Hor-limpa animation

Har ni träffat dödens ekorre?

Antaglien inte men ni har tur för snart kommer filmen om denna kanske inte allför sympatiska kadaverätande lilla krabat. Arbetet med den blivande kultklassikern "Ett meningslöst sus" närmar sig sitt slut och nu finns det en blogg där man kan följa arbetets slutspurt på Puta-Pan Animation. Kolla här.

Dagens textrad

Okej egentligen skulle jag kunna skriva hela texten eftersom den är så söt och rolig men varje gång den kommer på bilens geniala blandband är det den här raden som får mig att dra ännu mer på mina ganska djupa smilgropar.

...so let your hips do the talking. I make you laugh by acting like the guy who sings and you make me smile by really getting into the swing...

från "I'd rather dance with you" av Kings of Comvenience om nu någon mot förmodan missade det. När jag lyssnar på den låten, hör den raden då tänker jag alltid att det är det så där min första dejt med Erland Oye ska vara, när den dagen äntligen kommer...

Musikbyråns årslista

Årslistan var det som krävdes för att väcla mig ur min bloggdvala, Musikbyråns lista som liksom varje år är en av de mest varierade genremässigt och det är därför jag älskar den. Jag kan ju inte nog påpeka hur jag förra året lyckades genomskåda vem som fanns på förstaplatsen. I år gick det lite sämre. Jag gissade på Hot Chip, vad annat kunde man ha gissat på? Har inte sett många listor där den inte var i toppen, även om jag själv inte håller med. Men jag hade fel. När Hot Chip presenterats på vad var det, 22-23 plats gav jag mig på en ny gissning, The Knife. Den var lite bättre, 3:e plats för den.
Men jag hade fel igen, jag hade nog aldrig kommit på svaret om jag så gissat hundra gånger. Tv om the Radio. Inte för att jag är jätteförvånat, Byråns reportage om bandet var väl bevis nog på hur mycket dom gillade skivan men ändå, jag hade glömt att de existerade, jag måste nog ta och lyssna lite mer ordentligt.

Listan i all ära men det som tog min uppmärksamhet var de svenska artisternas negativa kommentarer om Regina Spektor. Jag avgudar ju Regina och jag tycker att hennes musik, framför allt senaste skivan är så lätta att ta till dig och älska. Jag tänkte verkligen att den som inte älskar Regina har helt enkelt aldrig hört henne. Andreas Mattsson och Marit Bergman hade båda försökt men dissat. Och min haka befinner sig i närheten av mina knäveck.

Det finns folk på Dramaten med musiksmak

Jag låtsades först att jag inte var ett dugg förvånad, hallå, vem skulle inte vilja jobba med CocoRosie, liksom. Men jag får väl ändå erkänna att det här vara en aning oväntat...

Love will tear us apart

Idag såg jag 24h party people och blev Joy Division-frälst. Japp, tydligen krävdes det att en fiktiv Ian Curtis skulle hänga sig i min tv-ruta för att jag skulle fatta men nu gör jag det i alla fall.
Dock insåg jag för länge sen att Love will tear us apart är en oförglömlig låt. Men jag avskyr Nouvelle Vagues cover, "hela bossanovanewwavecoverprojektet" stör mig. Jag tål det inte, vilket är konstligt för egentligen är Nouvelle Vague närmare den musik jag lyssnar på mest.

Covers är en klurig grej egentligen. Vissa säger att man inte borde få göra en cover om man inte kan göra det bättre än originalet, annars är det ingen poäng. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker att det räcker med att göra den annorlunda och inte bara härma. Så länge man har ambition att göra något eget av det har en cover existensberättigande enligt mig - men det behöver ju inte betyda att det är bra. En riktigt bra musiker kan ta en dålig låt och göra den bra, lyssna till exempel på Camera Obscuras version av ABBAs Super Trouper. Hur kunde CO höra att det fanns en riktigt låt där nånstans?!
Om man ger sig på en bra låt är det visserligen svårt att överträffa originalet men chansen att det åtminstone blir hyfsat borde bli större, eller?

Jeffrey Lewis cover på The Strokes The Modern Age regerar i alla fall...

Come on feel the Illinois!

Okej, jag ska vara helt ärlig. När jag köpte mitt enda Sufjan Stevens-album gjorde jag det efter att ha hört typ 2 minuter av nån låt, jag minns inte ens vilken. Jag köpte den alltså lite på chans OCH det blev inte en supersuccé. Jag gillade den visserligen, i alla fall hyfsat men det var verkligen inte ofta den letade sig ur skivstället och in i CD-spelaren - jag orkade bara inte lyssna in mig.
Igår såg jag Sufjan live på Berns. det var väl mest att jag ju egentligen bestämt mig för att gilla honom som gjorde att jag skaffade biljett och gick dit, ja plus att jag hört goda saker om hans liveframträdanden. Jag var jättepeppad men lite orolig eftersom jag inte var riktigt förberedd, jag kunde knappt titeln på en enda låt (vilket man skulle kunna förlåta just när det gäller Sufjan).
det började fint när ett mask och vingbeklätt band entrade scenen och spelade fram ett organiserat kaos. Sen var jag lite uttråkad ett tag, det blir så mycket blås, så mycket av det där (visserligen som jag sa organiserade men ändå) kaoset. Sufjans röst är precis så där svag och spröd som på skiva och han försvann lite ibland mitt bland alla de liksom han själv skrämmande begåvade musikerna.
Men sakta men säkert började jag ge vika, konserten växte något oerhört och snart var jag helt uppfylld av musik. Att han var charmig och rolig skadade förstås inte heller men det var ändå musiken som vann mig till slut.
När jag lämnade salen samtidigt som extranumrets sista refräng började lida mot sitt slut var jag väldigt nöjd, ja jag skulle till och med våga klämma till med lycklig. Jag sjöng på "jacksonville" hela kvällen och just nu är det Illinois som spelas här i mitt rum.
Nu är jag övertygad.

(Men den lilla skönheten S:t Vincent lyckades ändå nästan stjäla showen, både som öppningesakt och som medmusikant. En mer fantasifull gitarrist får man leta efter.)

Marlborough Farms

Alltså Marlborough Farms...

Sitter och lyssnar på The Sixth Great Lake och känner för att spöa upp mig själv för att jag fortfarande inte har köpt deras skivan. The Sixth Great Lake är ett av alla de band som härstammar från Marlborough Farms kollektivet, mina husgudar The Essex Green, Ladybug Transistor, Finishing School hör också dit - alla har de mer eller mindre samma medlemmar. Det är helt otroligt. Hur kan det finnas så mycket kreativitet hos dessa människor, hur kan dom göra den nästintill perfekta skivan efter den andra utan att det verkar finnas något stopp.

Jag skiter i att filosofera över hur det går till och väljer att tacka och ta emot. Skulle jag vara någon annan skulle Sascha Bell stå högt upp på litan över alternativ, jag vill också vara ett popgeni.

Hejdå till Below the Stars

Jag har inte skrivit här på ganska länge, måste vara nästa 3 veckor nu kanske ännu mer. Jag har inte haft lust, inte alls. Jag har haft all tid i världen till att skriva, jag har haft en massa inspiration, ja jag har till och med haft en massa uppslag till just musikrelaterade blogginlägg. Men nånting har gjort att jag känt en extrem motvilja, jag har haft alla förutsättningar men något har satt stopp, jag vet inte vad.

Men jag vet vad som satte igång mig igen. Idag läste jag att det som på väldigt kort tid har blivit en av mina favoritbloggar Below the Stars tar en paus på obestämd tid, minst ett halvår. Jag lider ta mig tusan av tanken. En bloggare med riktigt bra smak försvinner. Och det var inte bara bra smak det var musik som jag gillade som jag oftast inte hunnit upptäcka än, det var ju min hobby att läsa den där bloggen. På nåt sätt känns hela min dygnsrytm rubbad även om det bara handlar om några minuter per dag.

Så nu skriver jag dels för att säga tack och hejdå (tillfälligt hoppas jag) till Weathermans fina blogg och för att jag tänkte att om en enda person skulle bli lika ledsen om jag la ner den här bloggen som jag blir över Below the Stars så är det värt att fortsätta att skriva och att göra det regelbundet.

Som tröst får jag fortsätta att läsa mina andra favoritbloggar, Ironien som jag faktiskt slutade läsa ett tag pga tidsbrist men som nu åter har en självklart plats på min egen lilla blogghimmel. Johanna är en av få som faktiskt får mig att bli intresserad av hennes privatliv, dels för att hon verkar vara en cool brud och dels för att hon fortfarande är begåvad med en synisk humor som slår det mesta, underbart ironiskt.
Sen är det så klart Daniel och Daniel är bäst. Han verkar aldrig få slut på smartheter och på nåt underligt sätt blir jag intresserad om allt han skriver, hur banalt det än ibland kan verka.

Britta Persson, Pipeline 21/10

Det var länge sen jag var på Pipeline, Sundsvalls anrika rockklubb som sedan en tid hotas av nedlägning men som tappert kämpar på. Det kändes bra att komma dit igen, lite som hemma också var ju Britta där också, då blir det ännu bättre.
Britta Persson var ämnet för en av mina första bloggposter. Hörde henne för första gången för ganska exakt två år sedan via Sonic och blev så betagen av hennes röst att jag genast köpte demon, vilket jag i nämnda bloggpost uppmanade alla andra att också göra. Jag är än idag med på hennes maillista.
När jag idag lyssnar på den 4-spårsdemon är jag inte riktigt lika imponerad, visst hör man potential men det är inget att jaga upp sig över.
Men Britta, två år senare är återigen värd alla mina superlativ, som hon har växt. Från att vara en tjej med gitarr men några ganska bra låtar är hon nu exakt det jag söker i en artist. Live låter det fantastiskt med ett ytterst sparsmakat arrangemang, bara hon själv på endera akustisk gitarr, elgitarr eller keyboard med trummor som enda sällskap. Jag blev hänförd. Men det är ju rösten som är pricken över i, hon vågar använda de på så många sätt, verkligen leka med den, den är hennes främsta instrument. Hon påminner mig om Regina Spektor och bättre komplimang kan jag nog inte ge.
Brittas album ska genast införskaffas till min skivsamling och jag kan inte annat än råda samtliga att följa mitt exempel.

Rik nu tack!

Nu spelar M Ward på Södra Teatern i Stockholm. eftersom jag sitter här och skriver är jag uppenbarligen inte där. Fan! Ville verkligen men ekonomin sätter stopp. Och jag hatar alla lyckliga jävlar som får vara där, eller förresten så älskar jag dom, de verkar ju ha så bra smak...

Jag borde se till att bli rik ganska snart så att jag kan åka på alla konserter jag vill. Eller för den delen, om jag var rik så skulle jag ganska snabbt flytta till ett ställe där man inte behöver åka 40 mil för en konsert.

Men jag ska försöka att inte klaga så mycket, jag fick faktiskt se en väldigt fin konsert igår, här i min egen hatälskade hemstad. Britta Persson är mitt ljus i höstmörkret.

Annan god nyhet som tröstar mig lite är att jag bokat in ännu ett Stockholmsbesök. Förutom Sufjan Stevens den 15:e november så ska jag se Juana Molina den 2:a december. Lyckliga mig.

Below the Stars

En väldigt fin text om skivsamlande på en väldigt fin blogg.

The Essex Green, Debaser 8/10-06

Jag åkte till Stockholm eftersom både Camera Obscura och The Essex Green spelade samma helg. Jag åkte tidigt, redan onsdag då jag på så sett kunde klämma in Mando Diao i schemat också. Men redan fredan var jag lite trött, kändes redan som om jag varit på resa hur länge som helst så jag funderade på att strunta i Essex, jag hade ju faktiskt redan sett dem en gång i år. Lägg därtill att jag skulle bli tvungen att gå ensam och att jag blev sjuk på lördag kväll. Men som så ofta när det gäller mig offrar jag det mesta för en konsert och när jag dessutom fick klart för mig att det nästan var slutsålt jag då vände min tvekan och jag kuskade runt genom stan i jakt på en biljett.

