Topp 5 2004 - listor blir alltid fel

Jag hittade precis min årslista för 2004, mina favoritskivor från förra året. Den finns inte att hitta på den här bloggen utan fanns på den första musikmani på bloggi och det är jag ganska glad för, för jag håller verkligen inte med mig själv. Jag kan inte riktigt stå för den där listan och det är väl därför jag tycker att det är så jobbigt att sätta igång med årets, jag vet ju att jag kommer ångra mig. Anledningen till det är att jag aldrig hinner köpa alla skivor jag vill ha och därmed inte får särskilt bra överblick, det har visserligen gått bättre med det i år men det finns inte en chans att jag kommer hålla med mig själv nästa år. Fast det är kanske också en del av charmen, att smaken förändras men vad tyckte jag då. Men jag kan ändå inte låta bli att bli irriterad över att några av mina absoluta favoritskivor inte uppmärksammades av mig själv. Så som motgift kommer här min topp 5-lista från 2004, bestående av skivor jag inte brydde mig ett dugg om då.


1. Joanna Newsom - Milk-eyed mender

2. CocoRosie - La maison de mon rêve

3. Rilo Kiley - More Adventures

4. The Polyphonic Spree - Together we're heavy

5. Khonnor - Handwriting


Jens Lekman är den enda från min lista från förra året som fortfarande skulle slå sig in här, det enda jag kan glädjas åt är att jag har fattat brilliansen av de här skivorna nu. Jag ska fortfarande göra en lista för i år också, imorgon tror jag och om ett år kommer jag med största sannolikhet rätta den också...

Jag vet, det var ett skitår

Det är inte bara jag som vet att det var ett ganska uselt år att vara musikintresserad i Sundsvall. Det finns fler som klagar som till exempel Dagbladets krönikör Jens Höglin. Exakt vad som har varit åt helvete med det här året förklarar han här.

Det finns så mycket att vara besviken på så man vet inte vart man ska börja men det största problemet är ju att nästan ingen är besviken. Nästan alla årets lokala arrangemang har varit för folk på 40+ om man räknar bort den ändå hyffsade konsertvåren innan Piplines kassa sinade. Problemet är som sagt att det nästan inte är nån som tycker att det är något problem, det är jag, nöjekrönikörer och kanske ett hundratal personer till men för alla andra verkar det räcka med att lyssna på Lena Philipsson på krogen och att gå runt med den senaste Green Day eller Robbie Williams hiten i hörlurarna. För mig räcker inte det men minoriteten vinner sällan, kanske aldrig.

Men jag väljer att vara positiv, i alla fall så här lite i slutet av inlägget. Kommer Debaser finns det chans att mentalitet ändras lite, får folk alkohol så blir det mer lockande att gå på spelning och till slut kanske fler börja inse att det inte finns ett bättre sätt att spendera en kväll än att njuta av lite schyst livemusik.

Angående de lokala banden hoppas Jens på Takida medan jag hoppas att jag slipper. Själv sätter jag mina förhoppningar till Marble fast det kanske inte Jens får skriva...

Snabba dotshop

Jag måste ju berätta att jag fick första leveransen med skivor idag, fyra stycken från dotshop.se
Jag beställde så sent som måndag kväll vid nio och de kom redan idag på förmiddagen. Det tog alltså mindre än ett och ett halv dygn och som tack för det ger jag dom lite reklam här. Man var visserligen tvungen att betala med kort eller postförskott och fraktavgiften blev dyrare ju mer man köpte MEN det var mycket bra när det gäller sådana relevanta saker som att

1. Dom säljer bra skivor
2. Det var bra priser
3. Skivorna kom ruskigt snabbt

Dotshop är ett trevligt ställe.

Jag fick den! En gratisskiva!

JAAAA!!!

Efter alla mina desperata försök att vinna tävlingar i Sonic lyckades jag i alla fall vara tillräcklligt snabb med att förnya min prenumeration att jag fick en bonusskiva, helt gratis. Det lönade sig att kasta på sig kläderna och åka in till stan direkt när posten kom, fylla i blanketten på bussen och gå på banken mitt i julruschen. Ett stort tack till den snälla bankkassörskan som lät mig betala 299kr i mynt utan avgift fast det inte var tillåtet, jag är evigt tacksam.

