5 år senare

Jag har för vanan att gå runt med en liten lapp i plånboken över skivor jag tänker köpa. Den allra första av dessa lappar skrev jag för ca fem år sedan. Högst upp fanns du Sasha Bells soloprojekt Finishing School. Ett stort antal skivköp senare, ja faktiskt flera år senare står samma skiva kvar på förstaplatsen. Något sorts rekord måste detta innebära, jag har alltså varit på väg att köpa samma skiva dagligen i 5 års tid utan att det hänt.
Förrän idag.
Tack vare en blogg fick jag reda på att den fanns att hitta på Myrorna i Sundsvall. Det var ett tag sedan jag läste det och då befann jag mig (tack och lov) inte i närheten av min gamla hemstad. Denna fakta har sedan gnagt i mitt medvetande ända tills idag då fylld av hopp om att den skulle finns kvar eftersom jag gissar att Finishing Schools fanbase i Sundsvall är minimal och för att ingen letar skivor på Myrorna eftersom de aldrig brukar ha något bra. Och jag hade rätt, det fanns den och nu kan den äntligen strykas från min lista.
Idag köpte jag finishing School och jag gjorde det för 20 spänn.

Min pappa

Min pappa är söt. Här om dagen satt vi och lyssnade på musik då han sa något i stil med: Jag är rädd för att jag har blivit tolerant mot all musik. Jag har ju gillat varenda låt som du har spelat sen du kom hem.

Jag skrattade och påpekade faktumet att jag faktiskt bara har spelat bra låtar sen jag kommit hem. Det är inte han som har tappat omdömet, det är bara det att jag redan gjort jobbet åt honom.

Sen lyssnade vi lite på radio rix så att jag kunde försäkra honom om att han inte gillar all musik. Då blev pappa glad igen.

2007års låtar

Det är här ett axplock av de låtar som betytt mest för mig under 2007 - utan några som helst krav på att det ska vara låtar som släppts under året...

One, two, three, four med Feist
Jimmy och Paper Planes - M.I.A
Kolla, kolla, Barn av vår tid och Speedy Gonzales - Nationalteatern
These Days - Nico
Music is my hot hot sex, Alala, Meeting Paris Hilton, Alcohol och Lets make love and listen to death from above - CSS
Once and never again - The Long Blondes
One kiss don't make a summer, Lips are unhappy - Lucky Soul
Il ballo de mattone - Rita Pavone
Italy vs. Helsinki, Västerbron, Drop out + High Drama - Laakso
Postcard to Nina - Jens Lekman
Joy Division i allmänhet, She's lost control i synnerhet
Hangin' Round och som alltid Intro/Sweet Jane från liveskivan Rock n' Roll Animal (alltid)- Lou Reed
Un jour comme un autre, Comic Strip - Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot
Allt annat av Serge Gainsbourg
Punkdrömmar - Ingenting
Death Proof OST (speciellt, Jeepster, Chick Habit och Hold Tight)
Should I stay or should I go - The Clash
Playhouses - TV on the Radio
Allt som var ditt, Jag grät mig till sömns, Vi kommer att dö samtidigt, Sanningsdan - Säkert!
Luckiest guy on the lower east side, I think I need a new heart - Magnetic fields
If you got the money - Jamie T
Suffer from Fashion, Bunny ain't no kind of rider - Of Montreal
Misery is the river of the world - Tom Waits
Bukowski - Modest Mouse
California Dreamin', Straight Shooter - Mamas and the Papas
Foundation - Kate Nash
Trouble every day - Frank Zappa
Tout les garcons et les filles - Francoise Hardy
Rainbow Warriors - CocoRosie
Den ena handen vet vad den andra gör - Blå Tåget
Det mesta med Billie Holiday, i synner het Summer Time
13 - Big Star

Naturligtvis har jag glömt en massa men det är ju sånt som händer...

Bruni-Sarkozy blä!

Okej, det här är värsta skvallertidningsinlägget men jag kan ju påpeka att jag faktiskt läste om det på DN:s politiska ledarsida... Sångerskan Carla Bruni är tydligen numer tillsammans med obehagliga franska presidenten Nicholas Sarkozy! Jag dör. All respekt jag tidigare känt för denna kvinna är som bortblåst. Carla Bruni ska vara tillsammans med Rafael och ingen annan, well inga sliskigt högervridna politiker i alla fall. Obehagligt.

Musikbyråns lista

Well, jag kände mig hyfsat säker på att det skulle bli Feist, möjligen hotad av Anna Järvinen eller kanske M.I.A. Jag tyckte att det var en rättmätig etta i alla fall. Jag är förvånad över att Järvinen inte fanns med, jag har inte riktigt tagit till mig hennes skiva personligen men jag trodde ju ändå att Musikbyrån skulle ha gjort det. Och M.I.A fanns med men ganska lågt, det var väl inte lika nyskapande som första skivan, på min lista kommer den vara högre, det är ett som är säkert.

Sen är jag mest förvånad över att det var så få "vad tusan är det där för något?"-skivor. Aa och Pharoahe Monch så hade jag hört alla skivor, över 50% finns på min i-pod vilket känns som en högre frekvens än vanligt. Jag som faktiskt tyckte att jag har haft dålig koll i år, jag har inte ens sett ett enda avsnitt av Musikbyrån vilket ju skulle vara den lätta vägen att hålla koll. Jag tyckte att jag tappat orken att hålla koll lite grann men jag antar att jag kom ikapp min slapphet under årets första halva.

Annars var det många saker som gjorde mig glad under årets sista program, framför allt alla videos. Jag vet att vidoes har fått en revival via youtube men jag har inte riktigt kommit in i det. Modest Mouse piratvideo såg rolig ut. Annars blev jag glad över att Rufus är så dramatisk och att systrarna Cassady bråkar över att uppvärmningen inte låter tillräckligt originell.

det har varit ett bra skivår - albumet lever åtminstone ett litet tag till...

Jag hann inte först

Idag är det visst dags för Musikbyråns årsbästalista igen. Jag hade egentligen tänkt knåpa ihop min egen innan deras offentliggjordes. Ifall det skulle bli likt ville jag vara först.
Å andra sidan har ju Sonics lista redan kommit och deras topp 5 är farligt nära vad jag själv hade filosoferat fram så den planen hade egentligen redan spruckit.

Men det bör väl bli kvinnligt på förstaplatsen i år, eller?

Inget annat duger

Jag är i en lite underlig period för tillfället. Ett flertal gånger de senaste veckorna har blivit besatt av en enda grupp eller artist och sen inte kunnat lyssna på något annat på flera dagar. I samband med att jag såg Control var det Joy Division för hela slanten i nästan i två veckor. I början av den här veckan var det Of Montreal på repeat.
De senaste 3 dagarna har det varit Billie Holiday. Jag har en Best Of-skiva med 25 låtar som jag inte kan ta ur cd-spelaren. Mitt rum och Billie Holiday verkar höra ihop. När det är mörkt ute (alltså hela tiden) och jag har en lampa tänd i varje hörn då är det bara så att Billie måste fylla rummet med sin vackra stämma. Inget annat duger, inget.

Korrektion av årsbästalistan 2006

Jag tyckte själv att det var en tradition jag har, att så här när det börjar bli dags att summera året kolla på årsbästalistan från föregående år och himla med ögonen över vilken extremt dålig koll jag hade, hur fel min lista var och sedan skriva ett rättning. Vid en närmare undersökning av mina gamla bloggposter såg jag att jag gjorde det 2005 för att rätta till 2004 års misstag men att jag förra året var så fruktansvärt improduktiv på bloggen att jag inte ens gjorde en årssammanfattning för 2006. Eller inte på bloggen i allafall, däremot hade jag skrivit en för Dagbladet i all hast och den var ju förstås fel, nu när den blir sedd med nyktra ögon. Nu tänker jag alltså återuppliva min gamla tradition och berätta hur fel jag hade. Det här var min årsbästalista 2006:

1. Camera Obscura – Let’s get out of this country
2. The Essex Green – Cannibal Sea
3. Joanna Newsom – Ys
4. Regina Spektor – Begin to hope
5. Final Fantasy – He poos clouds
6. Belle and Sebastian – The Life Pursuit
7. Juana Molina – Son
8. Cat Power – The Greatest
9. M. Ward – Post-War
10.The Knife – Silent shout

Okej, en stor skillnad motför min rättning av 2004 års listan är att jag fortfarande tycker att alla de här skivorna är bra, jättebra faktiskt. Ja g skäms inte alls, jag kunde ju inte hjälpa att jag inte laddade ner musik och därmed inte hunnit lyssna på så många skivor, jag hade inte fel, jag hade bara inte hela bilden. Det har jag förstås inte nu heller men jag har har en betydligt större bild!
TV on the Radio - Return to Cookie Mountain
CSS - Cansei de ser sexy
The Long Blondes - Someone to drive you home
Hot Chip - The Warning
Asha Ali
Beirut - Gulag Orchestra
Yo la tengo - I am not afraid of you and I will beat your ass
Charlotte Gainsbourg -5:55

Nu känner jag hur svårt det är att få till en lista man blir nöjd med. Jag gillar alla ovanstående men någon exakt ordning är svår att få till. Om jag satt nu skulle nog inte Camera Obscura knipa förstaplatsen men jag är inte helt säker på vem som skulle få den. Räknat på vad jag lyssnat mest på under 2007 skulle kampen stå mellan CSS och The Long Blondes fast tjaaa... jag tycker nog kanske att Regina var bäst av alla, eller... Äsch skit samma, jag kommer ändå inte hålla med mig själv imorrn så varför försöka...