Så jag var där till slut, på Debaser helt själv, bara för att få se mitt älskade Essex Green en andra gång för året och tack och lov så var det värt, även denna gång. Med min tidigare nämnda förkärlek för rena popmelodier kan jag ju inget annat än gilla Essex men det är ändå något speciellt med detta band, något jag inte kan förklara.
Jag njöt av varje sekund liksom resten av publiken verkade göra för bandet utstrålade verkligen energi och spelglädje trots att de tydligen hade haft en hel del problem under resan från Malmö. Ett lite ovanligt upplägg startade dock konserten då de helt enkelt körde låtarna från den nya skivan i ordning, precis som på albumet. Underligt som sagt men inget fel med det. De lyckades också få med några gamla godingar som Mrs. Bean, Lazy May, Chester och The Late Great. Allra bäst tyckte ändå jag var det andra extranumret Primrose där hela bandet tog ifrån tårna och lät deras annars så rena pop flippa ur i Primroses psykedeliska avslutning. Ingen i publiken verkade vilja gå därifrån och det blev ytterligare extranummer. Och jag är verkligen glad att jag kom för trots att jag redan i somras var rätt nöjd var det här ändå spelningen jag hade hoppats på. Det som störde mig då, Jeff Barons små improviserade gitarrsolon var betydligt mer återhållsamma den här gången och allt flöt mycket bättre. Det enda jag kan klaga på är att det inte var tillräckligt mycket tvärflöjt men det blir ju aldrig tillräckligt mycket tvärflöjt.

Som en parentes måste jag säga att förbandet Blood music som lyckades tråka ihjäl mig som förband åt Belle and Sebastian tidigare i år nu gjorde en riktigt fin spelning. Med enbart gitarr, keyboard och två saxofoner i sättningen lyckades de få fram ett sound man inte hör så ofta, mycket trivsamt minst sagt.

Ida 15 år

Jag kan inte förklara varför men de senaste två timmarna har jag lyssnat på:

No Doubt - Sunday morning och Just a girl
+ ett helt Oasis-album och nej, inte någon av de hyffsat acceptabla 2 första utan Be here now, Around the World två gånger.
Har jag en förklaring? Har jag en ursäkt? Nej, det är helt enkelt Ida 15 år som är på besök och berättar att jag underskattar min gamla musiksmak.
Nu ska jag lyssna på Red Hot Chili Peppers...

Camera Obscura, Record Hunter + Debaser Medis 6/10

Om man har en förkärlek för rena popmelodier, som jag ju råkar ha, är Camera Obscura ett måste. "Lloyd" har snurrats ett oändligt antal gånger den här sommaren och kan mycket väl vara årets låt så jag tyckte att en Camera Obscura-spelning förtjänar the effort att ta sig till Stockholm.
Och det blev två spelningar innan det var klart för förutom den stora spelningen på Medis hade de också en mindre dagspelning på en av mina absoluta favoritskivaffärer, Record Hunter (ligger för övrigt på St: Eriksgatan). Jag tvekade in i det sisa om jag skulle orka pallra mig dit men när jag ändå hade ett ärende i krokarna var det lättare att motivera sig. Knökfullt var det i alla fall och framträdandet var charmigt och intressant :)
Det hela började med att Tracy Campbell förklarade att hon förväntat sig att hela bandet skulle spela och inte som nu med hon själv på akustisk gitarr med enbart elgitarr och någon fröfylld boll som komp. Dessutom skedde det hela fullständigt oförberett och med en bakfull sångerska. Eftersom det inte fanns någon som helst plan fick spelningen improviseras efter publikens önskelåtar där minst hälften slutade med att låten avbröts efter några rader med orsaken att de inte mindes hur den skulle spelas.
På betalkonserter blir man förbannad MEN, själva meningen med små spelningar i skivaffärer är väl att man ska komma närmare bandet, se mer personlighet och det gjorde man definitivt. Jag tyckte att det var väldigt charmigt. Före varje låt var fröken Campbell tvungen att vända sig om och fråga vilka ackord som ingick i låten och ibland även hur texten gick. Grejen är att minus några höga toner som skar sig lite i bakfyllan lät det, trots allt strul fullkomligt perfekt när de väl kom igång. Pop-perfektion och man blir så glad!


Jag vet inte om de ägnade eftermiddagen åt att öva eller om det räckte med att vila och samla tankarna för när det på kvällen äntligen blev dags för den riktiga konserten satt varje ackord och textrad där de skulle - utan problem. De spelade mest material från den nya skivan vilket passade mig utmärkt då bandet är en ganska ny bekantskap för mig. Let's get out of this country, Rassle Dazzle Rose, I need all the friends I can get och Lloyd så klart är sånna fina alster att man blir alldeles till sig.
Vad gäller Tracy själv är hon för bra för att vara sann. Hon är poppigt söt, hon skriver fantastiska låtar med imponerande klassiska melodier. Hon spelar gitarr och sjunger med en alldeles bedårande röst OCH hon har har fina klänningar. Hon är allt jag vill vara vilket gör att jag borde hata henne. Men det går inte - hon sjunger ju bedårande, spelar gitarr och skriver fantasiska låtar.
En väldigt, väldigt trevlig kväll - allt tack vare Camera Obscura.


Eller förresten så gjorde förbandet My Darling You också sitt till att det var så trevligt. De har verklligen tagit med sig något nytt och det känns som det var på tiden. Charm, energi och exeplariskt korta låtar. Och deras tre superfans på högerflanken var lika mycket underhållning dom. Jag blev aldeles varm i hjärtat och kunde för mitt liv inte sluta le.

Mando Diao, Debaser Medis 4/10-06

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om Mando Diao. Jag vet att jag har nämnt det förut men det var när jag för första gången såg videon till låten ”Sheepdog” som hela min inställning till musik förändrades. Det gick från att vara ett av många intressen till den stora passionen.
Men Mando var bara ett steg på vägen, kärleken jag kände som 17-åring svalnade så därför blir det heller ingen uppsats, i alla fall inte just nu. Jag nöjer mig med att prata om konserten.

”Det var länge sen man kände sån hetta.” Citatet från min kära vän som var med mig på konserten sammanfattar allt. Jag har inte varit på den här typen av konsert på väldigt länge, en konsert där energin och hettan går före musiken även om musiken naturligtvis även den fyller en viktig funktion. Det är inte ofta man går på konsert där bandet är svettigare än publiken redan efter några låtar.
Det var i alla fall en skön känsla att få ge sig hän igen, att lyssna med kroppen och inte med huvudet. Jag lyssnar alltid med hjärtat men just kroppen spelar ofta en biroll men inte här, här är den det centrala. De kroppsliga reaktioner som frambringas av att se Mando Diao live, att höra dom live, vågar jag inte ens säga högt utan att rodna men dom som var där förstår vad jag menar.
Den här konserten gjorde mig i alla fall om inte nykär så åtminstone oerhört imponerad. De har alltid varit ett bra liveband, jag vet inte om dom har blivit bättre eller om jag bara hade glömt deras oerhörda förmåga att bygga upp stämningar, att växla mellan lågmält och intensivt, att ösa ut energi, att explodera – Mando Diao är allt ett band ska i denna genre ska vara.
Den här musiken är inte 100 % min stil längre, jag har en särskild relation till den men det är inte det första jag letar fram ur skivsamlingen. Just nu gillar jag Mando av samma anledning som jag gillar filmerna Kill Bill vol.1 och 2 – för den estetiska perfektionen. Även om innehållet fortfarande intresserar mig är stilen och coolheten det jag faller för. När Björn Dixgård efter urladdningen Sheepdog ackompanjerad av en ensam trumpet bara går fram till scenkanten och tittar ut över publiken utan att säga ett ord skapas spänningar som man inte ens vågar ta på. Eller när Gustav Norén mitt i den makalösa Motown Blood lugnar ner tempot, tar makten över själva musiken innan han låter hela bandet explodera av en energi utan dess like. Då vet man inte vart man ska ta vägen. Då är det helt enkelt ”written and directed by Quentin Tarantino”.
Efter konserten saknade jag bara ”Down in the Past” i låtlistan, alla andra måsten var med. Till och med min gamla favorit Paralyzed fick plats och när Gustav i den låten talar om för Jody vad hon ska göra vet ni vilka känslor det väcker.
Som sagt, det var länge sen man kände sån hetta, antagligen var det sist jag såg Mando Diao.

Norrlandsångest

Jag har nämnt det förut och känslan lever ständigt kvar: jag vill verkligen inte bo kvar i Norrland. Det är det vackraste av det vackra när det är på det humöret men här finns inte det jag längtar efter dvs kulturutbud! Jag borde verkligen ta mitt pick och pack och flytta till åtminstone en av Sveriges tre största städer och Stockholm ligger närmast till hands och det inte bara geografiskt.
Jag längtar ofta dit, ibland olidligt mycket som till exempel när jag läser höstens konsertschema. Det finns alltid några spelningar som det inte går att missa och då är det bara att sätta sig på bussen i dom där 5 timmarna, bli 380 spänn fattigare. Sufjan Stevens i november är ett sånt exempel, det kan jag inte missa och biljetten är redan köpt. M Ward på Södra teatern nästa vecka är oerhört lockande, jag vill så gärna, jag är övertygad att det kommer att bli fantastiskt men, ja det ligger på gränsen.
Sen finns det alltid minst ett tiotal spelningar man jättegärna vill se men som man inte är beredd att lägga tusenlappen på, summan det faktiskt blir totalt med resa, biljett, mat och lokaltransport. The Arab Strap, The Pipettes, Hidden Cameras och Final Fantasy – hade jag bara varit där hade jag ju lätt gått men nu råkar det saknas 40 mil och inte bara en kvart med t-banan. Ni vet inte hur bra ni har det era Stockholmsjälvar! Förlåt, ursäkta mitt utbrott, det handlar bara om avundsjuka.
Nu är jag i alla fall precis hemkommen från en 5-dagars utflykt med ingående kulturliv. Två doser oslagbara popmelodier (Camera Obscura och The Essex Green) och det måste ha varit minst 2 liter svett (Mando Diao), kanske är det receptet för att klara en Norrlandshöst? Dessa fem dagar ska jag försöka minnas och uppskatta nu när höstmörkret tillsammans med konsertbristen sakta men säkert kommer att ta död på mig…

Nostalgi?

Imorrn ska jag till Stockholm (igen). En alldeles för bra konsertvecka för att sitta i Norrland och häcka och om jag orkar blir det åtminstone tre spelningar för min del. Mando Diao imorgon, Camera Obscura och My Darling You på fredag och The Essex Green (för andra gången i år) på söndag. Hade redan förra veckan spanat in att de här konserterna hölls och efter noga övervägande drar jag nog alla tre.

Mando Diao nämnde jag först som ett kanske. Det var länge sen jag satt och vaktade framför ZTV för att få se en video med det som en gång var mitt absoluta favorit band. Jag tänkte att det kunde vara kul att se dom för gamla tiders skull, lite nostalgi för min del.
Hade dessutom en kompis som var peppad men jag kunde inte bestämma mig för om jag verkligen ville gå så jag avvaktade och avvaktade och avvaktade lite till och vips var biljetterna slut! När min vän ringde och berättade det blev jag verkligen jättejätteledsen. Först då förstod jag hur gärna jag egentligen ville se den där spelningen. Tack och lov fanns det biljetter på Debasers hemsida så nu är jag bara glad och förväntansfull. Jag kommer oundvikligen stå och vänta på dom gamla låtarna hela konserten, det var ju dem jag älskade och jag börjar faktiskt erkänna för mig själv att jag nog fortfarande har ganska "starka känslor".
Den nya skivan vet jag inte, jag vill kanske ha den, mest av dessa nostalgiska skäl men det är precis på gränsen att jag nog inte skulle köpa den. Vilket gör att jag deppar över min usla timing att vara bortrest just när skivan släpps - annars hade jag kanske kunnat få lyssna på den genom jobbet... Men vi får se imorrn om det bara blir nostalgi eller om jag kanske blir nyfrälst!

Känns dock drygt att stanna ända till måndag men om jag vill se Essex Green är det en nödvändighet. Jag har ju visserligen sett dom en gång i år redan men då hade jag precis skaffat deras nyaste, jag kunde inte låtarna och därmed njöt jag såklart mest när de gamla alstren avverkades. Nu har jag ju lyssnat in mig, nu älskar jag varenda låt, nu vill jag se dom igen. Fast jag kanske borde spara pengar istället...

316

Idag råkade jag få med mig en Greatest hits med The Supremes med mig hem från skivbutiken för 50 kr. Jag justerar härmed föregående post till totalt 316 skivor...

Ja, hur många skivor har jag egentligen nu?