Skivan jag fick är Montt Mardiés debutskiva "Drama" och det var ett utmärkt val. Himla trevlig soul-pop är det och hade jag inte fått den så hade jag nog köpt den ialla fall. Extra rolig är covern på Håkan Hellströms "Kom igen Lena" som översatts till engelska och där getts titlen "Come on Eileen", vilket ju är titeln på den låt Håkan anses ha snott refrängen från. Mycket fyndigt och mycket bra.

Forever Lost

Jag hörde just Forever Lost med The Magic Numbers för kanske sjunde eller åttonde gången och jag tror att jag nästan gillade den nu. Den har varit tråkig alla de andra 6-7 gångerna och den var lite tråkig den här gången också men jag log när refrängen kom, snart köper jag säkert skivan också trots att jag har stått emot deras platta lilla myspop så länge.

Fan, måste jag gilla allt som man "ska gilla". Snart kommer jag väl gilla "Fix you" också...

Mina julklappsskivor -05

Jag glömde ju att berätta vilka skivor jag faktiskt fick i julklapp. Trots att jag kände mig tvungen att göra en jättebeställning direkt efter jul så fick jag faktiskt några också:


Jenny Wilson - Love & Youth
Regina Spektor - Soviet Kitsh
Islaja - Palaa Aurinkoon

Tack mamma. Du har visserligen ganska usel smak själv men du är väldigt duktig på att läsa önskelistor och förstå att det som står där är det jag vill ha =)

Franz Ferdinand - You could have it soo much better

Det är inte lätt för farmor och farfar att köpa skivor till mig när jag bara vill ha sånt som nästan inte går att hitta i vanliga affärer, i alla fall inte på Åhléns. Jag valde medvetet ut skivor som de förhoppningsvis skulle kunna hitta men det gick inte så bra. Men den här hittade de i alla fall så det var starkt, tyvärr börjar jag tveka lite angående om jag verkligen ville ha den. Behöver jag verkligen två skivor med Franz Ferdinand?

The Embassy - Tacking

Ännu ett försök att komma på något bra som skulle finnas i en skivbutik och det lyckades. Tack, farbror "Johnny".

Katie Melua - Piece by piece + en bränd blandskiva

Jag förväntar mig inte att någon läser min blogg så noga att de kommer ihåg min önskelista men jag berätta att Katie Melua inte fanns med där. Min käre faster och ingifta farbror valde istället att fördöma min musiksmak och ge mig en skiva jag "borde vilja ha". Få man verkligen göra så?!? Nu har jag inte lyssnat på den än men så småning om kommer det här finnas ett antingen väldigt förbannat eller väldigt tacksamt inlägg, vi får ser vad det blir. Och om ni läser det här kära faster och typ farbror så kan jag berätta att den brända skivan hackar.


Jag hade i alla fall en väldigt trevlig jul. Det var bara synd att den tog slut så fort så just nu försöker jag övertyga familjen att vi borde köpa mer julmat och äta julbord till middag imorgon. Det är inte likt mig som brukar slita ner mina julpynt men i år så känner jag the holiday spirit.

Skivköparabstinens

Äntligen kan jag avbryta mitt shoppingcelibat! Nu är alla julklappar färdigutdelade och jag har dessutom kasserat in en del pengar under helgen så nu kan mitt månadslånga skivköparförbud äntligen upphöra. Och som det lätt blir när man inte har haft tillåtelse att göra något under en längre tid blir det som om vallen spricker, snarare än bara svämmar över. Jag har precis köpt nio nya skivor och som jag har påpekat tidigare är det väldigt mycket för att vara student. Jag hann inte mer än vara i en dators närhet så hade jag spenderat 1000kr. Men är det jul så är det och det där var min julklapp till mig själv.



Lucys shoppinglista 26/12 - 05

Tenniscoats - The Ending Theme
Davide Balula - Pellicule
Mi and L'au - Mi and L'au
The Though Alliance - New School
M.I.A - Arular
Anthony and the Johnsons - I'm a bird now
Hello Saferide - Introducing...
The Polyphonic Spree - Together we're heavy
Nationalteatern - Livet är en fest, samling


Nu är det bara att invänta leverans =)

God Jul - ett julrim

En 33-varvs svarv, en platta av vinyl
visst håller den än denna gamla pryl"


Ja!! Jag fick äntligen min skivspelare! Det önskade jag mig förra året också men då var det ingen som tog det på allvar och sen var jag för snål för att köpa en själv men nu äntligen så har jag en. Det bästa just nu är att min käre far har haft en viss förkärlek till Patti Smith och Lou Reed så det går att leta fram några riktigt fina skivor från gömmorna.