Of Montreal

Världen behöver fler Kevin Barnes. Well, världen behöver i alla fall en Kevin Barnes, många likadana är ju alltid tråkigt.
Och nu ska jag förresten sluta upp med min otrevliga vana att berätta vad andra ska tycka och vad andra behöver och börja om hela inlägget med att säga:

JAG BEHÖVER KEVIN BARNES!

Jag behöver en karl i röda skor med toffsar och blått glittersmink. Jag behöver en karl som både kan stila med snygga discoposer OCH mangla sönder en gitarr. Jag behöver gröna kavajer med puffärmar och turkosa nätstrumpor. Någon som spelar tills fingrarna blöder och ramlar in i trumset med söta små rougecirklar på kinderna.

Sen gör det inte saken sämre att denna någon, Kevin Barnes spelar i ett makalöst bra popband också, ett band som lyckas genomföra en perfekt konsert från första rundgångsmaratonet till den sista popdängan. Of Montreal är allt jag vill att ett band ska vara.

Vissa klagomål har jag. Som att man inte kan låta förbanden spela tråkig musik i flera timmar så att man blir alldeles slut, inte alls peppande, bara frustrerande. Sen var animationerna i bakrunden fruktansvärt fula men när det gäller musik, scenframträdande, klädval, jag allt som egentligen rör Of Montreal finns det absolut inget att klaga på.

Just nu hatar jag mig själv för att jag missbrukar superlativ alltför ofta för nu har jag inget att ta till när jag verkligen behöver det. Jag är bara glad över mitt förnuftiga spontanbeslut att jag måste till Medis, lycklig över att man kan bestämma sig i sista stund. Speciellt när det blir så bra.

Ahhhh, Of Montreal.

Bäst.

Stereo Total

Det tog ett tag innan chocken lade sig. Hur gammal har Francoise Cactus hunnit bli egentligen, 50+? Och nu såg hon inte bara gammal ut, hon kändes misstänkt gaggig också. Gaggig, som i gammal och gaggig. Det osade flopp ett tag, stapplande så det förslår, långt ifrån det jag hade tänkt mig när jag nu för första gången äntligen skulle se Stereo Total.
Jag vet inte om det var bandet som skärpte sig eller om det bara var chocken som hann lägga sig men jag tyckte i alla fall att det tog sig och det rejält.
Brezel Göring såg visserligen också ganska sliten ut fysiskt sett men han var i övrigt på topp och viss förvandlades spelningen till den dansanta nonsesbriljans som jag önskade.
En sak är säker, nonsenspop gör sig bäst på franska och nästan lika bra på tyska. När Madame Cactus i Cinemania avslutar med "Alfred Hitchcock" med brutal fransk brytning kan man inte bli annat än glad.
Jag hade dock hört Göring sjunga lite mer och sen saknade jag några låtar också framför allt "Supergirl". Annars ska jag inte klaga, jag hade riktigt kul.

Control

Anton Corbijns Control är perfektion.
Varenda filmruta skulle platsa i en fotoutställning och utöver den estetiska perfektionen blev jag även helt tagen av historien och det trots att man hela tiden visste vad som skulle hända. Direkt när jag klev ur biosalongen slog jag på "She's lost control" och jag har inte lyssnat på något annat än Joy Division sen dess och det känns lite som att jag aldrig kommer att behöva lyssna på något annat heller. Just nu tittar jag på You-tubeklipp.
Den oavbrutna strömmen av Joy Division ska dock brytas ganska snart eftersom jag ska iväg och titta på CocoRosie nu. Det är ju inte fy skam det heller...

Känn på den helgen!

Mitt helgschema inklusive idag och måndag, inte för att jag redan har tagit helg eller ttycker att måndag är helg eller nåt men...

Torsdag: Kompishäng på Landet, hoppas Autisterna och First Aid Kit också bjuder på trevligt sällskap
Fredag: Lucky Soul på Debaser
Lördag: Vernissage: "Outlined Spaces" av Elisabet Ericson, Clara Johansson och Liisa Kruusmägi. Jag har redan fått smygkolla på några alster och det ser väldans fint ut. Sen har jag hört rykten om gratis tårta också. 14.00-17.00 på Lava, Kulturhuset. Fri entré!
Söndag: O'Death på Debaser. Ett av Accelerators bästa band spelar igen.
Måndag: CocoRosie. Som jag har tjatat om CocoRosie, jag säger bara: äntligen!

ahhh...Stockholm

Here it goes again

När jag var liten, eller ja vi pratar mellanstadie- och högstadieålder tittade jag fasligt mycket på MTV. Musikvideos är dock inte någon lika självklar del av min vardag längre, långt därifrån, trots You Tube-access så ser jag i stort sett aldrig. Av en slump fick jag dock syn på den smått fantastiska videon till OK Go:s Here we go again, en ganska medelmåttig låt som skulle ha gått mig förbi fullständigt om det inte vore för vidoen. Den är videon är fantastisk, så bra, så rolig, snygg. En makalös dansrutin framförs i vad som ser ut att vara en enda lång tagning. Glad blir i alla fall jag.

Voila

Stäng av politiken

Igår hade jag "äntligen" min tenta i svensk politik vilket har varit orsaken till min bloggfrånvaro. Nu är planen att skaffa mig ett liv igen, om inte annat ett virituellt sådant.
Något mycket underligt hände i alla fall några timmar före tentan, jagbörjade kallsvettas och darra okontrollerat. Alltså det är väl normalt att vara nervös inför en tenta men om det där var nervositet har jag aldrig i alla fall upplevt något liknande. Jag tänkte att jag kanske fått feber och jag trodde att jag skulle skära av mig hela handen av skakningar när jag försökte laga middag innan jag skulle iväg (jag hade nämligen den förträffliga tentatiden 18.00-22.00).
Hur som helst så är både sjuk och sjukt nervöst något negativt så jag beslutade mig för att tolka skakningarna som adrenalin, jag bestämde mig för att jag var så redo, så peppad på tentan att hela min kropp höll på att explodera. För att ladda ännu mer började jag bara lyssna på musik som handlar om att spotta på systemet, perfekt för en politiktenta helt enkelt. Mattias Alkberg BD, The Hives, Sex Pistols med flera blev mitt soundtrack när röda linje tog mig till universitetet. Precis innan jag gick in drog jag till med Nationalteaterns Speedy Gonzales och nynnade förnöjt...

...det kunde vart värre ändå, så stäng av politiken, tänd på till musiken.

Tentan gick okej, jag överlevde den tack vare musiken...

How we walk

Jag har aldrig någonsin spontant känt för att skrika för att ett band jag gillar är närvarande. När Mando Diao gjorde en kort spelning på Bengans tidig fredag kväll för att promota sin nya skiva skreks det en hel del och fotoblixtarna duggade så tätt att det var epilepsivarning. Strax bakom mig stod några tjejer i kanske 15-årsåldern som inte visste vart de skulle ta vägen, trots att Mando Diao stod långt ifrån oss borta i ett hörn var de helt i extas. Likt några äkta hardcore fans stod de också och hoppades på att få höra det obskyra gamla B-sidespåret ”How we walk” vilket de passade på att vråla mycket nära mitt öra så fort tillfälle gavs. Bittra och cyniska, lilla jag tyckte visserligen att de var ganska charmiga men hade ändå stor lust att påpeka att det här faktiskt inte var en vanlig spelning utan reklam för nya skivan och att det var onödigt av dem att stå och skrika önskelåtar. Men det var deras lyckodag när snälla Mando uppfyllde deras önskan. Under hela låten, vars förträfflighet jag nästan hade glömt stod de sen och mässade i falsett: ”det är helt fucking unbelievable, de spelar How we walk, de spelar faktiskt How we walk” osv.

Den känslan har jag aldrig haft. Inte ens back in the days när jag faktiskt dagligen besökte diverse Mando Diao-diskussionsforums och specialbeställde vinylutgåvor av singlar och sånt. Hur nere jag än var i dem gjorde jag aldrig annat än att stå och stampa takten när jag såg dem spela. Jag dyrkade inombords men inte värre än att jag kanske gick och fantiserade att bandet var mina bästa kompisar. Aldrig var jag som dem och jag kan så här i efterhand tycka att det var lite tråkigt att jag inte hade starkare uttryckssätt.
Med tårar i ögonen stod de där och precis innan Björn Dixgård skulle klämma i med den allra sista tonen utbrister en av dem helt tyst, bara för sig själv ett smärtsamt, trånande ”Gift dig med mig!”
Det var fint.