Jag är glad att nån frågade så att jag fick en ursäkt att räkna, finns ju inget som gör mig gladare än att plocka bland mina skivor. Resultatet av sammanräkningen går dock att tolka på olika sätt.

67 skivor är från min uppväxt, gamla godingar som Aqua och Backstreet Boys. Jag har dom kvar och vill inte göra mig av med dom men jag det är väl ingenting jag visar upp med stolthet i skivstället.

44 skivor har jag ärvt av min käre far eller rättare sagt, jag har övertygat honom att dom kan få vara i mitt rum eftersom jag lyssnar på dem mer än honom. Jag har inga planer på att någonsin ge tillbaka dom och det vet han och har förlikat sig med det. När det var dags för flytt fick jag ta dom så jag räknar dom som mina.

Sen har jag ytterligare 204 st så sammanfattningsvis kan man säga att i det jag kallar min samling har jag 248 skivor men allt som allt äger jag 315 st.

Inte så väldigt många egentligen men med tanke på att jag köper runt 60-70 skivor per år numer (trots att jag inte har en stabil inkomst) så växer den relativt snabbt - tänk bara hur det kommer bli när jag klipper mig och skaffar mig ett jobb!

Darkel kan vara höstens platta

Stod på en skivaffär i Italien när en ny skiva började snurra i högtalarna. Jag gillade det jag hörde, jag gillade det verkligen. Som tur var fanns det en liten "spelas just nu"-hylla så jag kunde se att det var Darkel som hördes. Darkel? Det sa mig absolut ingenting. Gick till den internationella avdelningen men kunde inte hitta den, gick till den italienska men fortfarande inget napp. Tröttnade, gav upp och nöjde mig med att skriva upp namnet.
En vecka senare förklarade fransmännen vad det var. Jo inget mindre än Jean-Benoît Dunckel från Airs solodebut. Och vilken skiva det är! Ångrar verkligen att jag inte slog till och köpte den direkt - nu bevakar jag Sverigesläppet.

Borta en månad- sen är Bob störst?

Kom precis hem från en 5 veckors tågluff genom Europa. Hälsade på min faster och hennes man i Stockholm på vägen mot nordligare breddgrader och hennes man som är väldigt musikintresserad står och hävdar att Bob Dylan just släppts sin bästa skiva någonsin. Tillåt mig le lite hånfullt och ställa mig väldigt skeptiskt till det tänkte jag.
Dan efter kommer jag hem och då har min käre far (även han med ypperlig musiksmak) köp en "välkommen hem"-present till mig - Bob Dylans nya skiva eftersom "det är 2000-talets bästa skiva". Alltså vad hända med överkryssad geting egentligen, vad är detta för plötsligt hysteri från åtminstone mina nära och kära.
Nu har jag lyssnat ett varv och kan konstatera att visst är det bra MEN lugna ner er gott folk, det är varken Dylans bästa eller milleniets men jag tackar och tar emot presenten - är ju precis det jag gillar att få...

Nya skivor - äntligen!

Okej, jag är kanske shopoholic ändå.
Fick nyhetsmailet från CDON i veckan om att det var sommarereans sista dag nu igår kväll. Jag hade ju redan shoppat loss på rean så det var inte tänkt att bli något mer. Men så hade jag tråkigt en dag och tänkte att jag kollar igenom alla reaerbjudanden och klickar köp på alla skivor jag vill ha bara för att se hur mycket det blir, för skojs skull. Det blev över 3000kr.

Jag skulle visserligen inte köpa något på riktigt. Men så igår kväll vid elva tiden, en ynka timme kvar av sommarrean tänkte jag att Cat Powers The Greatest för 99kr är ju ändå en bra skiva till ett bra pris. Så jag slog på datorn och innan tolvslaget hade jag utökat skivsamlingen med ytterligare 7 skivor.

Cat Power: The Greatest
Devo: Duty now for the future
The Knife: Deep cuts (kan fortfarande inte fatta att jag inte hade den...)
Sonic Youth: Sister
Nancy Sinatra: The Essential
Nina Simone: Greatest hits
Madness: It's another maddness too

Känns som en lovande blandning och jag längtar efter paketet även om jag nog inte hinner få det innan jag lämnat landet.

Pimp my blog!

Ahhhh, jag är så glad!

Ursäkta min brist på ödmjukhet men min blogg är så jävla snygg!
Näe, det är inte jag som har fixat, hade jag kunnat det hade jag inte haft en standardmall (som det visserligen inte var något fel på) hela den här tiden.

Jag har fått hjälp av den omåttligt begåvade Elisabet Ericson som både fixat med de kryptiska krummelurera som jag inte förstår plus att hon är konstnären bakom den fina bilden högst upp på sidan. En stolt rumskompis tackar som ödmjukast för hjälpen.

Riktgt poppig blev det och det finns inte femtioelva bloggar som ser likdanna ut, nej det är bara min!

Vill ni se fler av Elisabet Ericsons verk kan ni besöka hennes fina lilla hemsida.

Varför

Varför börjar man blogga anonymt?

Kanske för att man är en jätteblyg liten 18-åring som vill skriva saker om ett ämne hon älskar men inte tycker sig kunna något om. För att undvika att bli igenkänd, för att undvika att bli ifrågasatt. För att kunna skriva precis vad som helst utan att behöva tänka på vem som läser. Kanske för att få vara en annan person ett tag. Anonymitet är trygghet.

Nu vet jag att det finns åtminstone några personer som tycker att det jag skriver är värt att läsa, jag vet att några tycker att jag faktiskt kan någonting om musik. Jag är dessutom inte lika blyg längre, inte lika rädd för att bli bortgjord eller rädd för att vara töntig. Jag är en tönt men jävligt stolt över det.

Jag känner inte att jag behöver vara anonym längre, ett ganska stort steg när man bloggat i över ett och ett halv år men skillnaden lär inte bli enorm. De jag känner vet att det är jag som skriver här, för de jag inte känner spelar det ju ingen roll vad jag heter. Jag heter Ida förresten.

Orka leta!

Jag har just insett att jag ger oerhört lite tips på nya, spännande grejer på den här bloggen. Anledningen till det är att jag inte känner till några nya, hippa band. Jag är bra på att ha åsikter om det jag hört talas om men jag är däremot urusel på ett gräva fram ny musik, jag orkar inte. Allt jag skriver om har du antagligen redan läs om i Sonic (fast det betyder ju inte att du ska sluta läsa om mina åsikter...) men tack och lov finns det andra bloggar där skribenterna är väldigt bra på det. Jag ska försöka lägga upp lite fler länkar här brevis snart men så länge kan jag ju nöja mig med att säga att favoriten just nu är Indiemaffian. Weathershows halvårslista är extra värd att kolla in...

Jecko - franskt på engelska

Jag har lämnat en liten lucka här på bloggen när det gäller min vistelse i Frankrike - det är synd för jag fick höra väldigt mycket bra musik, framför allt live. Mitt kära Montpellier bjöd på konserter mest hela tiden, nästan alltid mycket billiga eller helt gratis. Det finns mycket att berätta och jag börjar nu.

Har ni nån gång sett nån som spelar live själv, enmansband men som använder den där tekniken då man spelar in en slinga direkt på scen på ett instrument och sedan låter den gå på repeat resten av låten. På så sett kan man bygga en fantastisk ljudbild helt på egen hand. Första gången jag såg detta ske rakt inför mina ögon var i källaren på restaurang Baloard, en mycket trevlig men aningen skabbig liten konsertlokal och jag blev förtrollad.

Mannen som gjorde den fina, ja rent ut sagt fantastiska spelningen kallar sig Jecko. Han är inte bara singer-songwriter utan behärskar också en lång rad instrument som, gitarr, piano och fiol. Musiken kan var beskrivas som ganska traditionell pop men med massiva ljudutflykter. Jecko blandar texter på både franska och engelska. Eller egntligen inte, förrut var det engelska men det nyare materialet sjungs på franska.

En skiva finns det också, den är fin, helt på engelska men den gör honom enligt mig inte alls rättvisa. Skivan är bra men inte så där överväldigande som spelningen var. Men lyssna ändå, helst på den söta "Yes I do" som är den enda låt som lever upp till sin potential på skivan.

Det är redan bra men det kan bli hur bra som helst...

Marble!

Idag hörde jag Marbles låt "BAM!" på p3!

För de som inte är medvetna om det så är Marble ett post punk-band från Sundsvall som jag tjatadenågra gånger om på min gamla blogg innan den försvann. Nu är det dags att börja tjata igen...

Debutalbumet släpptes för några veckoer sedan och fick välförtjänta 9/10 på Dagens skiva. Jag klämde själv i med en 4/5 och en ganska rejäl hyllning.
Nu typ två veckor senare har skivan i stort sett gått på repeat i min minidisc, jag vet inte om 4 räcker längre, jag är ta mig tusen besatt. Det är inte intelligent, inte originellt det är bara så förbannat bra. Lyssna själva här.

Egentligen hade jag tänkt skriva exakt så här men Niklas Strömberg hann före: Efter rader som ”this here is my fist and that’s the door, leave before you make friends with the floor”, vill man tatuera Marble över hela bröstet och börja bära baseballträ bara för att hotta up sin image. (oservera att jag dock skulle ha valt att placera tatueringen på något annat ställe...)

Egentligen gillar jag skivan så mycket att det börjar bli lite pinsamt. Varje gång den extremt coola sångerskan Tove Harström sjunger "I wanna do what Nancy Drew does"i den knäckande dängan Nancy Drew kan jag bara tänka en sak. I wanna do what Tove Harström does- jag vill sjunga i Marble.

The Spinto Band

Min första av många aha-upplevelser på Accelerator var amerikanska The Spinto Band. Jag minns inte senast jag såg ett band som rörde sig så mycket scen om jag ens någonin gjort det. Det hoppades, dansades, diggades och dom var allmänt coola på ett töntigt sätt och det svängde oerhöert mycket. De körade till och med två och två vid varje mikrofn, lite 60-talskänsla vilket jag naturligtvis faller för direkt.

Jag var glad och uppåt och dansade hela den timmeslånga spelningen precis som dom gjorde, en riktigt succéestart på en riktigt succékväll!

Åh, Accelerator

Jag lyckades ta mig iväg till Acelerator i alla fall, ensam visserligen men det var det värt. Jagtänker skriva tusentals ord om hur bra det var, tårar för Regina Spektor, leenden för The Spinto band och ännu mer tårar för Vashti Bunyan. Tusaentals ord ska det bli - när jag har tid. Det är snart, hoppas jag.

Hägga-min nya idol

Jag var på en asbra konsert i förrgår, inte bra för att vara i Sundsvall utan bra på ett "jag hade åkt till Stockholm och betala pengar för det här"-sätt. Och det är riktigt bra.

Jag hade sett recensioner innan, superlativen flödade men jag trodde naturligtvis att det var lätt överdrivet eftersom det handlar om en lokal, eller nu mer f.d lokal akt men inte, det var fem stjärnor av fem.

Hägga kanske är ett uselt artistnamn men att musik av denna klass kan komma från min hemtrakt är så fantastiskt att allt är förlåtet, till och med flytten till Falun. Jag hade kunnat läst om Hägga i Sonic, han hade kunnat vara från någonstans i USA och hade en låt varit med på Sonically Speaking hade jag tagit den till mig och älskat den till döds. Jag hade tagit ledigt från jobbet, åkt buss fem timmar till Stockholm och betalat en massa pengar för att se det här live.

En Sveriges Devendra Banhart skulle man kunna säga men ändå med en egen stil. Utan tvekan ett stort fan av freaky folk-scenen, nej inte bara ett fan, han tillhör den i allra högsta grad. Jag är så lyrisk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Rösten, gitarrspelet, låtarna, allt var perfekt, han spelade till och med dragspel!

Jag måste skaffa en synonymordbok, ord jag använder alldeles för ofta måste användas igen. Det var fantastiskt, magiskt, vackert och ja, nästan perfekt.

Två minus: jag kom för sent och missade nästan halva spelningen. Enda platsen kvar var ca en meter från musikerna, lite obekvämt att sitta så nära inpå. Annars var allting ypperligt, fem stjärnor.

Duktighet går i vägen för musiken

Jag har gått och blivit duktig, dvs säga jag har skaffat mig ett sommarjobb. Ett riktigt ordentligt 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan plus ett extrajobb på sidan om! Ambitiöst så det smäller om det. Det här betyder då även automatiskt inga festivaler, nej, jag jobbar. Och nu börjar tårar av blod rinna utför mina kinder. Inte för att musikutbudet på festivalerna har verkat så oerhört bra generellt sett men det är ju några godbitar man missar.