God Jul.

Årets bästa konserter

Jag har varit på sorgligt få konserter/spelningar i år och det skyller jag på att jag är pank och på att jag bor i Norrland (visserligen södra men ändå). Men jag har varit på tillräckligt många för att få ihop en trevlig liten lista på vad som har roat mig/berört mig allra mest under årets. För jag har lyckat hinna med en hel del bra grejer ändå och konkurrensen om platserna är stenhårda men så här minns jag det i alla fall:



1.Bright Eyes – Münchenbryggeriet Sthlm
Jag kan inte vara objektiv när det gäller Connor Oberst. Det här var antagligen inte en av hans bästa spelningar och den baserades på en skiva (I’m wide awake it’s morning) som inte är en hans allra bästa men det spelar ingen roll för mig, jag är kär, i hans sånger, i hans röst, allt. Jag var helt och totalt lycklig under hela den här konserten och det är inte ofta man känner så. Därför måste Bright Eyes få förstaplatsen och min recension i vintras tror jag bestämt att jag beskrev det som magi.


2. Frida Hyvönen – Pipeline Sundsvall
Frida hade chansen att bli etta på den här listan om det inte hade varit för några irriterande personer som pratade högt hela spelningen. Det var inte hennes fel men sånt har betydelse. Det jag kan säga är att har ni inte sett Frida Hyvönen i en mörk liten lokal någonstans i år så har ni verkligen missat något.


3. Joanna Newsom – Accelerator Sthlm
Att höra Joanna Newsoms musik är som en obeskrivligt vacker dröm. Och att se hennes fingrar flyta över harpans alla strängar gjorde det hela än mer drömlikt. Jag kände mig hypnotiserad, hypnotiserad och väldigt tacksam över att jag fick vara där.


4. CocoRosie – Accelerator Sthlm
Att CocoRosie hamnar placeringen bakom Joanna beror främst på att jag hade en betydligt sämre plats på den här spelningen för de var minst lika bra. Systrarna Cassady slog mig verkligen med häpnad och jag rusade ut och köpte skivan så fort de sista tonerna hade klingat ut.


5.Jenny Wilson – Popaganda Sthlm
De var bara tre personer på scenen och ändå lyckades de frambringa en alldeles fantastisk ljudbild som jag aldrig trodde att det gick att åstadkomma live. Det var oerhört fascinerande och oerhört vackert.



6.Jens Lekman – Popaganda Sthlm
Jens ägde scenen den där kvällen och var som en helt annan person mot för när jag såg honom på Hultsfred 04. Då hade han samma fantastiska sånger men gjorde ett mer osäkert intryck, nu var han lätt kungen av Popaganda. Ett extra plus till den fina damorkestern.

7. Ane Brun – Sundsvalls Teater
Min gitarrhjältinna Ane Brun gör ingen besviken om man gillar vacker singer/songwriter-pop och det gör jag, speciellt Ane. Hon har en av de finaste sångröster jag har hört i hela mitt liv och ingen feber i världen hade kunnat stoppa mig fram att gå dit. Sötast i hela Musiksverige och säkert hela Musiknorge också.



8. Devendra Banhart – Accelerator Sthlm
Devendra hade också han chans till en högre placering men vad gör man om man spelar samtidigt som Sonic Youth. Jag kunde inte välja utan såg lite av både men en halvtimme Devendra Banhart räcker gott till en topp tio-placering. Fin stämning och härliga låtar, vad mer kan man begära.



9.Sonic Youth – Accelerator Sthlm
En halvtimme hann jag med innan jag sprang iväg till Devendra Banhart men det var svårt att gå. På den korta tiden skaffade sig Sonic Youth ett nytt hysteriskt fan. Jävla schemaläggare.


10. CDOASS – Pipeline Sundsvall
CDOASS har blivit bortglömda under året och jag är också skyldig till det. Det var först nu när jag funderade på vilka konserter jag varit på under året som jag mindes den energiladdade halvtimmen i våras. Hur kunde jag glömma? I en i stort sett om lokal skapade CDOASS ett fantastiskt ös, jag vet inte vart motivationen kom ifrån men om det där är vad de presterar i en tom lokal vad kan de då få fram med publik. LCD Sound system möter The Hives och som det svänger.