Fin gammal spellista

I söndags åkte jag buss i tre och en halv timme. Jag är van vid länge så det kändes inte så farligt, speciellt inte då jag tryckte igång en spellista som jag inte mindes att jag hade. Jag minns nu att jag gjorde den nån gång när jag hade lite bråttom (fast med tanke på det var den väldigt lång) och det märks för efter två låtar är alla andra i bokstavsordning vilket betyder att jag satt med I-Tunes biblioteket och tog låtar jag kände för eftersom jag scrollade ner. Inte sån välplanerad ordning med andra ord men den funkade väldigt bra ändå. Den var som följer:

Morrissey - First of the gang to die
Joy Division - Love will tear us apart
(Ingenting) - Punkdrömmar
2raumwohnung - Kommt zusammen
Beatles - Twist and shout
Belle and Sebastian - Get me away from here I'm dying
Betty Lavette - What condition my condition is in
Big Star - 13
Bob Dylan - Like a rolling stone
Camille - Ta douleur
CSS - Lets make love and listen to death from above
Darkel - My own sun
Devendra Banhart - I feel just like a child
Dusty Springfield - Son of a preacher man
The Embassy - Some indulgence
France Gall - Poupée de cire poupée de son
George Baker - Little Green Bag
Iggy Pop - The Passenger
Jeff Lewis - No LSD tonight
Jens Lekman - Maple leaves
Johnny Dowd feat Neon Baptiste - Barbed wire
Kate Bush - Wutering heights
The Knife - You take my breath away
LCD Soundsystem - Daft Punk is playing at my house
Leonard Cohen - Hallelujah
Mama's and the Papa's- California dreamin'
Mando Diao - Long before Rock 'n' Roll
Marble - Nancy Drew
Nancy Sinatra - These boots are made for walking
Nationalteatern - Kolla Kolla
Nick Cave and the Bad Seeds - Red right hand
Pulp - Common people
Ramones - Beat on the brat
Regina Spektor - That time
Rita Pavone - Ill ballo del mattone
Robyn - Konichiwa bitches
The Smiths - Sheila take a bow
Stereo Total - Comme un garcon
Tough Allience - Make it happen
Tralala - All fired up
TV on the Radio - Playhouses

Jag gillar den, känns varierad och jag tycker att alla låtar håller måttet i sällskapet men jag är ändå peppad på att göra en ny spellista, jag tror bestämt att jag ska göra det på en gång då podden vaknat igen. Jag återkommer med hur det blev.

PANIK!

kan inte andas.
podden.
vet inte vad som hänt.
jag får hjärtattack
podden.
podden beter sig konstigt.
datorn reagerar inte på att jag kopplar in den.
det går inte att göra en säker USB-borttagning för enligt min dator finns inget kopllad till den.
startar om datorn.
podden slocknar inte ens fast datorn är av utan är fast på "Koppla inte ifrån"-läget.
Jag får ännu mer panik och kopplar ifrån ändå för att testa ett annat USB-uttag.
var detta dumt?
har jag nu dödat min i-pod?
vad ska jag göra?!?!?!?!?!?!?
andnöd.
hjärtklappning.
svettas.

PANIK!!!!

Till Landet igen

Landet börjar mer och mer framträda som mitt favoritställe i Stockholm stad, de har alltid något på gång.
Ikväll är det graits inträde och The Last Party på scen. Jag har visserligen inte hört dem än för deras Myspace-sida mobbar mig men "Perfect pop" kan väl aldrig vara fel?

Bonde do Role, Kägelbanan

Det var kul, verkligen jätteroligt. Mest av allt var glad över att det var så pass mycket folk och att så många dansade. Jag hade, gammal Norrlandsvana trogen gått och oroat mig för att det kanske inte var så många som ville gå och se ett band som bailefunk av en massa mer eller mindre bra kända låtar. Men jag bor ju i Stockholm nu tack och lov.

Bandet shakade loss och var väldigt charmiga, jag shakade loss lite mer försiktigt då jag önskat mig mera plats för att kunna få till de bästa movesen. Fasligt kul var det i alla fall minus nedan nämnda ålderschock som följde spektaklet.

Ah, att man får ha så roligt på en tisdag...

Åldersnojja igen...

Jag som trodde att jag hade blivit av med min åldersnoja för en lång tid framöver men inte då. 2 skrämmande fakta från gårdagen bekräftar det jag nästan hade lyckats glömma:

Jag är gammal!!! *snyft*

1. Jag var på Bonde do Role igår och vart arg för att ljudet var för högt. Japp, arg - på riktigt. När förbandet spelade kunde jag inte tänka annat än att det är den här konserten som slutligen kommer att ge mig tinitus och det är fan inte värt det. Jag gick mitt under deras bästa låt för att hämta papper att köra in i öronen! (mina öronproppar är nämligen borttappade, måste skaffa nya snarast om inte Puta Pan har de hemma hos sig(?))

2. När Bonde spelade var publiken jäääkligt på, så på att det sprangs upp på scenen och grejer vilket bandet inte verkade ha något emot. Jag kunde däremot återigen inte koncentrera mig utan stod och var skitnervös för att det skulle spåra ur.

Gammal var ordet.

Jag var där!

Nytt nummer av Sonic fick jag idag då jag äntligen orkade ta omvägen förbi brevlådan. En snabb titt lämnar mig med en känsla av förnöjsamhet.
Deras konsertrecensioner längst bak brukar alltid resultera i bitterhet från min sida men inte den här gången. "En av årets bästa konserter" (om Jens Lekman på Kägelbanan) och "Feist får Cirkus att dåna" är fraser som i vanliga fall skulle ha lämnat mig på ytterst dåligt humör men som sagt, inte den här gången. Varför?


FÖR JAG VAR DÄR! WOHOOOO!

Vad ska jag lyssna på?

Kära läsare. Jag går runt med en faslig massa musik som jag lagt in i podden för att jag tänkt "lyssna in mig/lyssna in mig bättre" på den. Oftast blir det aldrig av men då klarar jag inte metalt av att radera av rädsla för att missa något. Därför vill jag nu att alla som känner sig manade att lobbyera för ett eller flera band nedan att göra det. Utnyttja den makt ni för ögonblicket ges och bestäm vilka av dessa som förtjänar min dyrbara tid.
Adam Green
April March (och inte ett par låtar utan varenda skiva hon har gjort)
Ariel Pink
Big Star
Bill Monroe
Boards of Canada
Brisa Roché
Broken Social Scene
Clap your hands say yeah!
Cornelius
The Cure
Cursive
Cut Copy
Death from above 1979
Destroyer
DEVO
Dungen
Einstürzende Neubauten
The Faint
The Field Mice
First Floor Powet
Four tet
Frou Frou
George Formby
Gilian Welch
Ginger Ale
Grandaddy
Heikki
The Hidden Cameras
Imperiet
Indochine
Islaja
Jarvis
Jeff Buckley
Jenny Lewis and the Watson twins
Josephine Foster
Junior Boys
Justice
Kent
Klaxons
Kris Kristofferson
Ladytron
Lambchop
Le Tigre
Loretta Lynn
Los Hermanos
Martha Wainwright
Merz
Metric
Midaircondo
The Moldy Peaches
Muddy Waters
Oingo Boingo
The Pipettes
Pixies
Pizzicato Five
Radiohead
The Rapture
Red house painters
Rosie Thomas
Saturday looks good to me
The Shins
Sparklehorse
Tom Waits
Vapnet
Vetiver
Whitest boy alive
Woven hand
Yeah yeah yeahs
Zero 7
The 5678's

En minst sagt rejäl lista. Jag börjar nästan undra om jag har något jag lyssnar på på podden också men det finns det ju. Hur som helst kan man se att jag inte har gjort min hemläxa. Så vilka ska jag ge tid och vilka detetas?

Rensa din själ

Det är renande att rensa sin I-pod. Well, det är i alla fall vad jag har blivit informerat om, jag har aldrig försökt mig på något sådant. Jag har 30 GB och jag har bara öst in musik och inte raderat en enda låt. Men renande lät bra och jag har ju en hel del jag inte lyssnar på, eller rättare sagt, jag har löjligt mycket musik som jag aldrig lyssnar på så en bortrensning kan tyckas vara på sin plats.
Jag fastnade på en gång. Jag stirrar på listan av artiser i biblioteket och tänker när jag senast tryckte igång den gruppen eller den artisten. Ofta blev svaret aldrig men det bär ändå emot att trycka på delete. Någon gång i mitt liv kommer jag att vilja lyssna på The Band igen, jag har visserligen inte lyssnat på Bill Monroe en enda gång hittills men den dag jag vill det ska han finnas där. Det är min filosofi, det kan komma ett ögonblick och då ska det finnas där. Visst med tanke på att jag inte har lyssnat på Bright Eyes på flera flera månader är det kanske inte nödvändigt att bära runt på vartenda spår Connor någonsin haft något att göra med, jag lyssnade inte ens på Noise Floor rareties och Motion sicknes när de var nynedladdade...

Motvillig rensning resluterar ändå i att jag raderar:
Nämnda 2 Bright Eyes album
Black Rebel Motor Cycle club
CDOASS
David and the Citizens
Einstürzende Neubauten (någon jobbig samling 80-83 med bara massa oljud, Silence is sexy är kvar - inte för att jag någonsin lyssnar på den men...)
Fireside - Elite
Graham Coxon - Happiness in magazines
The (international) Noise Conspiracy - Armed love
Leif Karate - Lets back the wrong band
Libertines - B-sides (inget ont om Libertines, jag har fortfarande alla album och alla EP-skivor)
M.Ward - Transistor Radio - för den hade jag tydligen dubbelt...
The Soundtrack of our lifes - Behind the music och Origin vol.1
Tomte
The Veils - Runaway found
The Washdown - Yes to everything

Men behöver jag egentligen Imperiet- greatest hits?
50 låtar med Cornelius Vreeswijk? Hela 6 album med Pizzicato Five? Samtliga White Stripes-skivor? Varenda låt The Beatles har spelat in i alla versioner?
Jo, jag gjorde bedömningen att jag behöver det - just inte case...