Mitt enda hopp om att rädda min musiksommar är att lyckas krångla mig till Accelerator, trots att jag jobbar på dagen och trots att jag egentligen skulle recensera på kvällen. Men jag kanske avlider om jag inte lyckas, The Essex Green, Regina Spektor, Vashti Bunyan, Josephine Foster jag listan bara växer. Om jag dessutom tog mig till Malmö istället för Stockholm skulle jag kunna lägga till Jenny Lewis and the Watson twins till det redan fantastiska programmet.

Men jag vet inte hur det ska gå till, jag hinner inte egentligen. Men jag måste.

Jag väntade och vann!

Jag hade inte bestält skivor sedan i julas och hade extrem skivköparabstinens. Älsklingarna The Essex Green hade släppt nytt som jag naturligtvis bara måste ha på en gång. Ändå väntade jag lite, jag beställde inga skivor och vad händer: CDON har CD-rea med en massa skivor som hade tänkt beställa! För första gången klarade jag av att vänta och vilken belöning jag fick. 6 skivor från översta delen av inköpslistan för dryga 600kr, det är lycka.

Min beställning innehöll följande:
The Essex Green: Cannibal Sea
The Concretes: In colour
Belle and Sebastain: The Life Pursuit cd+dvd
The Tiny: Starring: Someone like you
Babyshambles: Down in Albion
Kings of convenience: Riot on an empty street (kan inte fatta att jag inte redan hade den)


Jag längtar redan på paketet och det hade kunnat bli många fler för rean var verkligen superbra, massor av nytt. Får se om jag hinner lätta på plånboken ännu en gång inom en snar framtid...

Popaganda lördag

Sammanfattning lördag


The Tiny
The Tiny är ett av mina favoritband och jag tvingade min kompis att åka in extra tidigt bara för att vara säker på att inte missa en enda ton. Ellekari Larssons röst, de vackra melodierna – det får inte missas. Tyvärr var ljudet på den lilla scenen under all kritik under hela festivalen, oftast var det basen som var outhärdlig och här var det en cello som förvandlades till tortyrredskap. Cello som är så fint men hur kunde dom strunta i att spela Close enough? Man blir ju förbannad.

Hets
Laakso-Markus nya band spelar någon sort punkig indiepop, återigen var det problem med ljudet då jag knappt lyckades urskilja ett ord av texterna, vilket var synd, det är ju kul med svenska om det görs bra. Med tanke på ljudet kan jag inte bedöma bandets musik rättvist men jag tror att det kan vara bra, riktigt bra.

Här gjordes en liten paus i konsertrännandet för lite gratis film. Musik var förstås temat och det var mer än trevligt att få sitta ner och titta på snart aktuella ”Brothers of the Head”. En historia om siamesiska tvillingar som dras in i rockvärlden och jag gillade den skarpt. En fascinerande film som jag rekommenderar, lite rörig men jag drogs i alla fall in i den.

Elf Power
Lite folkrockig pop som gick helt i min smak, inte så konstigt när Elephant 6-kollektivet ligger bakom.

Hello Saferide
Det här var en konsert jag sett fram emot, lite låtar att sjunga med i och jag fick det jag ville ha. Det känns väldigt svenskt på ett bra sätt, jag var glad och trivdes.

Mapei & Up Hygh
För de som kan något om hip hop (och den kategorin tillhör ju inte jag) var det visst en stor grej att Up Hygh var där, jag har hört ryktas om en viss hype. Men bara för att jag inte vet något om det betyder det ju inte att jag inte kan tycka om det – det inte helgens höjdpunkt för min del men återigen ett skönt avbrott från popmaffian.

Whitest boy alive
Åhh, Erland Oye, så söt, så glad, så jälva bra. Jag var så lycklig och förförd och musiken gick inte heller av för hackor. Riktigt bra dansmusik och dansade gjorde jag, var så säkra.

Aqueen Dance & Ton
Lite reaggeton, lite dancehall och jag behöver väl inte upprepa det där med avbrott. Det var kul att shaka lite ass så att säga och trots min okunskap fick jag för mig att det var väldigt bra kvalitet på det som hördes, jag gillade det.

Josh Ritter
Efter allt dansande var humöret på topp så vad som än hade följt hade varit succé. Dansandet fortsatte under Josh Ritters konsert som var, bra, helgjuten och han verkade oerhört lycklig över den stora publikens välvilja. Trevligt som tusan.

Vi pausade under Sophie Rimheden för att få i oss lite mat som även den måste berömmas i år igen. Lite dyrt men mycket gott.

Shout out louds
Förut hade jag lite problem med Shout out louds och det utan att knappt hört en låt. Men jag gillade första singeln från senaste skivan så jag tänkte att jag nog kommit över den där känslan om jag inte vet var den kommer ifrån. Men nej, med undantag för två-tre låtar som jag gillade så är det något med det här bandet som jag inte tål. Jag funderar på att utveckla det vidare så småningom men nu kan jag bara säga att det antagligen mig det är fel på och inte bandet för rent objektivt sett tror jag att det var en rätt bra spelning.


Så jag hoppas att ni som inte var där ångrar er och jag hoppas att ni som var där skänkte lite pengar innan ni gick för det var det ta mig fan värt.

Popaganda fredag

Sammanfattning fredag:

Strip Squad
De 5 minuter jag hann se imponerade inte men jag kan inte döma ut något efter så kort tid så jag håller tyst.

Pascal
Vardagsrealistiska texter, ja varför inte men då vill jag ha en historia berättad för mig och inte ändlöst mässande av en och samma fras. Jag hade sett fram emot lite punkpop men jag förväntade mig mer, det här var inget mig.

Kalle Haglund
Att han är svensk mästare i poetry slam förvånar mig inte. Kalle Haglunds ord både roade och berörde,han påpekade viktiga sanningar. Sjöng sött gjorde han också och jag blev nästan lite kär, Kalle är min nya idol, typ.

Language of Flowers
Ahh, mitt pophjärta jublar åt denna irländska, så vackra, så fina melodiösa pop. En ny skiva noteras på inköpslistan.

Lonely, dear
Tänkte strunta i hela konserten eftersom spelningen på Accelerator förra sommaren lämnade mig så oberörd men jag gav det en ny chans och det var bra gjort. För det var bättre, mycket bättre. Kanske kommer jag inte gå och sjunga låtarna resten av sommaren men bra var det.

Shima Niavarani
Lite av allt: lite poesi, lite musik, några humoristiska små historier och allt i toppkvalité. En riktigt sympatisk upplevelse.

Lo-Fi-Fnk
Det känns som Sverige översvämmas av manliga duor med dansant musik just nu. Det sköna är att de allra flesta håller måttet och det gör även Lo-Fi-Fnk. Jag dansade nöjd och glad hela konserten.

David and the Citizens
Det är alltid roligt att se ett gammalt favoritband på scenen och det svänger fortfarande om the Citizens. Jag deppar ju lite över att blåssektionen näst intill är borta men de gamla låtarna sitter ändå som en smäck och de nya verkar inte så pjåkiga heller.

Emil Jensen
Återigen bjöd jamobilen på en blandning av musik, poesi och ståuppkomik och ännu en gång med lysande resultat. Ateistgospeln var underbar.

New Young Pony Club
Svårbestämd genre så jag snor Popagandas egen beskrivning ”new wave-discopunk”. Efter all (visserligen bra) svensk pop bjöd London-bandet på ett välbehövligt avbrott, det svängde.

Sirqus Alfon
Pga. en felläsning i schemat missade vi halva föreställningen vilket var oerhört synd. Om du har chansen så missa inte den här showen , gatucirkus blandat med 90-tals hitsen du minns.

Frida Hyvönen
Jag älskar Fridas musik och med Marit Bergman på kör spelas den ena fantastiska låten efter den andra. det kanske inte direkt är publikfriande men det är jäkligt bra musik.

The Embassy
Även här fantastisk musik och även en hel del snygga filmer i bakgrunden men att se en konsert med The Embassy är lika nödvändigt solskyddskräm i spöregn. Tråååkigt! The Embassy hör hemma i dina hörlurar eller på ett dansgolv nära dig, tack och lov att jag inte hade betalat för det här.

Le Sport
Jag är inget stort fan men jag kan heller inte klaga och hiten är ju värd bara den.

Popaganda torsdag

ef


Här kommer nu sammanfattningen av min Popagandahelg med kortfattade kommentarer om allt jag hann se, vilket var rätt mycket. Jag valde att helt ignorera Allhusets existens eftersom jag då skulle kunna se alla band på övriga scener. Det kanske var ett misstag, vad vet jag, för jag är medveten om det fanns en hel del bra grejer där inne också. Men gjort är gjort och varför sörja det man missat när man kan glädjas åt det man fått. Först ut: torsdag.


The Gray Brigade
En bra start på dagen. De hade några sköna låtar och framför allt oerhört sköna moves på scenen. Sångaren sjöng väldigt bra vilket dock inte riktigt faller mig i smaken, lite musikalröst i mina öron.

Hank and the Prank
Mitt första möte med Jamobilen och den här dockteatern med slapstick och depression hade visserligen sina poänger men det tog oerhört lång tid innan jag blev helt övertygad. Men det blev jag ändå till slut, det var roligt.

The Kid
På Hultan för två år sedan övervägde jag att stanna upp jättelänge för att se då hypade The Kid. Jag orkade inte det och ångrade mig lite sen men det hade jag inte behövt göra. Jag ser överhuvudtaget inga poänger med det här.

Alexander Salzberger
Ståuppkomik, mest imitationer och visst var det kul, ibland väldigt kul, väl genomfört.

Peter, Bjorn & John
Inget utöver det vanliga men ändå väldigt fin pop. Jag gillade det.

I’m from Barcelona
Jag vill vara med i I’m from Barcelona, dom verkar ha så himla roligt. Jag hade också roligt när jag tittade på, alla låtar håller inte hela vägen med överlag är det underbart naiv handklappspop och ett riktigt bra drag. En av kvällens bästa konserter.

Lacrimosa
Feministisk teater med musikinslag. Det är ju såklart budskapet som ska fram, många poänger här och en del överdrifter för det komiska syftet. Jag höll verkligen på att dö av skratt, fördomshumor är en favorit, helst om det ligger lite (eller mycket) sanning i det hela. Alla svenska komiker kunde inte överträffa det här tillsammans.

Tunng
Fin folkig pop från England, det kanske är fantastisk efter fler lyssningar men nu nöjer jag mig med att säga att här finns det potential.

Henrik Berggren
Jag har aldrig botaniserat Broder Daniel-träsket varför min relation till Henrik Berggren är lika med noll. Jag var ganska uttråkad större delen av tiden, var bara Shoreline som hettade till men då var det verkligen ordentligt.


Mindre Nils
Tydligen kallas det klezmer och är någon östeuropeisk musikstil som jag inte är jättebekant med. Men det svänger och blandat med de ibland tragiska men oerhört lustiga anekdoterna blir det en kanonföreställning. Extra imponerad över alla språk som avverkas.

Final Fantasy
Jag är oerhört svag för fiolpojkar, speciellt som fiolen används till att skapa popmusik, speciellt om det handlar om kreativ, alldeles underbar popmusik. Utan tvekan kvällen höjdpunkt. Kärlek.

Darya & Månskensorkestern
Ahh, finsk tango. Hann inte se så mycket men visst var det alldeles ypperlig finsk tango.

Mew
Det var väl en stor grej att Mew var där. Jag kände inte någon särskild entusiasm själv, har alltid haft lite problem med musik som består av en ljudvägg som svävar emot en. Det var en bra konsert men den tog mig inte till himlen.

Jag offrade C.Aarmé för att sätta mig ner i tunnelbanan och äta en banan. Min rygg och min mage behövde det.

Jenny Wilson
Spöregn - det är allt jag minns från första delen av konserten. Jag är ett stort fan av Jenny Wilson och jag tyckte att hon presterade det hon skulle. Faktumet att jag var dyngblöt och höll på att frysa ihjäl tog tyvärr bort en del av njutningen.

Tyska - världens vackraste språk?

Sitter och lyssnar på 2raumwohnungs album "kommt zusammen" från 2001. Det är så bra att jag saknar ord. Den som säger att tyska är ett fult språk så kan dom lyssna på det här och sen hålla käften.