Gör en egen lista för fan!

Titta HÄR vad upprörd man kan bli. Kommentarerna om musikbyråns lista är många - och dom är arga. Det är ganksa roligt, det spelar liksom ingen roll hur många gånger Magnus och resten av redaktionen förklarar att listan inte är någon officiell sanning utan helt enkelt det dom gillar. Det är så patetiskt och skälla ut folk för att de inte "tycker rätt", det är väl bara att göra en egen lista om det är så viktigt. Det var till och med någon som föreslog att man skulle ta de skivor som sålt mest under året och sen välja de bästa av dem så att listan blir mer rättvis och inte så missvisande. Jag vet inte vem du är men kan du snälla sluta att försöka döda musiken. Jag är säker på att det finns någon form av statestik över vad som säljer mest, senast jag kollade kallades det försäljningslistan och går att hitta i närmaste dagstidning.

Jag undrar om det här extrema behovet av att få med sina favoritskivor på en listan som det här bottnar i någon sorts osäkerhet, man vill ha bevis för att det man gillar är bra. Så istället för att erkänna att man är orolig för att inte vara rätt så skäller man på Musikbyrån för att maskera sin egen osäkerhet. Varför skulle dom annars bry sig så mycket?

Välj ett band

Det här går att hitta på massor av bloggar nu och jag hittade den hos Barse. Det är grymt kul att läsa när det är bra gjort men det gäller att välja ett lämpligt band. Själv har jag försökt mig på Belle and Sebastian.


Choose a band and answer only in song titles by that band: Belle and Sebastian

Are you male or female: The wrong girl
Describe yourself: I’m a cuckoo
How do some people feel about you: She’s losing it
How do you feel about yourself: Get me away from here I’m dying
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Is it wicked not to care?
Describe your current girlfriend/boyfriend: I don’t love anyone
Describe where you want to be: Asleep on a sunbeam
Describe what you want to be: The State I Am in
Describe how you live: I could be dreaming
Describe how you love: Wandering alone
Share a few words of wisdom: Stop, look and listen

Tankar om musik är alltid kul

Som jag skrev igår har jag fått boken "31 låtar" i julklapp av en kompis. Nick Hornby skriver om sånger som har betytt något för honom på ett som vanligt när det gäller honom ganska mysigt sätt. (Och ja Daniel) det är ett ganska så trist låtval men det spelar ingen roll, tankar om musik av någon som verkligen bryr sig om och älskar musik är alltid intressant, även om det råkar handla om Rod Stewart. Förutom Rod så sträcker sig låtvalet ifrån allt mellan Led Zeppelin och Nelly Furtado, det mesta är inte min kopp te men det är ändå himla roligt. Dessutom har han ju med Patti Smiths "Pissing in a River" så det gör ju automatiskt att alla mindre bra låtar är förlåtna. Men Hornby skriver bra och man fattar att musik betyder oerhört mycket för honom och det är lätt att identifiera sig med. Resultatet blir att man nästan blir sugen på att ge sig in på samma projekt själv, så att det blir rätt låtar också. Framför allt finns det många smarta iakttagelser om vad det är för skillnad mellan att vara en sån som verkligen Gillar musik och de som inte tar det så allvarligt.

"Man får väl anta att folk som säger att deras absoluta favoritskiva
alla kategorier påminner dem om en smekmånad på Korsika eller
om familjens chihuahua, faktiskt inte gillar musik särskilt mycket"

Nä, precis. För det är alltid musiken som betyder mest, alltid den som kommer först - alltid.

Två fina julklappar

Det här inlägget är det första som nästan inte alls handlar om musik (eller ev. väldigt lite) men jag måste skriva om det här ändå för jag blev så glad. Jag bytte julklappar med två kompisar och fick en jättefin vit, mönstrad mugg och en bok, "31 låtar" av Nick Hornby. Jag blev glad eftersom båda sakerna passade mig så bra, utan några som helst ledtrådar lyckades de hitta något som jag verkligen gillar på riktigt och det med en prigräns på 50 kr. De känner mig verkligen, de hade verkligen lagt ner tid på att tänka ut något som jag gillar. Det är skönt att få känna så ibland, att nån faktiskt har en hum om vem man är, att nån bryr sig.

Nu ska jag gå och dricka varm choklad ur min nya mugg och läsa om 31 låtar och nu, för första gången i år, känns det verkligen som jul.

Vinyl - finns det?