Konki Duet

Vilken tur att man har uppmärksamma kompisar. Jag hade spanat in, trodde jag, alla konserter som hålls i höst och faktiskt suckat lite att debaser Malmö hade bokat The Konki Duet och det var ju inte alls nära mig. Redan samma kväll får jag sms som påpekar att på onsdagkvällens Bring your fiends på "Landet" är det just den parisiska trion som står på scen, dessutom för en billigare penning än Debaser. Mitt sms-svar blev: Jag dör av lycka.
Ända sedan första gången jag såg dem, på underbara This is our music har de funnits i mitt hjärta och det var en så fin kväll. Landet är ju en underbar lokal bara i sig och nu var det dessutom alldeles lagom mycket folk och som sagt, ett oerhört bra band.

Jag orkar inte med att försöka mig på en beskrivning av musiken men det jag gillar bäst är den undersköna japanskans fina röst och sättet fiolen faktiskt är en naturlig del av huvudintrumentsättningen och inte bara en utsmyckning. De lät mycket mer än vad jag mindes från TV men jag klagar inte.

Det var en väldigt bra spelning och en väldigt trevlig kväll.

Pank av goda skäl

Som min kära läsare Valle påpekade i en kommentar nedan så behöver man ju inte deppa alltför mycket när man missar en spelning i Stockholm, det kommer ju tusen åter och det är så sant så.
Häromdan satt jag och lusläste alla konsertscheman och blev alldeles till mig.

1. CocoRosie kommer. Jag köpte biljetten på sekunden då jag såg det. Tack vare detta faktum är jag på väg att kanske, kanske, kanske komma över den traumatiska konsert-missen från i somras. Jag är så sjukt peppad.

Sen ska jag garanterat se O'Death igen som var bland Accelerators bästa, inte så dyrt var det heller!
Stereo Total blir också ett måste. Jag är oerhört glad att de kommer. Jag har visserligen inte satt mig in i senaste skivan men det kommer bli bra, jag känner det på mig.

Sen har jag velat i några veckor över om Rufus Wainwright är värd att se en gång till i år till den nätta summan av 375 kr. Jag lutade åt nej, en kompis påpekade bestämt att jag skulle ångra om jag inte följde med. Jag tänkte egentligen vela ett tag till men kom på att det antagligen var utsålt redan ändå. Jag kollade Ticnet och där stod de livsfarliga orden "fåtal biljetter kvar". Vid åsynen av den gula lilla fyrkanten som indikerar att ännu är det inte för sent glömmer jag alltid allt vad beslutsångest heter och kastar mig över köp-knappen.

Och så var månadens budget överskriden med alldeles för mycket - men det kommer vara värt det.
Jag älskar Stockholm...

Det blev...

Inte.

Jag velade in i sista sekund. Animal Collevtive eller inte Animal Collective. Jag bröjade mentalt föreställa mig att jag hade bestämt mig för att gå, kollade upp rätt tid osv. Jag beslutade mig för att om jag hann plugga allt jag hade planerat skulle jag belöna mig själv med att gå. Jag insåg att det inte skulle hålla och lade om planen att jag fick ha max 10 sidor kvar av läs-kvoten när det var dags att gå.
Jag klarade den målsättningen precis men då var det som om all luft gick ur mig. Så jag stannade hemma, tog tag i de sista 10 sidorna och ägnade resten av kvällen till Kobra och Boston Tea Party.

Jag ångrar mig inte nämnvärt ännu men på ett teoretiskt plan är jag lite arg på mig själv att jag inte utnyttjar möjligheten att mer spontant gå på spelningar som jag tror kan bli bra, sånt jag vill se men inte skulle åka 40 mil för. Jag hade säkerligen inte ångrat mig om jag hade gått.

Tur för mig att det kommer andra konserter fram över.

Att vara eller att inte vara...

...på Debaser ikväll.

Ska jag gå och se Animal Collective eller ska jag låta bli?

1. Går jag så måste jag gå ensam för jag känner ingen som vill följa med
-å, andra sidan skulle det definitivt inte vara första gången och säkerligen inte sista heller. Jag har alltid varit mer benägen att lägga pengar på konserter än min omgivning. Jag är van.

2. Pengar. Det är som vanligt lite dyrt, 255kr om man köper i dörren. Jag har ca 350 kr på mitt konton och det är fortfarande en och en halv vecka till den 25:e.
- Men. Jag har mat så att jag klarar mig, jag kommer inte svälta. Helgen ska dessutom spenderas med släkten på landet och där finns inget att göra av med pengar på. Det skulle gå. Fast jag kanske kommer vilja göra Nånting annat som kan kosta pengar innan nästa torsdag, det kan ju vara jobbigt att förutsätta att jag inte vill det...

3. Jag har lyssnat på nya skivan Strawberry Jam en hel del den senaste veckan. Problemet är att ganska exakt varannan gång när jag lyssnar på den tänker jag "oj, vad bra, jag ska nog gå och se dem ändå". Andra hälften av gångerna tänker jag: "nja, så bra är det väl ändå inte, det kommer komma andra konserter jag vill lägga pengarna på".

Så vad gör jag?

Animal Collective eller inte Animal Collective?

Mindrevärdeskomplex i mitt lyckorus

Om jag fick vara någon annan skulle Leslie Feist stå väldigt högt upp listan, ett faktum som bara stärktes efter kvällens fina konsert på Cirkus. Hon utstrålar en imponerande självsäkerhet, trygghet i sitt eget varande, sprudlande kreativitet, hon besitter en makalös musikalisk begåvning och är så snygg eller kanske snarare vacker att man bli stum.
Hon är en sån där kvinna som man kan bli fruktansvärt avundsjuk på, en avundsjuka som skulle leda till hat om det inte vore så att Leslie Feist är så självsäker, kreativ, begåvad och snygg - hon verkar ha allt och det går inte annat än att älska henne och det sönder och samman. Dessutom verkar hon i sin självsäkerhet ändå ganska omedveten om sin egen förträfflighet vilket naturligtvis gör henne än mer älskvärd. Hennes uttryck är så levande, hennes musik så lynnig i sin finess. Hon är Leslie Feist och hon kan få en publik där många säkert är helt omusikaliska att sjunga 3-stämmigt redan efter några få minuter i hennes närhet. Precis som min kära vän och konsertsällskap ser jag Patti Smith i henne, inte bara för att de är ganska lika till utseende utan framför allt i deras fullständiga kompromisslöshet. Feist liksom Smith verkar äga själva musiken.

Om jag nu aldrig kan bli Feist måste jag försöka gifta mig med henne för på något sätt måste jag få en del av denna fantastiska kvinna!

Hybris - igen

Min återhittade blogginspiration (och faktumet att jag har börjat få kommentarer igen, wohoo!) har gjort att jag spenderat dagen med att överskatta min egen förträfflighet. Jag gottar min allmänna förträfflighet och framför allt då denna blogg och hur tidigt jag startade den. Jag går in på min egen profil och läser orden "På Blogger sedan januari 2005". Take that newbes!
Jag minns när det bara vara dryga 10 bloggar registrerade under musik på bloggtoppen och liknande. Jag kanske inte alltid varit så aktiv men Musikmani har överlevt och är på väg in i trotsåldern.
Dagens funderingar har lett till följande slutsats: Musikmani skulle kunna vara en institution i bloggvärlden. Det enda som saknas är väl egentligen en läsekrets... hehe

- och genast avtog min självgodhet

Anglofili

Varför kan jag inte vara från England och därmed ha legitim anledning att skriva texter i stil med:

Sheila goes out with her mate Stella, it gets poured all over her fella

eller ännu hellre:
You said I must eat so many lemons'cause I am so bitter. I said"I'd rather be with your friends mate 'cause they are much fitter."

Det är så fulsnyggt, coolt på ett otraditionellt sätt. Om man skulle få för sig att använda något dyligt utan att vara från England skulle det vara pinsamt och patetiskt. Tusan också!

Sweeeeeeeeet Jane

I fullständig brist på vettiga saker att göra satt jag och skrev i sökord på min egen blogg. Patetiskt, jag vet men låt oss ignorera det faktumet så att jag får skriva det som detta inlägg är till för. Jag insåg nämligen hur lite jag skrivit om Lou Reed och framför allt att jag överhuvudtaget inte har tjatat om Sweet Jane. För att vara mer exakt är det första spåret på liveskivan Rock ' n Roll Animal jag pratar "Intro/Sweet Jane". Jag kan inte känna något förutom absolut lycka när jag hör denna uppvisning i både musikalisk skicklighets Lou Reeds coolhet. När, efter det långa och hanverksskickliga introt blandas med jublet av att Lou kommer ut på scenen, då ryser jag. När melodin till Sweet Jane drar igång är jag euforisk.

Intro/Sweet Jane - beviset på att man ska akta sig för att döma ut fenomenet livealbum.

