från Sonics lista är min i stort sett befriad från all form av hiphop, det är inte min stil och det gör att faktumet att M.I.A finns med på den här listan till något stort. Jag vet inte om det går att referera det här som hiphop men det låter definitivt inte som något annat jag lyssnar på. Men det är bland det bästa jag har hört i hela mitt liv
28. Gröna linjen – Alf
Jag är inte stockholmare och det är inte Alf heller ursprungligen men om man är där relativt ofta så förstår man briljansen i den här skildringen och kanske fattar man det till och med om man aldrig varit där.
29. Bloodbeat- Patrick Wolf
Blodet pulserar i ådrorna ovh behovet att yla mot månen har aldrig varit store, idag är det här Wolfs bästa låt och även om jag tycker annorlunda i morgon så är känslan densamma.
30. Dreaming of you – The Coral
En lite bortglömd topplåt, Liverpoolbandet The Coral har visserligen snott melodin (inspirerats) från en låt med The Supremes men det spelar ingen roll, en bra låt är en bra låt.
31. Megan’s present – Khonnor
Jag har alltid haft lite svårare att ta till mig elktronisk musik men det har Khonnor ändrat på, det här är elektronisk popmusik när den berör som mest.
32. I drive my friend – Frida Hyvönen
Min förälskelse i Fridas musik består, väldigt många känslor beskrivs på ett väldigt imponerande sätt.
33. Fell in love with a girl – The White Stripes
Jag orkar inte förklara mig längre, precis som resterande låtar på den här listan är det här en jäkligt bra låt, och det får räcka så.
34. Bittersweet bundle of misery – Graham Coxon
35. Can’t stand me now – The Libertines
36. Hope there’s someone – Anthony and The Johnsons
37. This is the year – Marit Bergman
38. Steve McQueen was great in Papillon – Leif Karate
39. Party – El Perro del Mar
40. Sleeping in – The Postal Service
41. Hey ya! - Outcast
42. Laura – Scissor sisters
43. Crosses – José Gonzales
44. Parliament Square – Stina Nordenstam
45. Han tuggar kex – Laleh
46. Back in the USA – Andreas Tilliander/David Fransson
47. Song against life – David and the Citizens
48. Humming one of your songs – Ane Brun
49. One life away – M. Ward
50. Jesus loves me - CocoRosie