Tänk vilka olika världar vi lever i egentligen. Jag pratade nyligen med en av min närmaste vänner och vi pratade om vad vi önskade oss i julklapp. Jag nämnde att jag hoppades på en skivspelare eftersom den gamla är trasig. En skivspelare frågade hon då, men din CD-spelare är ju alldeles ny. Nej, en skivspelare, förklarade jag, du vet som man spelar vinylskivor på. Konversationen fortsatte som följer:

-Jaha, finns dom fortfarande?
-Ja det är klart dom gör.
-Men vad ska du ha den till, köpa en massa gamla skivor?
-Ja och nya. Du vet väl att jättemånga band släpper sina skivor på vinyl också? Inte bara "jättealternativa band" utan Kent, The Hives och Håkan Hellström och sånna också. De flesta faktiskt.
-Va? Skojar du med mig?
-Nä, så är det.
-Det hade jag ingen aning om.


Ja, så kan det faktiskt vara; det som är helt självklart för vissa är en stor chock för andra. Alla är vi olika.

Årets julklapp...en rockklubb?

Alla som gillar musik i Sundsvall vet antagligen att det är på gång. Det har pratats om det ganksa länge och än ingenting klart men om allt går vägen har vi snart ett Debaser i Sundsvall. Vilken dröm det skulle kunna vara för enligt vad jag har läst skall tanken då vara att många av de som spelar i Sthlm ska få chansen att göra fel spelningar i Sverige och Sundsvall skulle då vara ett stopp på vägen. Måtte det bli verklighet och måtte det bli bra, då kanske jag till och med kan börja dra ner på gnället om musikutbudet? Drömmar kan bli verklighet och jag hoppas att det här en sådan gång.

Som de uttrycker det på Sundsvalls nuvarande mycket respektabla men dock lätt konkurshotade rockklubb/musikförening: Årets julklapp: en rockklubb... ? ett pokerset är ju bara... blaha blaha ;-)

Där satt den!

Det är bra härligt att ha rätt, att satsa allt på att verka ha koll och sen få in en jackpott. Det som kan svida sen är att ingen man känner bryr sig. Jag tippade rätt segrare på Musikbyråns årslista och om ni scrollar ner en bit så ser ni beviset, jag tippade på M.I.A och tänk så rätt jag hade. Sen råkar det vara så att ingen jag känner bryr sig ett dugg om jag gjorde det eller inte så det är därför jag måste få skryta av mig riktigt ordentligt och riktigt njuta av "min seger". Av alla skivor som släppts under ett helt år prickade jag in exakt den som kom först, jag är rätt nöjd men det märks väl ganska tydligt.

Nej nog med skryt nu för den här gången och mer prat om listan. Det var väl inte helt otippat att M.I.A skulle komma etta men det hade ju inte heller varit otippat om det hade blivit Anthony and the Johnsons, Håkan, Jenny Wilson eller Death Cab. En bra blandning var det i alla fall som vanligt, en perfekt lista för den som gillar musik från mer än en genre. Det var inte så många överraskningar men det är som det brukar för det Musikbyrån gillar det gör de reportage om och det de inte gillar får inte vara med. Jag saknade framför allt Frida Hyvönen och jag hade verkligen trott att hon skulle komma med om man ser till vilken kanonskiva hon har gjort. Jag hade dessutom trott ganska hårt på Devendra Banhart men det var ju inte min lista.

Några små positiva överraskningar var för mig Bright Eyes och CocoRosie. Jag menar jag gillar Bright Eyes sjukligt mycket men i år har det nästan blivit en grej bland journalister att gnälla lite på Connor så det var kul att de som gillar honom inte bryr sig om det. CocoRosie har varit mitt favoritband i år fast då främst tack vare förra årets skiva La maison de mon rêve och jag blev glad över deras placering.

En bra lista var det överlag men fel så klart för det var inte min. Jag borde nog sätta igång och knåpa på min lista snart för sånt brukar ta tid men innan årsskiftet ska den förhoppningsvis publiceras här om jag lyckas komma överens med mig själv.