En bitter stockholmskrönika

Från och med igår är jag krönikös igen! Min aningen bittra krönika, som vanligt publicerad i Sundsvalls bästa lokaltidning Dagbladet kan ni läsa här.

Shoppa loss med gubbsen

Ah, skivmässa...
Jag må tjata, jag må vara omodern men det är en speciell känsla att sätta sig på tunnelbanan efter en hel dags rotande 850 kr fattigare men 15 Lp-skivor rikare. I ett gigantiskt rum där 99% av besökarna är män och säkerligen minst 80 % är 40-50 + är det lätt att sticka ut, jag är en outsider i gänget men jag hoppas att i alla fall några av de skivsamlande gubbsen glädjs över att det finns visst återväxt. Jag är ingen äkta skivnörd. Jag bryr mig inte om vilken upplaga, vilken pressning, om kvaliteten är MVG eller bara VG +. Jag vill bara skivor, en massa skivor och jag ligger milakliv bakom de allra flesta som rör sig i sånna här sammanhang. Man hör konversationer i stil med "att det är så svårt att hitta något numer, jag har ju allt". Då är det lättare att vara Newbe och gå och leta Joni Mitchells Blue. Frustrationen blir dock total när man inte hittar ett enda ex. Va fan?!
Ärligt talat är det förbaskat jobbigt att gå på skivmässa. Man rotar och rotar, tänker att den skivan kanske jag vill ha. När man sen 30 minuter senare har bestämt sig för att man nog ska ta den där, som man såg där nyss så ser man sig omkring och inser att man inte har en aning om vart det var. Och då får man börja om och rota igen på samma ställen och det tar en massa tid och man blir frustrerad och man blir fruktansvärt less. Det är inte kul.
Det som är värt det är känslan efteråt. När man sitter på tunnelbanan med sina 15 nya vinyler och det är tungt som satan. Mitt emot sitter någon och håller kärleksfullt i sitt ex av Ramones debutalbum i orginalpress som de just pejjat 300 spänn för. Man nickar lätt och ler i samförstånd. Jag är alldeles för snål för att betala sånna priser men jag respekterar de som gör det. Samhörighet.

Min egen skörd blev som följer (kanske skivmässans bästa blandning):
The Clash - Sandinista
Johnny Cash at San Quentin
Fleetwood Mac - Rumours
The Mamas and the Papas - If you can believe your eyes and ears
The Very Best of Buddy Holly (dubbel)
Queen Ida and the Bon Temps Lydeco Band (har ingen aning om vad det är men man kan ju inte heta Queen Ida och sen inte vara bra...)
Crosby, Stills and Nash
Best of Dolly Parton
Francoise Hardy
Nancy & Lee
Lee Hazlewood - Cowboy in Sweden
The Kinks - samling (3 skivor)
Bob Dylan - The times they are a-changin'
Elvis Costello - My aim is true
T. Rex - Electric warrior

Jag var egentligen just på Serge Gainsbourg och annan trevlig fransk 60-talsmusik men förutom Francoise hittade jag ingen. Men bortsett från bitterheten över att inte hittat Jonis Blue så är jag nöjd, mycket nöjd.

Jag trodde hon sa lönnlöv

Först märker man det knappt. Man är så van att det ska låta på ett visst sätt så det tar ett tag innan man reagerar, men då hajjar man verkligen till. När Jens, sötaste Jens sjunger sin svenska version av Maple Leaves är allt så fint det bara kan bli: "hon sa att allt var lönlöst - men jag trodde hon sa lönnlöv". Jag har alltid undrat över den textraden make believe = maple leaves men hur var det på riktigt, sades det på engelska eller var det egentligen svenska. Nu är jag säker på att det varit lönlöst hela tiden, fast jag trodde det var lönnlöv...

4:e Jens-konserten i mitt liv men den första som inte var på festival, därmed den första med en rakt igenom Jens-dyrkande publik och det blir ju alltid så mycket bättre då. Andra gången utropad på scen sjunger vi tillsammans "I come running with a heart on fire", avslutningen till "A pocket full of money" och det är ett så fint ögonblick att Jens inte vill spela nåt mer efter det, vill inte förstöra och det gör han rätt i. Man ska sluta när det är magi och inte vattna ut stämningen tills det inte finns nånting kvar.
Jag önskar jag kunde skriva låter som beskriver kärlek lika bra som Jens Lekman gör det. Han mästaren och nu ska jag gå och lägga mig - lycklig.

JIMMY!

Ett roligt litet musik-aha hade jag förra veckan. På en trevlig middag spelade en kompis låtar från en blandskiva som hon fått med peppig musik. Hon visste inte vilka som låg bakom de olika låtarna men nummer 2 och 7 och 12 var bra i alla fall. 2:an var bäst, Jimmy hette den antagligen. En sån sjukt fulsnygg syntslinga, oemotståndlig refräng. Jag ville verkligen veta vem som låg bakom. Samma kväll insåg jag att jag inte hade kollat in M.I.A:s nya album och laddade ner det. På morgonen på väg till uni lyssnade jag på den och plötsligt kom den: Jimmy! Det var M.I.A hela tiden! Jag vart så förvånat glad över att jag helt omedvetet lyckats skaffa låten som visade sig vara en av många pärlor på en skimrande skiva.

Tunt

Inbillar jag mig eller är det så att Stockholms konserthöst ser betydligt tunnare ut i år motför förra året. Och beror detta på att jag har flyttat hit? Är det den förbaskade Murphy's lag som ligger bakom det här.
Hösten 06 åkte jag på fem konserter i storstan och missade ändå lika många som jag ville se på grund av budgetunderskott. Nu när jag sparar massor på bussresor och 3-dagars tunnelbanekort så kan jag inte ens få ihop fem att gå på allt som allt. Är det jag som har blivit kräsen? Har jag om möjligt blivit ännu mer snål?
Nåväl, det börjar ta sig lite nu i alla fall. På lördag är det Jens Lekman, den enda konsert jag hade inplanerad för hösten. Nu idag kom jag i alla fall fram till att Feist nya album ju är precis så där bra som det sägs och att 270kr visserligen är mycket för en fattig student men att det är värt att jag ska på Cirkus och se nämnda sångfågel nu på tisdag. Peppen är också stor för brasilianska Bonde do Role som kommer den 23:e oktober. Den spelningen känns extra rolig eftersom jag aldrig skulle åkt de 40 milen för den, nu känns det verkligen vilken bonus det är att vara stockholmare.

Frågan är nu om jag ska satsa på Animal Collective eller inte. Pengarna börjar ju rulla och nu är det skivmässa på lördag och... Ja, vi får se.

Det jag önskar allra mest nu är i alla fall att M.I.A och Devendra Banhart kommer hit snart och ger billiga och briljanta konserter.

Putis Panis Prisus

Den av Musikmani så rättmätigt hypade filmen "Ett meningslöst sus" har fått pris för sin makalösa bedrift. Priset delades ut på Videofilmfest -07 i Sundsvall och Puta Pan Animation förärandes först pris i klassen mellanvikt.

Musikmani gratulerar härmed Döden ekorre och han skapare till framgången!

film

Från och med igår är jag medlem i Folkets Bio och biografen Zita. Och inte bara medlem - aktiv medlem! Jag ska jobbar som volontär och svara på frågor om filmerna, ta bokningar på telefon och riva biljetter. Belöningen för detta är för bra för att vara sann: jag får gå gratis på alla filmer på Zita OCH ta med en kompis som också får gå gratis! Lycka. Bio är bra, gratis bio är bättre.
Min nya position firades idag med att genast uttnyttja förmånen och gå och se dokumentären "The Cats of Mirikitani". Den handlar om en 80-årig japansk man som växt upp i Hiroshima, suttit i interneringsläger i USA, varit kock åt Jackson Pollock och en massa annat galet. Fast framför allt är han konstnär och levde på gatan i New York och sålde sin konst innan filmens regissör lät honom bo hos henne och började samtidigt nysta i hans livshistoria. Intressant, rörande och helt enkelt bedårande.

Bedårande var också Julie Delphys nya film "2 dagar i Paris". En komedi jag skrattade åt både ofta och högt. Bäst var att Julies karaktär är så fransk. Har man umgåtts med fransmän på franska vet man vad jag menar. Just humorn kanske försvinner lite i slutet men annars är det kul på riktigt. daniel brül som snabbmatsterrorist är lite extra kul.