Popagandas propaganda

När jag är på festival vill jag lyssna på musik. Inte ett allt för chockerande statement kanske men det måste sägas och det är pga. av detta som de politiska partiernas närvaro stör mig. För många hör det ihop, musik och politik men jag vill gärna hålla de två åtskilda och när konsertschemat är tightare än ”J-Lo in her jeans” har jag verkligen inte tid att varken diskutera eller samla broschyrer. Till en början orkar jag säga nej tack till alla papper som sträcks fram men det slutar alltid med att jag lessnar och istället tyst tar emot allt som kommer i min väg och innan jag vet ordet av står jag där med en halv regnskog i näven. Av en slump hittade jag och min kära vän den perfekta lösningen på problemet och eftersom det här är en musiksida och jag helst håller isär musik och politik så ska det här berättas utan att gå in på min egen politiska positionering. Som jag nämnt så regnade det i stort sett konstant under Popagandas två första dagar, lösningen var att köpa en regncape och det såldes enbart av vänsterpartiet för det mycket rimliga priset 10 kr styck. Helt klart helgens bästa köp, så himla värt det bara för att slippa regnet. Dessutom tillkom ännu en fördel. På ryggen fanns det naturligtvis lite reklam för vänstern, en fras med humor på hög nivå: ”Problemen kommer uppifrån (v)”. Det är ju fyndigt. Det är det lilla v:et i slutet som skapar magin med denna cape. Vänsterpartisterna såg det och tänkte att där går de redan frälsta, sossar och folkisar såg samma v och tänkte att där är det inte ens nån idé att försöka. Resultat: jag var torr och pappersfri och det enda som krävdes var en regncape från vänsterpartiet!

Popaganda – 06

Kyla, regn och leriga skor – femårsjubilerande Popaganda bjöd återigen på äkta festivalkänsla. Tre dagar fullsmockade med musik och annan kultur, allt helt gratis så trots ett ihållande duggregn som då och då övergick till ösregn så kan man inte annat än älska det. Det mesta av det bästa från den svenska popscenen fanns representerade och med akter som Hets, Hello Saferide och I’m from Barcelona kan man säga att det var en försmak av hur den svenska festivalsommaren kommer att låta och jag tycker helt klart att det verkar lovande. Några väl valda utländska akter kompletterade utbudet, enda problemet var att hinna med allt och framför allt hinna med att sitta ner ibland men det var omöjligt. Så efter tre dagars stående, minimum nio timmar i sträck per dag/kväll så är jag rätt sliten men det var det värt. En del bottennapp blev det förstås men det förlåter jag så gärna, det är ju gratis.

En extra liten ljudpunkt i det redan så skimrande var riksteaterns ”Jamobil” med fullproppad med det mesta man kan begära i kulturväg eller som de som det står på hemsidan: ”undergroundpoesi, keffcirkus, otraditionell hiphop, spokenword, rumpskak, brandtalsbingo, finsk knivtango och sjuk humor.” Går det annat än älska? Svar nej. Och, lägg även till gratis bio serverad Stockholms filmfestival så fattar du vilken grej du antagligen missat!

Jag älskar att hylla saker jag gillar och jag tänker banne mig ta tills öronen blöder så förvänta er utläggningar om min kärlek till Erland Oye och hans leende, Kalle Haglunds magiska ord och eventuellt ännu en hyllning till handklapp inom kort.

Popmuskeln värker (= vaden, pga allt taktstampande), jag har lera upp till knäna och ett euforiskt leende på läpparna. Jag har dessutom varken gjort av med en fömögenhet eller sovit i ett ett kallt, äckligt tält. Nämnde jag föresten att jag älskar Popaganda? Och nämnde jag att det var gratis!?

Aahhh, Popaganda

Imorrn bär det av till Stockholm för underbara Popaganda, alltid en av årets höjdpunkter. Popaganda har allt som till exempel min lokala lilla folkfest Gatufesten, ny spännande musik och gratis inträde. Musik-bra, gratis musik-bättre.

Hoppas många gör som jag så ses vi på Frescati imorrn och en rapport om hur det var kommer förstås till veckan.

Optimistens straff

Oberoende av hur jag beter mig i livet i övrigt så har jag alltid varit extremt nervös och pessimistisk när det handlar om att köpa biljetter till konserter eller komma i tid till demsamma. Jag köper alltid biljetter långt i förväg och om nån som jag vill ha med min på konsert inte kan bestämma sig är jag alltid helt hysteriskt nervös, näst intill panikslagen för tänk om det blir slutsålt. EN jälva gång står jag emot paniken och låter mig övertygas om att vi kan köpa biljetterna där, precis innan spelningen. Såg jag Tinariwen på Pipeline igår kväll? Naturligtvis inte - det var ju slutsålt.

Fuck.

Belle and Sebastian, Annexet 17/5 -06

Mitt livs andra Belle and Sebastian-konsert. Möjligheten fanns där så, tja… jag gick en gång till. Jag ska vänta med att förklara och analysera varför och nöja mig med att analysera konserten.

Jag kan ju börja med att säga att det var bra den här gången också. Lokalen var tyvärr bra mycket sämre än i Malmö, jag stod inte längst fram på KB men jag var trots det då närmare bandet än vad jag var nu när den typ 2 meter höga scenen stod fyra meter från staketet. Annexet var inte heller fyllt men jag kan ju egentligen inte göra annat än att tacka lokalbytet eftersom jag annars inte skulle ha fått någon biljett. Större delen av låtarna var desamma men de få ändringar som gjordes var mer än tillfredsställande, mer ”Tigermilk” vilket alltid får mig på gott humör.

Så vad är det som skapar magin med just Belle and Sebastian, varför har dom blivit den indieinstitution dom faktiskt är? För mig personligen är det för att dom har allt, dom klockrena popmelodierna, de finurliga, söta texterna, rösterna, den genuina musikaliska begåvningen, allt. Jag skulle framför allt vilja trycka lite extra på rösterna. Jag som lider av en extrem 60-tals fetisch är naturligtvis barnsligt förtjust i stämsång och skulle vilja ha mer av det i dagens musik. Anledningen till att stämsången fått kliva undan under så lång tid tror jag beror på att de flesta band inte alls har röstresurserna för att fixa det (att alla inte gillar stämsång lika mycket som jag kan ju också vara en anledning…) men i Belle and Sebastian finns resurserna och de utnyttjas på allra bästa sätt. Det som fascinerade mig allra mest under de båda konserterna var framför allt att det där vackra, perfekta ljudet som normalt bara kommer ur mina hörlurar faktiskt skapas av människor. Varje detalj, varje stämma sitter som en smäck, precis som på skiva men ändå värt att se live.

Jag vill vara med i Belle and Sebastian

Belle and Sebastian KB Malmö 13/5

Det här var min allra första Belle and Sebastian-konsert. För min egen del så behöver jag inte skriva mer än så, jag vet precis hur det var, hur det kändes bara genom att skriva den meningen, min första Belle and Sebastian-konsert. För mig var det liksom stort bara det, även om det hade varit uselt, (vilket det nu inte var) det var ett mål som uppfylldes, det sista bandet jag äger mer än tre skivor av som jag inte hade sett live, en av mina nyårsönskningar uppfylld. Okej, nu när alla förstår hur viktigt det här var för mig så kan jag börja med själva recensionen. Jag hade för säkerhetsskull förberett mig på det värsta, en konsert enbart bestående av låtarna från nya skivan utan ett enda litet smakprov från det underbara 90-talet. Missuppfatta mig inte, jag gillar faktiskt den nya skivan, jag lyssnade in mig på den riktigt ordentligt som förberedelse men jag skulle ljuga om jag sa något annat än att det är de två första skivorna som ligger mig varmast om hjärtat. Tack vare den här förberedelsen så blev jag glatt överraskad, Belle and Sebastian känner sina fans så enbart en minoritet av låtlistan ägnades åt de nya alstren. De spelade till och med den nästan antika, superfina ”Belle and Sebastian” – det är ju nästan så man blir tårögd. Jag kan ju helt enkelt säga att jag var nöjd, ja jag skulle nästan vilja kalla det lycklig. Lokalen KB var också väl lämpat för ändamålet, scenen var nära och stämningen god. Stuart var på bra humör, dansade och pratade med den där så obeskrivligt vackra skotska dialekten som jag också vill lära mig. De gamla låtarna spelades i nya lite gladare versioner och det vet jag att många störde sig på men jag tyckte att det var bra. Det här är inte samma Belle and Sebastian som gjorde ”Tigermilk” och det är det bara att acceptera, melankoli är inte den dominerande känslan längre, det är samma band i en annan tid, fortfarande jäkligt bra men på ett annat sätt. Konserten hade inte kunnat genomföras på ett annat sätt och jag tar lätt äkta glädje före spelad melankoli vilken dag som helst…

Franska Grammisgalan.

Jag tittade pà franska Grammisgalan för nàgra veckor sedan och det var sà himla kul. Jag har ju ingen aning om vem som är cool eller inte, vem har gjort största landsplàgan, vem som är fràn “Novelle Star” eller hur det ligger till och det är bara skönt. Det var ett jäkla party i alla fall, alldeles för làngt visserligen fyra timmar mellan 22.00 och 02.00 men det var kul, det var ju sà franskt, sà himla underligt. Det var en man i svarta trikàer och fjäderboa som hoppade runt medan män i mintgröna kalsonger och ljuslila polotröjor och blonda peruker dansade i bakrunden. En, vad jag har förstàtt väldigt känd, populär sàngerska sjöng en skotsk folkvisa med sin egen inspelade röst som enda komp istället för att spela sin största hit. Nàn brud som hade màlat sig själv i ansiktet med en tuschpenna fick massor av priser men istället för att göra ett tacktal sjöng hon smà improviserade sànger ; eller sjöng gjorde hon inte heller, hon gav ifràn sig ljud, melodier men utan ord. Jag köpte skivan dagen efter, jag bara màste ju ha en skiva men nàgon som màlar sig själv med tusch och vägrar prata i TV, tyvärr är alla skivor kopieringsskyddade här sà jag kan inte lyssna pà den förrän jag kommer hem men det bara màste ju vara bra !

Tyvärr somnade jag efter tvà och en halv timme men det jag sàg var underbart, galet, ibland fullständigt oförstàeligt, I love’d it!

Musik pà TV

Jag har aldrig varit med om dess like, franska ¨TV-människor màste ha världens bästa musiksmak! Bàde reklamen och bakrundsmusiken i olika reportage är av högsta kvalitet. Sedan jag kom för en dryg mànad sen har jag sett reklamer med The Beatles, Rufus Wainwright, José Gonzales (ja, här ocksà) och massor av annat trevligt. Dessutom kompas TV-reportage lite dà och dà av Bright Eyes, Daft Punk och soundtracket fràn Kill Bill m.m.

Övrig kuriosa: Andreas Jonssons gamla dänga “Glorius” är Nutellas(!) officiella signaturmelodi plus att Iggy Pop gör reklam för ett franskt mobiltelefonbolag. Lite smàtt pinsamt faktiskt...

Skit

Montpelliers fina musikliv behandlar mig som skit. Det finns massor av konserter att se här hela tiden men efter tre veckor har inte varit pà en enda, skit. Förra veckan spelade John Cale fràn Velvet Underground i stan, det var inte ens dyrt men kunde jag gà? Nej, för det var typ omöligt att ta sig dit. Det gick en buss som stannade i "närheten" men sen var det en 20 minuters promenad till ett ställe som jag inte hittar till. Senare samma vecka slàr jag upp tidningen och ser att The Arab Strap spelar samma kväll. Samma ställe och enda transportalternativet är taxi... Fan, fan ,fan

Hejdå på ett tag

Nu åker jag iväg till Frankrike för några månader så jag vet inte hur ofta jag kommer att uppdatera här. Hittar jag nån trevlig musik så blir det såklart uppdatering men annars så blir det kanske tomt ett tag. Jag hoppas att jag kommer ha tid att skriva men annars så ses vi i maj.

Hejdå!

Nina tolkar White Stripes

Såg nyss trailern för Amir Chamdins film "Om gud vill" med han själv och Nina Persson i huvudrollerna. Två musiker som blir skådisar men trots det är det inte filmen jag vill kommentera, jag känner mig inte särskilt sugen på att se den. Det jag tänkte på under trailern var främst vilken jäkla snygg röst hon har ändå Nina Persson. Jag gör inte direkt vågen när jag hör The Cardigans, de är helt ok men inget jag känner passion för men rösten är verkligen fantastisk. Låten som hon sjunger är The White Stripes Dead leaves and the dirty ground och även om det kanske inte är originell egen tolkning så låter det ändå förbannat bra. Bra låt+bra röst=bra. En inte alltför chockande slutsats förstås...