Robyn! - shit pommes frites

Robyn, den kommersiella lilla pophoppan med den ganska fina rösten har haft ett bra år och det har återspeglats i alla listor. Precis så där har jag sett på henne under hela hennes karriär, storbolagens lillaguldkalv och jag har aldrig gillat henne. Under året har folk skrikit hennes namn, den nya Robyn på eget bolag med en egen vilja och jag har erkänt att det har blivit en klar förbättring, ett stort steg framåt men hon har ändå varit en parentes under mitt musikår, trots vad alla kritiker har sagt. Ikväll tog hon naturligtvis också plats på Musikbyråns årlista, som väntat men jag hade inte väntat mig att det här skulle vara kvällen då jag till sist kapitulerade. De visade ett klipp från en konsert där Robyn utnyttjar alla sina röstresurser i en avkalad och lugn "Be mine" - och plötsligt fattade jag också. Den under året äntligen hyffsade Robyn rörde mig djup ner i själen, jag grät nästan precis som alla har sagt att de gjort ända sedan den låten kom. Men jag fattade inte förrän nu, men nu kände också jag det där som alla har pratat om; Robyn - shit pommes frites vilken skiva.

Musikbyråns årslista

Jag älskar listor så det här är en underbar tid på året för min del. Ikväll är det musikbyråns tur och det är alltid den bästa listan av den enkla anledningen att man tack vare tv-formatet får höra alla som är med och när det gäller ljud är ju tv enligt min erfarenhet överlägset bättre än tidningar. Jag längtar med andra ord till ikväll och jag har ägnat en stor del av dagen åt att filosofera över vilka som kan tänkas vara med och förslagen bara strömmar fram; Frida Hyvönen, Håkan Hellström, Anthony and the Johnsons, Jenny Wilson, The Arcade Fire, Robyn; Devendra Banhart ja det finns ingen hejd på den mängd skivor jag tror kommer finnas med.

Naturligtvis skulle jag aldrig kunna pricka in hela listan eftersom jag är en poptjej och har däemed ganska dålig koll på de flesta andra genres (även om jag visserligen kallar det mesta för pop) och Musikbyrån har ju "experter" på de flesta områden. Men jag tänkte ändå att jag skulle dra till med en gissning när det gäller förstaplatsen, i stort sett omöjligt att pricka in rätt men jag satsar på att det blir M.I.A som kniper förstaplatsen. Förklaringen är enkel; det finns inte en chans att de som gillar grime och bailefunk och sånt inte skulle älska M.I.A och jag vet helt säkert att hon går hem otroligt bra bland alla poppare, där kan jag ju se på mig själv som i det fallet är ett upperligt exempel. Jag blir inte förvånad om jag har rätt men jag blir definitivt inte förvånad om jag har fel heller, det har varit ett bra musikår. Det är bara att vänta och se och inom kort ska jag också lägga upp min lista och rätta där alla andra har gjort fel.

(Glöm inte att Musikbyrån är en hel timme idag del 2 börjar 22.30)

If you're feeling sinister

"But if you're feeling sinister
go off and see a minister
He'll try in vain to take away the pain of being a hopeless unbeliever"


Ur låten "If you're feeling sinister" från albumet "IF you're feeling sinister" med Belle and Sebastian. Är det så att det här den snyggaste, coolaste, smartaste, sannaste jävla textrad som någonsin skrivits? - Antagligen

Ge mig Sonicbonus - snälla!

Min prenumeration på Sonic går ut efter nästa nummer och idag fick jag erbjudande med posten om att teckna en nu vilket jag naturligtvis hade tänkt göra. Precis som det brukar vara när det är dags att förnya får man möjlighet att få en skiva om man är tillräckligt snabb och jag hoppas verkligen att jag skyndade mig tillräckligt. Förra gången det hände tyckte jag att jag var jättesnabb som skickade in dagen efter men då blev jag lottlös så den här gången tog jag ingen risk utan slängde mig iväg till banken för att betala och svor hela vägen dit över att jag inte har skaffat internetbank. Det svåra var som vanligt att välja vilken bonuspresent man vill ha, ifall man nu har turen på sin sida. Alternativen var nyaste skivorna av Martha Wainwright och Broken Social Scene, debuterna från Radio LXMBRG, Yttling Jazz och Montt Mardié, El Perro del Mar:s nya EP och Sonicboken Trender är galna. Och man måste rangordna. Det kändes omöjligt eftersom jag ville ha allt som vanligt. Jag satte boken sist eftersom en bok aldrig kan bli en skiva och El Perro näst sist för även om jag älskar henne så är en EP kortare än ett album. Sen hade jag ångest, visste inte hur jag skulle göra men det slutade med att jag satte Montt Mardié först, en ny Rocky Dennis sägs det och det låter ju spännande. Men bara jag får nån så blir jag superglad, snälla snälla låt mig ha varit tillräckligt snabb.