För att få in lite musik i inlägget så kan jag berätta att jag var på "Landet" och lyssnade på jazz i onsdags eller om det var torsdags, gratis och rätt trivsamt. landet ska jag återvända till

Nåt kom ivägen

Hahaha, sånt storhetsvansinne man kan drabbas av "ett nytt, bättre musikmani" som skulle uppdateas hela tiden. En liten detalj hade jag dock glömt, något som nu har kommit emellan, det kallas heltidsstudier. Eftersom jag fortfarande är nojjig över det här med universitet så pluggar jag som en tok och spenderar oerhört mycket mindre tid än vanligt på internet. Låter kanske vettigt men lite tråkigt också.
Statsvetenskap som jag ägnar mig åt är hittills intressant i alla fall men om någon kunde förklara för mig vad Michel Foucault yrar om skulle jag vara tacksam.
I helgen var jag i alla fall ett tag på Universitetet av underhållningsskäl då det arrangerades Pop Dakar, hippt och gratis. Tyvärr var jag mitt i flyttstök och flängde runt mellan myrorna och IKEA och köade och körde vilse i Stockholmstrafiken så jag blev inte långvarig vid Gula Villan. Jag åkte in lagom för att se First Floor Power och Laakso och sen frös jag och åkte hem.
FFP var bra men lite tråkiga, jag är väl inte inlyssnad även om de finns på podden. Jag gick efter halva men det fanns inget annat lyssningsbart på gång så jag gick tillbaka.
Laakso däremot som hör till de banden jag av outgrundliga anledningar dissat under flera års tid har under sommaren fått stark upprättelse i min bok. Nya skivan är klockren och jag har ntligen börjat inse vad jag har missat. Pop Dakar-spelningen var i mitt tyckte perfekt upplagd från början till slut, där varje låt var den ultimata kontrasten till den förra. Att Peter Jöback dök upp för att göra duetten Italy vs Helsinki fulländade föreställningen. Laakso skulle dock ha struntat i extranumret som inte alls höll klassen. Det var onödigt att förstöra det de så skickligt hade byggt upp.
Jag hoppas i alla fall på att göra Gula Villan till mitt hang out under året. Det är Humanistiska föreningens tillhåll men jag tänker göra vad jag kan för att nästla mig in där. Jag fick precis höra att man kan gå med i vilken förening som helst och är inte alls bunden till det ämne man läser så HUmF, here I come!

Nu ska jag gå och sätta mig vid mitt "nya" gröna myrorna-skrivbord och läsa lite Rousseau så här på kvällskvisten. Godkväll.

"Hjärta" Toto Teens

Jag har recenserat lokalband i Sundsvall till och från i ett års tid. Vissa band har man blivit tvungen att se flera gånger, andra band har man haft äran att se flera gånger. Sen finns det ett band som jag inte bara haft äran att se mer än en gång utan et band som jag verkligen längtar efter att se, mest hela tiden. Dom spelar en del musik, bra, jazzigt, funkigt, rockigt, lite reggae med roliga texter. Men Toto Teens är så mycket mer än musik, performancekonst vill jag kallade det. De är så fåniga, så pretentiösa, så underbart roliga att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Igår när jag besökte deras hemsida fick jag ett plötsligt bekräftelsebehov och ville kolla om mina recensioner låg upp på sidan. Det gjorde dem och inte bara det, det är ett hjärta över mitt namn!

Jag älskar Toto Teens och jag har fått lite kärlek tillbaka, en fin känsla =)

Och observera gärna kommentaren "Ida Stridh är konst!" Det är jag det. Nu är mitt namn visserligen felstavat men det är ju min kära arbetsgivares fel och ingen annan.

Om nu någon skulle vilja se varför jag är så lyrisk över detta band så är det bara att besöka deras hemsida. Där finns deras filmer från alla deras spelningar. Jag rekommenderar "Pipeline 19 februari". Legendarisk var ordet.

Rydemans Gravitation

Ett band som jag hela mitt liv har valt att hoppa över och inte låtsats om och undvikit att ha en åsikt om är Kent. Man kan inte lyssna på allt så jag har överhuvudtaget inte gett mig in i träsket.
Min sista vecka i Frankrike skulle vi dock välja varsin ny låt till våra gatuframträdanden. Valen blev The Beatles You can't do that (mitt val), Magnetic Fields catchiga "I need a new heart" OCH Kents "Gravitation". Jag skulle spela gitarr på den och jag hade på fullaste allvar inte ens hört låten förrut. Jag pluggade in ackord och text men gav så småningom bort gitarransvaret till någon E som faktiskt kunde låten. Det var Snygg-Sara Rydeman som sjöng och det gjorde hon bra. Vi hann inte öva så mycket och det stressade försöket att spela den på gatan gick sådär men repetitionerna gjorde att låten klistrade fast sig stenhårt i min hjärna. den gick på högvarv i flera dagar i sträck och jag längtade verkligen efter att lyssna på den. Jag snodde den från Saras i-pod precis innan hemfärd och på bussen från Skavsta till Centralen lyssnade jag äntligen på den igen - för 3:e gången i mitt liv om man bara räknar de gånger jag hört den med Kent.
Och det var en besvikelse. Jag ville ju inte alls höra Jocke Berg bröla ut den fina texten, jag ville höra Sara Rydeman sjunga, det var hennes eller ja, våran version jag hade haft i huvudet. den riktiga hade jag ju egentligen inte alls någon koll på.
Jag får förlita mig på min hjärna istället, min hjärna som just tryckt på play igen. Nu hör jag Gravitation, precis som jag vill ha den...

Schema

(I skrivandets stund: Laakso - Västerbron)
På fredag åker jag till Stockholm, om inte för gott så åtminstone på ombestämd framtid och det känns fruktansvärt bra.
det tänker jag fira med att på lördag gå på Debaser och titta på Suburban Kids with Biblical Names. Veckan efter det fortsätter firandet med Laakso med flera på Pop Dakar. Nyss köpte jag biljett till Jens Lekmans konsert på Kägelbanan i september.
Det är en mycket nöjd Ida som nu stänger av datorn.

Hemma

Det var inte utan sorg i sinnet jag lämnade Lille, staden där jag handlade på Lidl varje dag, staden där varje tordag var "soptorsdag" och folk slängde ut alla möjliga saker de inte ville ha på gatan och man kunde gå runt och rota. Staden där jag vågade spela gitarr och sjunga bland folk, på gatan, på fester, you name it.
Men det är också med stor glädje jag nu återser Sverige och jag kan inte dölja min oerhörda förtjusning över att nu bli Stockholmbo! Ett nytt och bättre Musikmani, det är vad som väntar.
Om jag får bestämma blir det konsert redan till helgen: Sunburban Kids på Debaser men det beror på vad min amerikanska gäst och hennes mamma tycker.
I helgen gjorde jag en snabbvisit i Paris på hemvägen. Där gjorde jag och mina vänner ett snabbvisit på klubben Fleche d'or innan vi skyndade tillbaka för att sova på tågstationen då vårt hostel lurat oss. Men mest av allt har jag njutit av tunnelbanans alla musiker som spelar musik som är så väldigt fransk att man bara sitter och ler.

Min sista dag i Lille köpte jag också 4 nya skivor:
Rufus Wainwrite - Want One
Joy Division- Unknown pleasures
Feist - Let it die
Noir Désir - kommer just nu inte ihåg titeln men det är den mest svart-orange-rött fodral och heter nåt med visages eller liknanade

Architecture in Helsinki - värda att sova i tält för

Jag har festivalat igen. Inte för att jag har gått det så mycket i mitt liv men det var hur som helst länge sen sist men för två veckor sen packades tält och konserver. På liftarskylten stod det "Aulnoye-Aymerie", festivalen hette Nuits Secretes (hemliga nätter). En liten, liten håla i norra Frankrike har en borgmästare somär kommunist och tack vare henne var det just där som den lilla festivalen arrangerades, 70 konserter på 3 nätter där det var stora scenen som var gratis medan man fick betala för de mindre akterna.
Men det var förvånansvärt kul att festivala, bo i tält, bli skitig äta mat ur konserver. Jag var visserligen väldigt less under både dag 2 och dag 3 och gick iväg till tågstationen för att hitta första bästa tåg tillbaka till asfalt och trafikljus men humöret gick upp och ner så det slutade med att jag blev kvar.
Jag såg inte så många band, det ska erkännas. Det var överhuvudtaget inte så mycket jag hade koll på i programmet. Anna Ternheim spelade men det var på ett arrangemang som kallades parcours secret, en hemlighetsbuss som man fick betala pengar för, sen slussades man bort till ett hemligt ställe och fick se ett hemligt framträdande. Jag hade gärna sett Anna men det gick inte att veta vilken resa hon spelade på. Vi fick istället lyssna och dansa till ett sambaband och det var inte heller så illa. Annars såg jag Jamie T för andra gången i år, inte lika bra stämning som på Acce men ändå bra. San Severino Band var musik brukar kallas zigenarswing och Archive som var så tråkiga att jag somnade stående. Men sen var det ju också hela anledningen till att åka till Nuits Secretes: Architecture in Helsinki - helt gratis!
Jag hör inte hört nya skivan, jag vet inget om den, jag har sett några svala recensioner men det spelar ingen roll för jag kan inte nog hylla det jag såg på stora scenen i Aulnoye-Aymerie. Jag har inte ens några klyschiga recensent-termer att ta till som jag i vanliga fall mer än gärna häver ur mig, energi är så uttjatat att det har förlorat sin mening. Det jag kan säga är att vid konsertens slut ville jag lämna festivalen på stört, skynda hem till den lopphemsökta lägenheten i Lille och spela. Spela musik hela natten. Och allra helst vill jag spela i AIH. Alla rytminstrument, alla perfekt balanserade utsvävningar mitt upp i alla dessa perfekt popmelodier. Se där, nu har jag redan lyckats tjata ut ordet perfekt också så att det knappt betyder någonting. Men tro mig, det var bra och mycket mer än så. Min kompis som tyckte att det "finns andra band som verkar intressantare på festivalen" sa att det var bland det bästa hon sett någonsin. Det var en underbar upplevelse och efter det kände jag inte behov av att se någon annan konsert på resten av festivalen. Kyla, smuts, bajamajor, 4 personer i ett 2-mannatält( vilket inte alls är så jobbigt som det kan låta) allt var värt de där 45 minuterna.
Sen hade jag ganska kul under själva festivallivet också. Jag har nog aldrig träffat folk som är så öppna som människorna i norra Frankrike, man trodde att alla redan kände varandra för de började så lätt och obesvärat att prata med vem som helst. Det var fint men vistt hann jag längta en en del till stan...