Joakim Frödin är bra

Jag har tänkt skriva den här posten länge nu, ända sedan i höstas faktiskt när jag för första gången fick höra Joakim Frödin. Det är roligt när man får höra något bra som man vet att inte så många har haft chansen att höra och då vill i alla fall jag genast berätta det för så många som möjligt så att fler kan få uppleva den känslan ett litet tag. Bloggen hade varit det perfekta forumet för att sprida vetskapen om Frödins fina musik vidare men jag har inte kunnat hitta orden. Det gör jag fortfarande inte riktigt men anledningen till att jag känner att jag kan skriva det här nu är att man nu kan höra smakprov på låtarna på internet. Så nu behöver jag inte oroa mig för att jag med hjälp av ord inte ska kunna göra musiken rättvisa utan den kan istället få tala för sig själv.

En liten beskrivning vågar jag mig dock på eller i alla fall en förklaring varför jag tycker att det är bra. Joakim Frödin skulle antagligen kunna kallas för singer/songwriter eftersom det är just det han gör sjunger och spelar sina egna och andras sånger. Arrangemangen är relativt enkla, ibland på gitarr och ibland orgel och det ger en utmärkt komplement till den känslofulla, expressiva sången. Det är framför allt rösten som gör det speciellt, det finns något extra där och det verkar fler ha märkt. Senaste skvallret säger att skivbolaget som ger ut Andrew Birds skivor har hört av sig så snart kanske fler får höra Joakim Frödin.

Så gå in och lyssna nu, här finns det låtar.

Sundsvall mobbar country

Ibland hatar jag Sundsvall och det tror jag att jag har nämnt tidigare. Idag är en sådan dag eftersom jag imorse märkte att filmen om Johnny Cash inte går upp här. Jag förstår ingenting, det är ju en Hollywood-film med jättekända skådespelare och det handlar om en stor legend. Nu när jag såg fram emot en Hollywood-film, vilket inte händer så ofta, nä då duger den inte. Den enda förklaringen till detta måste vara att biografen i Sundsvall hatar countrymusik, jäkla puckon. Countrymusik när den görs på rätt sätt är fantastisk och Johnny Cash gjorde mycket rätt (fast bäst är ändå The Carter Family, 30-tals bluegrass regerar) så bara musiken borde göra filmen värd att se även om det är skådisarna som sjunger. Dessutom visas inte heller superhyllade Brokeback mountain, även den med ett hyllat country soundtrack. Någon här hatar alltså country OCH bra film, så snälla lämna stan eller skärp dig eller sluta åtminstone att jobba på bion.

Musik för dåliga dagar

En glad, positiv låt kan göra en på väldigt bra humör. Man kan liksom bara gå runt och le och man blir alldeles lycklig och det är härligt men jag har ett problem med såndana där "lyckolåtar": jag blir bara glad av dem om jag redan är på hyffsat bra humör. Så om jag är på dåligt humör gör glada låtar inte ett dugg nytta. När jag som igår har haft en halvpissig dag eller är ledsen eller på dåligt humör av någon anledning så hjälper det bara att lyssnar på ledsna låtar, det blir jag glad av. Eller ledsna räcker egentligen inte, de ska helst osa av desperation och sorg och av någon underlig anledning mår jag alltid bättre då. Bright Eyes "Haligh, haligh, a lie, haligh" är min allra bästa depplåt, förutom att den är bra så finns det så mycket smärta i den. Connor Oberst är kungen av desperation, han är kung av det mesta men framför allt desperation och dagar som igår är jag extra tacksam för det. Att Connor är/var olycklig gör mig glad, själviskt och elakt av mig men sant.


Mina reaskivor var dessutom väldigt bra. Postal Service skiva visste jag ju redan att den nästan var perfekt och Sufjan Stevens var lika bra som jag hoppades men det kommer inte att bli roligt att lägga in den i minidiscen med låttitlar som: "The Black Hawk war, or, how to demolish an entire civilization and still feel good about yourself in the morning, or, we apologize for the inconvenience but you're going to have to leave now, or, 'I have fought the Big Knives and will continue to fight them until they are off our lands!' " Jag tror inte att det får plats i displayen... Best of Johnny Cash var ändå det bästa fyndet, 20 av de bästa låtarna för 39kr, jag känner mig som en tjuv.

Katie Melua - en förolämpning

Jag önskade mig skivor i julklapp förra året precis som jag gör varje år. Skillnaden var att 2005 fick jag en skiva jag inte hade önskat mig: Katie Melua - Piece by piece med kommentaren att jag borde ha önskat mig den. Omtänksamt och snällt kan tyckas, att ge mig något jag kanske inte visste att jag ville ha men med tanken på kommentaren om att skivorna jag önskade mig så dåliga t ex "den där jäkla transvestiten" och annat oljud så går det ju inte att tolka som annat än en ren förolämpning. Borde inte det vara olagligt?! Jag menar inte att det borde vara olagligt att förolämpa någon annans musiksmak det gör jag själv nästan dagligen på mer eller mindre allvar, jag menar att det borde vara olagligt att förolämpa min musiksmak.

Hur som helst så har jag nu lyssnat igenom skivan några gånger och förutom ett kort, obehagligt ögonblick då jag tyckte att hon lät som Amy Diamond så är det faktiskt helt okej. Flera låtar är till och med bra det måste jag erkänna, framför allt är starten väldigt stark och ja, det är ganska fint.

Så även om jag hellre ville ha Electrelane så kommer jag inte slå sönder min Katie Melua.

Juana till Hultsfred!

Oj, vad sugen jag blev nu. Jag vet inte om jag kommer att åka för jag vet inte om jag kommer ha råd/tid men nu blev jag rejält sugen på en tripp till Hultsfredsfestivalen i sommar. Argentinska singer/songwritern Juana Molina (tidigare sedd på This is our music) är klar att spela och det kändes lika oväntat som fanatastiskt. Nu vill jag ju åka för hennes musik är så fantastiskt vacker så jag blir alldeles till mig. Dessutom är hyllade Amadou & Miriam från Mali också klara. Deras skiva fanns på nästan varenda årsbästalista för -05 och det kan säkert vara en ganska häftig liveupplevelse...

En enkät

Blir man utmanad har man inget val, då gör man det bara. Så här kommer enkäten som finns på alla andra bloggar också och det är ditt fel Daniel att jag nu kommer att avslöjas som det latmask jag egentligen är...

Four jobs I’ve had in my life:

-Läsa alla 9000 kundklagomål på dålig täckning hos Telia och sedan leta upp på en karta vad det är för ställen folk klagar på.

- jag är en lat jävel
- plugga har varit mitt jobb
-på sommrarna har jag vilat


Four movies I can watch over and over:

-Amelie från Montmartre (bäst)

-High Fidelity

- Ghost World

-Reservoir Dogs


Four places I have lived:

- Haga i Sundsvall

-Granlo i Sundsvall


Four TV shows I love to watch:

-The Office (även den amerikanska)

-The Simpsons

-Musikbyrån

-This is our music


Four places I have been on vacation outside Sweden:

-London

-Kreta

-Danmark (i en turkos folkabuss)

- Mallorca

(Jag är också arbetarklass men jag fixade i alla fall exakt fyra stycken =)


Four websites I visit daily:

-Swede Tab

-Blogger

-Hotmail


Four of my favorite foods:

-Paella

-Keldas färdiga fisk - och skaldjussoppa

-Pasta med valfri sås

- Nudelwook


Four places I would rather be right now:

-På konsert

-I London

-I Frankrike (snart!)

- Valfritt ställe där det inte finns slask


Four bloggers I am tagging (eller i alla fall läser regelbundet)

- Daniel (för han är bäst)

- Johanna, Headmusic (för hon är rolig)

- Bumman (för jag känner henne, skriv mer please ;)

-Erin (min första bloggpolare)

Topp 3 blogghändelser

Det är roligt att blogga, oftast i alla fall och ibland kan det leda till bra saker. Här är en lista över de bästa sakerna som har hänt på grund av att jag bloggar:

3. Jag har fått kontakt med trevligt folk med bra musiksmak.

2. Musikbyrån länkade till min blogg i Svepet. Fatta vilken överraskning det var när jag kollade Svepet och hittade min egen blogg.

1. Jag blev erbjuden att provskriva för bästa lokaltidningen Dagbladet eftersom nöjesredaktionen hade läst min blogg och gillade den. Det känns väldigt kul, jag behövde inte ens göra någonting själv för att få den chansen, Dagbladet kontaktade mig och inte tvärtom. Stort.

My darling you!

Göteborgarna My Darling you har förföljt mig idag. Tre olika bloggar som jag har läst idag har skrivit om dem vilket gjorde att jag kände mig tvungen att lyssna på hur de låter också. Och, tja, jag tror att jag gillar det.

Lyssna på Please don't talk to me I fall in love so easily fanns upplagd på den trevliga bloggen Swedes please

Ett blandband

Det finns många oskrivna regler när det gäller blandband (se t ex High Fidelity) men jag är personligen inte så bra på att följa dem, jag går mest på känsla. Jag börjar med att bestämma om jag vill ha något tema för blandningen och den här gången var det meningen att det skulle bli den ultimata representanten för min musiksmak, ett tema som känns dömt att misslyckas.

Jag börjar med att välja vilka låtar jag vill eller kan tänka mig ha med, alltid fler än det får plats och restriktionerna när det gällde valet den här gången var att det måste vara från skivor jag äger, band och artister jag lyssnat mycket på de senaste 2-3 åren alt. gillar väldigt mycket just nu, max en låt av varje band och inget retro. Jag väljer några lämpliga startlåtar och personligen gillar jag att börja med en ganska lugn låt och stegra gradvis i tre steg så att tredje låter är ganska rockig. Efter det har jag aldrig någon plan, när en låt ta slut så hör jag i mitt huvud vilken som bör bli nästa. Det håller inte jämt för ibland försvinner känslan men den här gången höll det i sig i stort sett hela vägen varför jag trodde att det skulle bli ett fantastiskt blandband. Jag kan ju erkänna att jag spårade ur lite på slutet och valde så korta låtar som möjligt för att kunna klämma in så många som möjligt och det var kanske ett misstag. Jag lyssnade igenom bandet imorse och det var inte så bra som jag hade förväntat mig men det är nog ändå ganska representativt.

Sida A
1. CocoRosie - Terrible Angels
2. The Essex Green - The Late Great Cassiopia
3. The White Stripes - Fell in love with a girl
4. Frida Hyvönen - I drive my friend
5. Maher Shalal Hash Baz - Sunrise
6. Suburban Kids with Biblical Names - Rent a wreck
7. Regina Spektor - Your honor
8. The Concretes - Seems fine
9. Patrick Wolf - Bloodbeat
10. Jenny Wilson - Summer time - the roughest time
11. Anthony and the Johnsons - I'm a bird now
12.Mando Diao - Sheepdog
13. El Perro del Mar - Party
14.The Though Alliance - Koka-Kola veins
15. Johnny Boy - You are the generation that bought more shoes and you get what you desirve

Sida B
1. Bright Eyes - Haligh, haligh, a lie, haligh
2. Rilo Kiley - It's a hit
3. Mattias Alkberg BD - Don Quixote
4. Jens Lekman - Black Cab
5. Belle and Sebastian - Get me away from here, I'm dying
6. The Libertines - Boys in the band
7. Alf - Gröna linjen
8. Joanna Newsom - Bridges and ballons
9. M.I.A - Sunshowers
10. Devendra Banhart - This beard is for Siobhan
11. The Von Bondies - Tell me what you see
12. Mi and L'au - Bums
13. Franz Ferdinand - Tell her tonight
14. Ane Brun - So you didi it again
15. Desaparecidos - The Happiest place on earth
16. The Polyphonic Spree - Two thousand places


Nära att komma med var: David and the Citizens, The Bear Quartet, Sonic Youth, Juana Molina, The Tiny, The Flame, Khonnor och Interpol

Vela på skivrean del. 2

Nu har det hänt saker men tyvärr är problemet inte löst. Jag bestämde mig för att helt enkelt gå in på allmusic.com och påminna mig om hur de potentiella skivköpen låter. Resultatet blev att jag blev helt övertygad om att Sufjan Stevens är ett måste och Postal Service har ju funnits på önskelistan i flera år så när den nu kostar 79kr bör jag ju slå till. Däremot kändes varken Broken social Scene eller Bloc Party absolut nödvändiga längre och någonting väldigt konstigt hände, mitt i CD-yran började tänka rationellt. Det har aldrig hänt under en rea förut men jag tog helt enkelt fran min lilla "näst på tur"-lista med skivor och kollade vilka av mina objekt som fanns där. Postal Service, Sufjan Stevens och Arcade Fire fanns med men inte de andra två. Alltså borde det hela varit löst men plötsligt kände jag inte så mycket för The Arcade Fire heller efter att ha lyssnat på några låtar så jag tog bort den också. Riktigt billigt verkade det bli men så slank The Supremes tillbaka ner i kundvagnen och snart hamnde en skiva med Johnny Cash där också och så rullade det på.