Den stora proggdagen

Mitt projekt har spruckit. Tanken att testa olika genres för att se vad som funkar bäst var inte så väl genomtänkt. Det är så många faktorer som spelar in, humör, veckodag, tid på dygnet mm. Så experimentet må vara glömt men sjungits på gatan det här det!
Jag trodde nog själv att jag skulle fega ur men ddet hela har tait en väldigt rolig vändning. När jag väl var redo och kunde alla texter och ackord underflöt en ganska lång tidsperiod av velande och uppskjutande. Nervositet var så klart anledningen. Jag vet inte hur många gånger jag svarade ja på frågan om det var "stora proggdagen" imorrn för att sedan komma på en bra anledning till att skjuta fram allt en dag.
Men det blev av, i tisdags närmare bestämt och då bad jag min kära vän elisabet att hjälpa till att spela maracas och då när det för alla framgick att det faktiskt var dags att uppträda på riktigt då blev alla peppade. Jag fick då inte bara en maracastjej som kompade mig låtvalen "Den ena handen vet.. " och "Barn av vår tid" utan jag fick en papperskorgstrummare i form av min lika kära vän sara och till reportoaren lade vi också "Kolla kolla" där elisabet skötta gitarren och jag spelade riffet på xylofon. Fastligt kul var det! Och det kändes också skoj att det var progg, att där satt jag och sjöng om borgarsvin och fängelsevistelser medan föräldrar glatt stannade till med sina barn och lyssnade. Vi blev även filmade av ett gäng ungar som gjorde ett eget TV-program!
Den stora proggdagen, starten på projektet blev också dess död men det vända bara till det bättre för nu blev hela kollektivet med på noterna, till och med My son kallar sig tondö har börjat ounda med maracasen.
Till framträdande nummer två som skedde igår, tränade vi in nya låtar, alla valde en var. Nytillskotten var:
- Temalåten till Sponge Bob Squarepants där jag spelade gitarr och körade
- Justin Timberlakes "My Love" där jag var kör och spelade ägg
- Lou Reeds Hangin' round, jag spelade gitarr och körade
- Mitt eget val var David Brents "Freelove freeway" från The Office då jag sjöng solo och spelade gitarr med en fint ylade kör i bakrunden.
Proggen slank med också för att utöka låtvalet. Så projektet är glömt men
"Glada Morotens damorkester" är aktiv som aldrig förr. Hittills har vi dragit in drygt 10 euro om det var någon som var nyfiken på det...

Nya skivor

Proggprojektet har det gått lite trögt med de senaste dagarna för vi har haft gäster har i loppnästet däremot har jag köpt 4 nya skivor.
I en vinylaffär för begegnat vid namn Seventies här i Lille gick jag in, fick sneda blickar från 50-åriga, franska skivsamlare men skuttade så småningom glatt ut med fina. en Patty smith, en Joan Baez och 2 Jacques Brel.

Jag har också varit på en liten spelning på en annan skivaffär med ett band från New York vi namn The Dead Muppets society som hävdade sig spela "lo-fi/punk". de var 2 stycken som hade masker på sig, mumlade om hur fulla dom var och gjorde allt de kunde för att vara originella men slutade endå som värdelösa. För den som är nyfiken har dom en myspace-sida. det var dock intressant att titta på alla som lyssnade och de få som verkade tycka att det var helt oerhört bra. Jag kunde inte riktigt lista ut om de var kompisar till bandet (vilket jag misstänker) eller helt enkelt mesar som tror att bara för att nån har mask och kommer från NY så är det coolt.
Jag har i alla fall insett att det måste vara hemskt att vara kompis med någon som spelar i ett riktigt uselt band och sen känna sig tvungen att å på konserter och låtsas att man tycker att det är bra. Svår situation.

Experiment på de franska folket

Lille är norra Frankrikes "stora stad" med ett för mig okänt antal invånare men tillräckligt stort för att ha en tunnelbana, en tunnelbana som för övrigt går ända till den belgiska gränsen. (jag kan planka till Belgien, det kan inte du!) Här befinner jag mig för tillfället av anledningar jag då och då nästan glömmer helst och hållet. Igår klev jag upp klockan elva för att sedan gå och lägga mig igen 2 timmar senare bara för att jag kan/inte har något bättre för mig. Enda anledningen till att jag så småningom gick upp igen och lät min dag börja var att jag ville gå och köpa mörk choklad vilket jag också gjorde.
I skivspelaren är det mycket franskt som sig bör, främst Serge förstås och alla hans damer och naturligtvis även det franskaste av allt überfranskt, Jacques Brel. Brellen är bra och det är ju extra kul när något av fransk härkomst ska komma och hälsa på hos de exotiska svenskorna och möts då av samma musik som hörs hemma hos deras föräldrar.

Okej, nu känner ni till min situation och jag tycker också att mitt överflöd av tid framgår ganska tydligt. den nya informationen är att jag nu beslutat vad denna tid ska ägnas åt: här ska sjungas på gatan!
Jag har egentligen varken självförtroende eller talang för att se det som en seriös satsning inom något sorts musiserande men det är mindre viktigt, jag tänker nämligen göra ett experiment av härligheten. ackompagnerad av en maracas och möjligen en leksaksxylofon ska jag framföra sånger på olika teman och se vad som fransmännen kan tänka sig att klämma fram mest pengar för. Vad ska man välja för att fylla hatten?
Första temat som nu håller på att repas in är "progg", representerad av Nationalteaterns Kolla kolla och Blå tågets Den ena handen vet vad den andra gör. Fransmän och progg, kan det vara en vinnande kombination?
Andra teman som står på tur där låtarna inte ännu är spikade till 100% är:
*Svensk indie: Do you remember the riots?- Jens Lekman + Chosen one - The Concretes
*Svensk schlager: Fångad av en stormvind - Carola + Michelangelo - Björn Skifs
*Fransk retro: Tous les garcon et les filles de mon âge - Francoise Hardy + Poupée de cire poupée de son - Frances Gall (alternativt Un jour comme un autre - Brigitte Bardot)
*N.Y Punk. Judy is a punk - Ramones + Dancing barefoot - Patti Smith
*Julsånger på svenska: Nu tändas tusen juleljus + Julen är här
*Skottsk indie: suspended from class - Camera Obscura + Belle and Sebastian (vet inte vilken låt)
* Beatles: Revoltion + I wanna hold your hand

Nu tycker jag att samtliga som råkar snubbla in på det här inlägget ska skriva en kommentar där de gissar vilket tema som kommer generara störst inkomst. Nya förslag på teman är också välkomna.

kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen...

Hejdå igen

När bloggpeppen är som ströst blir det ändå nu en ny paus. Musikmani flyttar till Lille, Frankrike och tänker stanna där sommaren ut. I höst ska bloggen komma tillbaka starkare än någonsin, ett nytt Stockholmsbaserat Musikmani!

Klantarrangörer

Jag är fortfarande sur över Acceleratorarrangörernas oerhörda klantighet som ledde till irriterande köande och förseningar i fredags. Att inte ha tillräckligt mycket stängsel för att hägna in området och märka det först när insläppet är på väg att starta är någon sorts höjd av oproffsighet.
Ok, att köa men att sen schemat bli uppfuckat och man inte har en aning om när banden kan tänkas börja, det är oförlåtligt.
Men fine, utbudet räddar min Acceleratorhelg, jag kan inte vara arg - inte efter de här spelningarna.
Recensioner har jag nog inte tid med men jag kan ju säga att jag har varit väldigt nöjd med det som nått mina öron.
Bäst var:
CSS - efter att ha eggat dem ett bra tag nu var spelningen helt rätt i tiden. Mitt favoritband just nu gav mig allt jag hade vågat hoppas på.

Rufus Wainwright - som min kära vän uttryckte det "Lelle Kohöna (Leonard Cohen), banjo och manliga dansare, det kan inte bli bättre!

The Long Blondes - En annan skiva jag har haft på högvarv och ännu ett riktigt toppframträdande. Jag har insett hur mycket jag uppskattar band som har lite matchande, snygg klädesel och sångerskor som rör sig på scenen. Vilket osökt får mig att tänka på...

The Gossip - Coolare brud får man leta efter. Det här var festivalens första riktiga höjdare.

O'Death - Det är så roligt när man på konsert kan förälska sig i ett band man hör för första gången. Roliga, roliga och jättebra.

Kate Nash - hade jag inte heller hört förut men säkra källor sa att det var otroligt bra. Säkra källor hade rätt.

Nä, jag tyckte väldigt många fler var bra också, TV on the Radio, Jens Lekman, Modest Mouse. Jamie T, Electrelane, Junior Boys...

En bra helg, trots kö, en mycket bra helg.