När jag sen fick tips om att t.ex Bloc Party fanns ännu billigare på megastore var det nära att jag var tillbaka på noll igen men jag tror att jag har bestämt mig nu. Helt olikt mig själv så ska jag tänka på att jag varken har lön eller studiebidrag och att jag faktiskt inte har råd att börja lägga mina sparpengar på skivor. Det får helt enkelt bli det tråkigaste men kanske smartaste alternativet, i kundvagnen behåller jag:

Sufjan Stevens 129kr
The Postal Service 79kr
Johnny Cash 39kr

En summa på 247kr känns ju bra på tre skivor men jag kan inte låta bli att tänka att även om det verkar smart så är det ju bara riktig CD-rea en gång om året. Min plånbok är glad nu men sen kommer kanske jag att bli ledsen...

Lucy velar på skivrean del 1

Jag kan inte bestämma mig, varken för vilka skivor eller för hur många, det finns för mycket att välja på och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag började som jag alltid gör, jag klickar köp på alla skivor jag vill ha för att se hur dyrt det skulle bli. Som vanlligt skulle det bli mycket dyrt så då är det dags att börja rensa. Skiva efter skiva plockas bort, hejdå The Supremes, hejdå Martha Wainwright och en hel del andra också. Målet är att komma under 400 kr vilket är kvar av pengarna från min bokförsäljning efter att ha impulsköpt ett par skor för 100kr. Efter en lång vånda fanns det fem skivor kvar på listan men prisgränsen överstegs så en till skulle bort:

Sufjan Stevens: Come on feel the Illinois 129kr- en potentiell ny favorit
Broken Social Scene: Broken Social Scene 99kr-alltid intressant
The Arcade Fire: Funeral 129kr-ja, jag vet att jag är sen när det gäller den
Bloc Party: Silent alarm 99kr- sen som sagt
The Postal Service: Give up 79 kr- snart ska den äntligen vara min


Men det gick inte, jag kunde inte ta bort någon så jag sparade kundvagnen och skulle sova på saken. Det var tre dagar sedan och jag har fortfarande inte bestämt mig. En måste bort...

Tålamod skulle ha lönat sig...

Look! It's El Perro del Mar-El Perro del Mar

The New School-The Tough Alliance

Noah's Ark-CocoRosie

#3- Suburban kids with biblical names

Jenny Wilson-Love and Youth

I'm a bird now-Anthony and the Johnsons

Det här är några av de skivor som jag har köpt det senaste halvåret och som nu finns på CDON:s stora CD-rea. Natuligtvis till ett betydligt lägre pris än det jag betalade när jag köpte dem och det gör mig lätt irriterad. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag skulle ha sparat! Men jag är otålig när det kommer till musik, jag vill ha på en gång om jag har råd och har jag inte råd så tar jag mig råd. Med kläder är det en helt annan sak, då kan jag vänta i månader på att just den tröjan jag vill ha ska hamna på rea vilket gör att jag har en oerhört billig garderob men skivsamlingen är allt annat än billig. Tack och lov fanns det några skivor jag ville ha som jag inte redan har köpt också men då har CDON mage att HÖJA priset på frakten till 39kr på rea-skivor. Inte för att höjningen är gigantisk, det är principen av det som upprör mig. Men lets face it, det kommer inte stoppa mig från att köpa och ge bort de där extra 10 kronorna.

Den perfekta timing gör dock att jag idag oväntat tjänade 500kr då jag sålde några gamla kursböcker. Skivpengar som jag brukar kalla det.

The Lucys!

Jenny Wilson fick pris på p3-guld och det var det första priset i år som har gått som jag vill. Nu har jag officiellt gett upp hoppet på att de jag tycker förtjänar beröm ska få något pris så det finns bara en sak att göra: dela ut ett eget pris!

The Lucys prisar artister och band som jag gillar men tyvärr blir det inte någon otymlig statyett av något slag utan endast ren ära.

De svenska pristagarna är:

Artist: Jenny Wilson

Grupp: Suburban Kids with Biblical Names

Nykomling: El Perro del Mar

Liveartist: Frida Hyvönen

Låt: Koka-Kola veins - The Though Alliance

Demo: Sing! with I'm from Barcelona


Intressant att observera här är att alla mina pristagare albumdebuterade 2005 och kan räknas som nykomlingar vilket jag tycker är väldigt roligt. Riktigt svårt var det att favorisera en kvinnlig artist för jag tycker väldigt mycket om alla tre pristagarna så jag hittade på lite olika kategorier så att de kunde få ett pris var, konkurrensen var så hård.


De utlänska pristagarna är:

Artist: Devendra Banhart

Grupp: CocoRosie

Nykomling: M.I.A

Låt: You are the generation that bought more shoes and you get what you desirve -Johnny Boy

Video: First day of my life - Bright Eyes


Nu vet jag inte riktigt om M.I.A räknas som nykomling men för mig är hon det men det är inte så noga för teoretiskt sett så släpptes ju de flesta av El Perro del Mars låtar på Ep 2004 också. Det var väldigt svårt att välja en enda låt men "You are the generation..." är fantastisk, fast priset hade lika gärna kunnat gå till "First day of my life" som är en av de absolut finaste kärlekssånger jag har hört. Videon får pris istället eftersom den gör låten ännu bättre, sötare och mer romantisk. För de som inte har haft turen att se den så är det olika kärlekspar som sitter i en soffa och lyssnar på låten i hörlurar och ser oerhört kära ut, väldigt sött och man kan inte låta bli att le.

Quiz

Jag gör sällan Musikbyråns quiz eftersom det aldrig är mina ämnen men 10 frågor om 2005 var jag ju bara tvungen att testa. Jag är rätt stolt över resultatet 9/10 med tanke på att mina soul/hiphop-kunskaper ligger ganska nära noll. Dessutom fixade jag 8/10 på frågor om Muiskbyrån vilket jag också är rätt imponerad av eftersom jag inte har följt programmet i mer än två-tre år.

Quiz är kul när har rätt =)

Skivor jag trodde jag hade

Jag ser inte mig själv som särskilt förvirrad person men ibland undrar jag. Jag har ingen filofax eller liknande för att komma ihåg vad jag ska göra för det minns jag ändå, jag vet vart mina pengar tar vägen och jag minns exakt vilken skitmusik jag lyssnade på när jag var tolv, jag har med andra ord rätt så bra koll.

Idag blev jag av någon anledning väldigt sugen på att lyssna på låten "Heartbeats", det har jag inte gjort på länge men jag tycker att den är väldigt bra (surprise...) så jag började rota lite i skivsamlingen för att få fram The Knife eller lika gärna José Gonzales. Jag hittade dem inte och då gick det upp för mig att anledningen till att jag inte hittade dem var att jag aldrig har ägt någon skiva av ovanstående. Jag satt alltså hemma och letade efter skivor jag inte har och det har faktiskt hänt två gånger till på ganska kort tid. Förra veckan letade jag M. Wards "Transistor radio" fast jag inte har den och jag var dessutom helt säker på att jag skulle kunna hitta The Postal Service "Give up" om jag letade, riktigt säker.

Jag vet inte varför min hjärna plötsligt har börjat inbilla mig att tro att jag har saker som jag egentligen aldrig har ägt, det är oroväckande. Men allra mest oroväckande är det ändå att jag inte har de här skivorna, jag menar jag borde ha dom. Ok, The Knife och Josés gamla alster kanske börjar bli lite uttjatade men M. Ward fanns ju för fan med på min årslista för 2005 som jag bara sammanställde för två-tre veckor sedan. Det måste bero på något sorts önsketänkade som är så intensivt att jag lurar mig själv eller så har jag helt enkelt lånat de här skivorna på biblioteket så ofta att de har spenderat mer tid hemma hos mig än på biblio. Jag hoppas på förklaring nr.2.

Tusan också, jag glömde rösta...

Det var Rockbjörnen igår och ingen som jag gillar vann men det var ju väntat. Jag blev ganska så sur när jag apporåpå priser glömde bort att rösta till p3-guldgalan, när det finns ett pris där musik jag verkligen gillar har chansen så går jag och glömmer. Men det ordnar sig nog, jag litar mer på p3:s lyssnare än Aftonbladets läsare om vi säger så. James Blunt fick två priser, behöver jag säga nåt mer?

Inspirationsvakum

Jag har känt mig fruktansvärt oinspirerad i helgen när det gäller bloggen och det verkar hålla i sig. Jag har lyssnat på ovanligt mycket musik, non-stop hela helgen faktiskt men jag har ingenting att säga om det. Jag tittade inte ens på Almost Famous i fredags, jag som alltid har älskat den filmen och ag känner att det har en koppling till min plötsliga ovilja att diskutera musik. För att råda bot på den här stiltjen från min sida tänkte jag skriva något ganska irrelevant. På min presentation på Bloggportalen har jag nämligen skrivit att om jag fick tre önskningar så skulle jag önska mig musikalisk begåvning, musikalisk begåvning och musikalisk begåvning. Jag skrev så för att illustrera hur gärna jag skulle vilja vara musikalisk men ärligt talat så skulle det ju vara ett extremt slöseri med önskningar. Jag har sorgligt nog funderat väldigt noga på det här och kommit fram till olika önskningar som jag skulle välja. Med önskningar menar jag alltså av typen anden i lampan önska dig vad du vill och då vore det onödigt att välja saker eller pengar, det kan man ju få på andra sätt utan jag satsar på egenskaper så:

1. Musikalisk begåvning är fortfarande en stark etta. Helst extrem sådan, att kunna spela alla instrument, sjunga och komponera oerhört bra.

2. Kunna alla språk i hela världen. Vore det inte häftigt att kunna åka vart som helst och ändå förstå och bli förstådd?

3. Ha utmärkt hälsa och kroppskonstuktion oberoende av vad man äter eller om man rör på sig. Att vara ett hälsofenomen utan ansträngning verkar ju väldigt praktiskt.

Nära att slå ut nummer tre är att ha ett fotografiskt minne. Tänk att kunna läsa allt en gång och sen bara komma ihåg det. Väldigt praktiskt men potentiellt lite jobbigt också men får jag en fjärde önskning också så slår jag till.

Ett ganska meninglöst ämne kan tyckas men ändå ganska intressant. Fler idéer på bra önskningar motages gärna.

Mitt liv som bloggare

Jag firar nu i januari ett år som bloggare och det tycker jag är värt att uppmärksamma. Jag poängterar gärna och ofta att jag som inte kan ett skit om datorer och sånt faktiskt hade en blogg före mediaeliten gjorde en trend av det hela, visserligen inte så långt före men ändå. Jag startade två bloggar samtidigt i början av januari 2005, en på svenska hos bloggi och en på engelska här på blogger, båda om musik så klart. Min extremt överambitiösa tanke var att jag skulle tipsa världen om svensk musik på den engelska sidan och samtidigt recensera konserter på den svenska. Det finns bara ett ord för att beskriva den tanken: hybris. Jag vet inte vad jag trodde om mig själv men jag insåg genast att jag var galen efter att ha spenderat timmar med att skriva mitt första inlägg, en årssammanfattning av 04 i två versioner alltså ett på varje språk. Jag bestämde mig för att stänga ner den ena och beslutade mig för att behålla den på engelska eftersom jag i alla fall hade en hyfsad plan över hur den skulle bli. Men när jag skulle ta bort den svenska förändrades allt, jag hade fått en kommentar, en jättesnäll, jättepositiv kommentar. Och inte nog med det, människan hade till och med skrivit om min blogg på sin, så här stod det (ja, jag sparade det):

Dagens bästa upptäckt var Musikmani Jag hoppas den bloggen kommer att fyllas på med anteckningar efter hand. Just nu innehåller den bara en, men med tanke på att många av mina favoriter räknas upp där så har jag höga förväntningar. Att nämna El Perro del Mar, bara en sån sak…


Mats Andersson, det här är ett tacktal till dig. Om du inte hade gjort så där hade jag antagligen inte bloggat överhuvudtaget idag. Allt är tack vare din kommentar och jag är evigt tacksam, för jag börjar verkligen älska att blogga. Det var såklart ett inlägg bland alla andra för dig men för mig har det betytt jättemycket. Tack.