Ångest över hypade band

Jag ogillar skarpt att recensera hypade band, det kan bara bli fel. Jag får en extrem ångest om ett band är väldigt hyllat, sägs vara det nya stora, kanske till och med det nya svarta. Min första tvångstanke blir då att jag måste tycka att det är bra, om alla andra är säkra på att just det bandet är värt beröm måste ju jag också förstå det. Sämre musikkritiker än så är jag väl ändå inte, jag förstår väl vad som är ett bra band.
Nästa tvångstanke blir den motsatta. Man vill ju inte vara mesen som bara hoppar på trenden, bara följer hypen och inte har en egen åtiskt. Nä, man vill ju vara den som genomskådar hypen, vara den första som avslöjar att alla bara överdriver.
Så ska man vara den coola kritikern som förstår precis varför det nya hippa bandet är så nytt och hippt eller ska man vara den stenhårda individualisten som vågar säga tvärtemot, den som genomskådar detta oändliga daltande med ett egentligen så mediokert band.

Det här gick jag igenom senast i onsdags så jag fick i uppdrag att recensera osignade Oholics från Göteborg. Ebbot Lundberg hade tydligen blivit så imponerad av bandet att han bett om att få producera deras demo. Och på affischerna som täckte stan kunde den som läste det finstilta se att Oasis minsann redan var stora fans till bandet. Citaten skanderar "This band is going to be huge!"

Jag hatar sånt. Så vad gör man? Jo, det finns bara en lösning på dilemmat. Man lyssnar på hur dom låter. Och sen struntar man i allt annat och skriver precis vad man tycker. Lyssna, det är enda lösningen. Det var det jag gjorde, Oholics fick en fyra. Nu hade jag tänkt länka till min recension som då fint skulle förklara precis varför de fick en fyra men då var inte den upplagd på nätbilagan, typiskt. Inte orkar jag ju skriva en ny recension heller. Men dom var bra i alla fall, de hade en sitar. Sitarer är roliga.

Nya skivor!

(I skrivandets stund: The Rapture - Olio)

Nope, min jättebeställning från CDON har fortfarande inte kommit men borde väl dyka upp imorrn eller senast tisdag eftersom jag fått mail som säger att de har skickat paketet. Men jag har hunnit med några skivköp till. Jag var på Åhléns och spanade efter en födelsedagspresent då jag hoppsan sa, råkade se en skylt med texten "CD, 3 st för 100kr". Jag kunde naturligtvis inte motstå utan började ivrigt bläddra bland skivorna. Medan jag gjorde det stod jag också och tjuvlyssnade på två män i 30-årsåldern som också stod och tittade på samma lilla CD-rea.
Vi får ha tur om vi hittar 3 skivor tillsammans sa dom och blädrade och blädrade och kommenterade vilket oerhört dåliga skivor det var och att det inte gick att hitta ens en enda värd 39.50 vilket var priset för en CD. Jag stod och log lite överlägset och tyckte väldigt synd om deras dåliga smak då jag visste att de just bläddrat förbi både Billie Holliday, Ella Fitzgerld och Edit Piaf. Tur för mig att jag gillar oldies (fast bara bra oldies så klart). De tre nämnda hade jag redan så dom fick ligga kvar däremot gick jag lyckligt hem med några fina samlingsskivor med James Brown, Jerry Lee Lewis, Jaques Brel, David Bowie och Louis Armstrong. Sen blev det den überhypade Echoes av The Rapture också. Visserligen jävligt 2003 men jag gillar den - och jag hade den inte så när priset är 33,33333333333333kr måste jag ju slå till.
Så 6 bra skivor för 200 kr = en bra dag.

Accelerator is my hot hot sex

(Lyssnar på i skrivandets stund: CSS-Music is my hot hot sex)

Jag kan inte med ord beskriva hur peppad jag är på Accelerator, peppad men orolig. För år efter år återkommer The Big One med det mesta man kan önska sig i musikväg, 2007 är inget undantag. Jag går här och längtar ihjäl mig efter nya favoriter The Long Blondes, TV on the Radio och Cansei de ser Sexy. Sen måste jag ju se Electrelane, Modest Mouse och Rufus Wainwright också. Och Bright Black Morning Light. Och The Gossip. Och Junior Boys. Och gamla favoriten Bright Eyes så klart. Och Jamie T. Och sen är ju sjjukt nyfiken på Taken by trees också och, fan... Det här kommer inte att gå - som vanligt. Även fast jag redan av tidskäl sorterat bort stora favoriter som Jens Lekman, Frida Hyvönen och José Gonzales pga deras svenskhet (jag räknar nämligen med att få fler chanser att se dom3) så kommer jag garanterat missa en massa och det svider, det svider som fan.
Jag hade även planerat att kolla upp de band jag inte kände till sen innan men ddet är nog bäst att jag låter bli, det sista jag behöver är ännu ett måste i ett redan pressat schema. Ja, schemat är ju inte avslöjat ännu men så fort det blir det måste jag lägga upp en plan. Frågan är om jag kommer ha tid att äta, det ser inte direkt ljust ut...

I'm back

(Lyssnar på i skrivandets stund: Beirut - Postcards from Italy)

Egentligen skriver jag som aldrig förr, reseblogg, dagbok (vilket jag aldrig lyckats hålla förrut) och på extrajobbet så klart men här har det inte blivit av. Jag lyssnar på en massa musik också, nytt som jag inte gjorde sist jag publicerade här så förutsättningarna har egentligen varit det allra bästa för Musikmani. Oberoende av orsaken till min ickeexisterande Musikmani-inspiration så ska jag i alla fall börja skriva här igen.

Det kan vara så att min bloggtorka har att göra med att jag inte varit mig själv de senaste 3-4 månaderna, jag har nämligen nästan inte köpt några skivor alls. Förutom en Best of Nick Cave and the Bad Seeds, The Essential Leonard Cohen och Regina Spektors Begin to hope har skivsamlingen stått still i växten. Men det blir det också snart ändring på också. I torsdags blev det CD-rea och jag skickade genast iväg en beställning på 19 skivor. Har jag råd med det? Nä, egentligen inte men det var välbehövligt - nu känner jag mig som mig själv igen. Musikmani är tillbaka.


Skivbeställningen som bör komma när som helst nu:

Ali Asha - Asha Ali
CSS - Cansei De Ser Sexy
Tv On The Radio - Return to Cookie Mountain
Persson Peps - Bästa
The Tough Alliance - A New Chance
Björk - Debut
Air - Talkie Walkie
(Ingenting) - Mycket Väsen För Ingenting
Blondie - Essential Collection
Morrissey - Vauxhall & I
Hellström Håkan - Det Är Så Jag Säger Det
Portishead - Dummy
Miss Li - Late Night Heartbroken Blues
Pulp - Different Class
Koop - Waltz For Koop
Lambchop - The Decline Of The Country And Western Civilization (1993-1999)
Lcd Soundsystem - Lcd Soundsystem
Woven Hand - Mosaic
CocoRosie - The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

Summa:
1321.00 kr

Dagens i-landsproblem

Livet är bra orättvist ibland.

Jag fick en i-pod i julklapp så nu kan jag säga hejdå till min kära mini-disc. Ja, jag vet att mini-disc är efter och allt sånt men den var bra, jättebra, enda problemet var att trot hi-md-formatet blev jag tvungen att ha så himmlans många discar.
Nu är det pod som gäller, perfekt men... Då går datorjäveln och går sönder. Eller rättare sakt allt fungerar som det ska förutom ljdenheten. Alla program på datorn står plötsligt och hävdar att det inte finns någon CD-lucka. "Tyvärr inga ljudenheter hittade". Ursäkta mig men jag satte precis i en skiva i den där enheten som inte finns! Titta på datorns högra kortsida och säg att det där inte är en ljudenhet! Datorjävel... Nu blir inte podden fylld på ett bra tag, först ska datorna på reparation... Grattis Mini-Discen, du vann just en resa till London och en till Granada, dig kan man i alla fall lita på.

Nyårsönskningar

Exakt denna dag för ett år sedan bestämde jag mig för att nyårslöften var ute och nyårsönskningar inne. Jag radade upp mina önskningar här på bloggen och nu när jag utvärderar det hela måste jag säga att det gick ganska bra. Besvikelsen var förstås stor när det inte blev något Debaser i Sundsvall (jag tänker ju flytta men det hade varit bra ändå...), att skivor skulle börja kosta under hundringen trodde jag väl aldrig på och om det var mer pop på festivlerna angick inte riktigt mig eftersom jag bara jobbade och slet.
Däremot så hittade jag en hel del bra fransk musik, jag såg Belle and Sebastian live, Essex Green släppte nytt, jättebra album och Bright Eyes släppte en EP-samling.
Bright Eyes-samlingen är ändå en lite sorglig historia för när den äntligen kom så brydde jag mig inte så mycket, jag har inte köpt den eller ens hört den. Jag tror att jag och Connor har växt ifrån varandra och det trodde jag aldrig skulle hända. Nån sa att han släpper nytt nu till våren men min enda reaktion är en axelryckning. Det kanske bara är en fas, vi får se, kanske mitt iintresse väcks till liv igen...


Några nyårsönskningar för 2007 har jag inte klurat ut ännu. Har inga särskilda musikrelaterade förutom att se många bra konserter. Annars önskar jag mest att Peru ska vara ett alldeles fantastiskt trevligt land som tänker behandla mig väl.