Tyvärr lyckades jag nog inte nå upp till de förväntningarna för jag skrev inte särskilt flitigt, det blev max två eller tre inlägg per månad. Jag lessnade snabbt på den engelska bloggen för även om jag är ganska bra på engelska tog det ruskigt lång tid att få det att låta bra. Den svenska blev också vilande under en lång tid men så blev det plötsligt oerhört populärt att blogga så då blev jag lite sugen igen så vad hände? Bloggi försvann och tog med sig min blogg. Jag var i chock, allt jag hade skrivit var borta och även om jag inte hade så många inlägg så var dom långa och genomarbetade och jag gick in i en bloggdepression.


Depressionen varade ett bra tag men den 31/10 bestämde jag mig för att börja om. Jag ville ha tillbaka min Musikmani så jag började om från början och nu känns det bättre en någonsin. Första veckan jag var registrerad på Bloggtoppen gav visserligen en liten släng av bloggsjukan, jag var helt besatt över att komma över hundra besökare och var inne flera gånger per dag för att hur det gick. Jag kom precis över hundra och insåg samtidigt att jag höll på att bli galen men det gick över snabbt, tack och lov. Nu skriver jag för min egen skull igen och allt är frid och fröjd och ja, det här var min historia som bloggare.

Saker man inte vill veta om Ramones

Idag ska jag börja ta gitarrlektioner igen efter ett litet juluppehåll. Vi får se om det blir nån musiker av mig till slut men tyvärr har jag nog inte riktigt rätt självförtroende, inte ens Ramones kunde få mig att inse att man inte alltid behöver vara så bra. Den två timmar långa dokumentären satt väldigt fint så där på onsdagskvällen men det kändes som man fick veta en del saker som man helst av allt inte ville veta. Jag önskar verkligen att jag hade fått fortsätta att vara lyckligt ovetande om Dee Dee Ramones hiphop-karriär för nu vet jag inte om jag någonsin ska kunna sova igen.

Jag är alltid lite kluven till dokumnetärer av det där slaget, jag tittar alltid på dom och jag älskar nästan allt (konsertklippen från de första åren var fantastiska) men det är ändå någonting som stör. Legender ska fortsätta att vara legender och att se medlemmarna som ja, ganska gamla förstör min illusion. Samtidigt som det är fantastiskt intressant och roande att höra dem själva prata om tiden i Ramones så blir det fel i mitt huvud. Ramones ska vara långt borta, ouppnåliga, legender från det förgångna men jag ska inte klaga, för samtidigt som det förstör min illusion så kan jag inte låta bli att titta och lyssna med stort nöje. Dom är som från en annan värld, det knarkas och viftas med knivar och båda dom handlingarna ligger väldigt långt från min egen verklighet. Det är förstås tragiskt men jag ska inte förneka att jag ändå fascineras och att jag hade velat vara där, där på CBGB's när Ramones spelade för första gången.

Just ja, Musikbyrån

Musikbyrån har lagt ut sitt schema för vårens omgång av Musikbyrån live. Hurra vad roligt var min första tanke, framför allt att de ska visa spelningen med The Bear Quartet från Nalen. The Bear Quartets "Angry brigade" var den första riktigt alternativa skivan jag köpte och med alternativ menar jag att jag inte hade hade hört dom på MTV och alla jag kände sa The vaddå? Ouartet när jag nämnde det. Så dom ligger mig väldigt varmt om hjärtat men till min förskräckelse insåg jag den konserten inte kommer att visas förrän jag har lämnat landet. Jag hade nämligen tänkt att hoppa över det här med slask i år och spendera några månader i Frankrike men nu börjar jag inse att jag inte riktigt har tänkt igenom det här. Jag kommer ju att missa oerhört mycket bra tv, Musikbyrån då till exempel och det hade jag ju inte alls tagit med i beräkningarna...

Nä, skämt åsido, jag ångrar inte att jag ska åka men det stör mig verkligen det här. Visserligen ska väl programmen finnas ute på internet men jag vet egentligen inte hur det kommer att bli med uppkopplingen vilket gör att jag inte rikitgt vet hur det kommer att gå med bloggen heller. Det är väl bara att vänta och se, det är väl antagligen lite för mycket begärt att be Musikbyrån skjuta upp hela säsongen tills jag kommer hem.

Skivor kostar pengar

Den absolut läskigaste årssammanfattningen är att räkna ihop alla mina utgifter under året. Jag för en mycket ambitiös kassabok och det är bra att veta vart alla pengar tar vägen men obehagligt när men ser hur mycket man faktiskt spenderar. Jag gjorde av med snuskigt mycket pengar 2005 mot för vad jag har gjort övriga år men jag ligger åtminstone på plus.

Det som intresserar mig mest är så klart hur mitt skivköpande har varit och kurvan går stadigt uppåt för varje år. 2005 köpte jag sammanlagt 62 skivor för 6222,5kr och det är några fler, eller rättare sagt betydligt fler än 2004 då jag bara kom upp i 33 st. Dessutom fick jag 8st skivor under året så själva utökningen av min skivsamling blev alltså 70 nya skivor, inte illa när man inte har någon inkomst.

Jag har ingen aning om hur jag hade råd med det, mer än en skiva i veckan! Men jag hoppas att jag ska ha råd att köpa ännu fler i år men det mesta tyder tyvärr på en nedgång men jag ska inte underskatta mig själv.

Därmed var den ekonomiska årsrapporten slutförd och jag lovar att det kommer att bli väldigt få rapporter den närmaste tiden.

Top 10 utländskt-05

Jag köpte väldigt få skivor 2005 som kom ut 2005. Jag lade mest pengar på skivor från 2004 som jag ännu inte hade hunnit köpa och en hel del ännu äldre kompositioner. De flesta 05-skivor jag köpte var svenska så den här listan blir lite svår, jag vet inte ens om jag får ihop men top 10 men jag ska försöka.



1. Devendra Banhart – Cripple Crow
Devendra skaffade ett band och gjorde en skiva med 22 låtar på drygt 74 minuter. Han gjorde inte längre de finaste, underliga folkpopvisorna, han gjorde mer än så. Det var ett genialiskt drag att fylla ut den tidigare ganska ensamma akustiska gitarren med ett helt band och bandet Hairy Fairy lyfter Devendra Banhart till den nivå han alltid har hört hemma. Han gör inte bara de bästa visorna längre, nu gör han dessutom årets i särklass bästa rock’n’roll.



2. M.I.A - Arular
Jag är fortfarande förvånad, jag nästan mässar det till mig själv: ”Jag gillar ju inte sån här musik!” Men jag liksom många andra popfans föll jag pladask för M.I.A och jag kan inte värja mig mot hennes extremt fantasifulla och för mig originella blandning av genres som jag inte ens kan namnet på. Jag dansar, jag sjunger, jag älskar den här skivan!


3. Anthony and the Johnsons – I’m a bird now
Jag ska vara helt ärlig, jag lånade ”I’m a bird now” på biblioteket efter en oerhört positiv recension i Sonic. Jag lyssnade på en halv låt och, tryckte vidare till nästa och sen stängde jag av och lämnade tillbaka den. Många har sagt att Anthony är så lätt att gilla men det håller jag inte alls med om, jag blev uppmanad/tvingad av en vän att ge honom en chans till och visst tyckte jag att det var bättre men det var först efter ”Musikbyrån live” som jag blev fast. Nu blir jag rörd varje gång jag hör hans röst – en underbar skiva.



4. Bright Eyes – I’m wide awake it’s morning
Två album på samma gång från min kanske absoluta favorit blev nästan för mycket av det goda. Jag befann mig något underligt Bright Eyes-rus och var beredd att höja båda skivorna till skyarna, årets två bästa album kom redan i januari! Innerst inne visste jag att jag hade fel, jag visste att det inte var lika bra som Fevers and Mirrors den här gången heller men det spelade ingen roll, just då var det så bra det kunde bli. ”Digital ash…” spenderar nästan all tid kvar i skivstället med ”I’m wide awake it’s morning” hänger kvar ganska bra och efter noggrann övervägning kallar jag det nu 05 års fjärde bästa utländska skiva. Connor gör country och han gör det mer än bra, samma vackra melodier, fina, finurliga texter och förtrollande röst som alltid. Två olika skivor med olika inriktning gör att Connor Obersts nästan steg blir oerhört intressant.




5. Patrick Wolf – Wind in the Wires
2005 var året då jag hörde Patrick Wolf för första gången och då var det främst hans första skiva ”Lycanthropy” som förtrollade mig. Jag har inte förälskat mig i ”Wind in the wires” lika mycket ännu men den finns med här på listan för att det här var ett Patrick Wolf-år i min CD-spelare.



6. M. Ward – Transistor Radio
Matthew Wards “alla genres på en skiva”-lo-fi borde ha varit med på fler listor, bara Sonic har fattat av de listor jag har sett. Men det gör ingenting, jag kan fortsätta dyrka honom i min ensamhet men jag hoppas ändå att fler följer mitt exempel.


7. CocoRosie – Noah’s Ark
Ett Patrick Wolf-syndrom här också. ”La maison de mon rêve” var den överlägset mest spelade skivan hos mig i år men det var ju ”Noah’s Ark” som var årets släpp och därmed den enda av skivorna som kan hävda sig på den här listan. Jag tycker att skivan är underbar men jag har inte kommit över debutens briljans ännu så den står liksom i särklass. Men en plats på listan är självklar.



8. Mi and L’au
Som jag har nämnt förut så är jag fullständigt “This is our music”-störd och det här den senaste förälskelsen. De som följt programmet minns säkert det söta fransk-finska paret och deras vackra, lågmälda toner. Även om skivan är nyinköpt så gillar jag den så mycket att jag inte kan låta bli att ta med, trots att förälskelsen säkert kommer att svalna.


9. Electrelane - Axes
Det här måste vara ganska originellt och udda, jag har nämligen inte hört den här skivan än. Jag sätter alltså en skiva jag inte lyssnat på som nia på en lista över de bästa skivorna. Jag kanske kommer att ångra det men faktumet att de tre låtar jag har hört från skivan är så bra gör att jag tar för givet att resten också håller måttet. Jag kommer naturligtvis skriva någon sorts rättelse och göra avbön om den här chansningen inte går hem men jag tar den risken.



10. LCD Soundsystem
Ännu ett typexempel på musik jag inte lyssnar på, eller det var alltså vad jag trodde. Jag kommer inte ens ihåg varför jag lånade den, jag gillar ju inte ens klassikern ”Losing my edge” så varför skulle jag bry mig om resten. Jag kommer inte ihåg varför jag ändå lyssnade men från första till sista låt var jag fast, ”Daft Punk is playing at my house” är en mina absoluta favoritlåtar från -05.




Kampen om sista platsen på listan var stenhård och precis utanför top tio hamnade britterna Babyshambles, Teenage fanclub och Franz Ferdinand. Dessutom finns det en hysteriskt lång lista av skivor jag velat men inte hunnit höra, några exempel är Martha Wainwright, Sufjan Stevens, Animal collective, Clap your hands say yeah och Vashti Bunyan. 2006 blir som alla andra år en tid att ta igen det jag missat.

Jag hade egentligen Regina Spektor på andra plats på listan men sen insåg jag att skivan kom 2004. Petig som jag är så tog jag bort henne men så här skulle det ha stått på plats nr.2 om jag hade struntat i såna där petitesser.

2. Regina Spektor – Soviet Kitsh
Flickor med piano har tagit stor plats i min CD-spelare i år och har därmed välförtjänt tagit topplaceringar på mina listor. Regina utnyttjar klassiskt pianospel med färgstark sång och intressanta texter och resultatet är fantastiskt. Your honor är årets bästa punklåt och resten av skivan är exempel på 05:s vackraste musik.