The White Stripes - så ocoolt, så bra

P3 live på måndagar, det är grejer det. Idag var det The White Stripes och jag blev påmind om att det verkligen är ett av mina absoluta favoritband, ja jag glömmer faktiskt bort det ibland. För två år sedan var The White Stripes det coolaste som fanns, de var så inne. Så är inte längre, de säljer ju fortfarande men det är inte "creddigt" längre eller det är i alla fall så det verkar vara. Tur för mig att jag inte har något emot att vara ocool, det är lite min grej (ibland). Jag hörde de på P3 och mindes, oj oj oj vad bra det är. Jag har inte köpt den nya skivan för jag tänkte att jag kanske inte behövde den när jag redan har fyra men jag hade fel. Om tio, tjugo, femtio år finns det vissa band och artister som folk kommer att minnas, som kidsen kommer att veta vilka de är fast det var länge sedan de var aktuella. Jag undrar ofta vilka det kommer vara men jag är redan nu helt säker på att The White Stripes kommer att vara ett av dem.

Nationalteatern – gamla men långt ifrån slut

Jag har äntligen varit på konsert igen efter ett uppehåll som varit så långt att jag inte ens kan hålla redan på när det började. Jag var ute och 70-talsproggade lite eftersom Nationalteatern var i stan och det var en mycket angenäm upplevelse. För en gångs skull behöver jag inte klaga på publiktillströmningen, det var nästan fullt och det var folk i alla åldrar, från 14 till en bit över 60, fast de flesta var förstås kring 50, de som var med när Nationalteatern var som störst och som här fick chansen att försöka återuppleva lite av sin ungdomstid.

Nationalteatern har verkligen hängt med länge och det märks tydligt på det faktum att det bara finns en enda medlem kvar från starten men för min del tyckte jag inte det gjorde så mycket. Inte heller spelade det någon roll att flera av medlemmarna nu blivit en bra bit uppåt åren, rocka kan de ändå. En stor behållning i Nationalteaterns låtar är texterna, de är meningsfulla om än kanske lite radikala i mångas öron men de är väldigt bra och bra texter på svenska hör man så sällan, speciellt när det ska vara lite rockigare. Men Nationalteatern har verkligen lyckats med bedriften att få svenska språket att låta väldigt coolt.

Konserten då, jo publiken var minst sagt entusiastisk, det var ett himla drag för det kan när de vill de där 40plusarna. Spelningen smyger igång med den stenhårda ”Barn av vår tid” - en riktig kultklassiker och fortsätter sedan med alla de bra låtarna rockorkestern skapat under åren. Bäst var förutom "Barn av vår tid" naturligtvis den extremt välkända "Livet är en fest" och även "Jack the Ripper". Totta Näslund finns ju inte mer och i hans ställe har man istället tagit in Mattias Hellberg som enligt mig var en ypperlig ersättare, perfekt för uppgiften men framförallt var det musiken som förförde. Riktigt skönt lir och jag kan ärligt säga att det var den absolut bästa rockkonsert jag har varit på i år för även om Nationalteaterns storhetstid var för ungefär tjugo år sedan så är bäst före datumet långt ifrån utgånget. Gubbsen som haft äran att höra Totta live var lite besvikna på sången men det märkte jag inget av. Jag har ju aldrig hört hur ”det ska låta” och den här gången var det antagligen till min fördel. Jag behövde inte stå och vara besviken efter vad som var en lysande uppvisning i rock när den är som bäst.

Noga övervägda Rockbjörnar

Jag var nyss inne och röstade på årets rockbjörn och precis som väntat var ingen av de som jag nominerat i första omgången med. Föga förvånande förstås, jag har inte riktigt samma smak som majoriteten och jag hade naturligtvis inte heller väntat mig att björnarna skulle fördelas mellan folk som Devendra Banhart och Jenny Wilson, även om det hade varit grymt. Nu var alltså nomineringarna klara och det såg väl okej ut, det hade sannerligen kunnat vara mycket värre. Lättaste kategorin var årets nykomling där jag snabbt lade in rösten på Hello Saferide, hon är ju himla söt. Robyn, Laleh, Håkan och Moneybrother fick varsin röst, vilken kategori det blev kändes mindre viktigt, jag gick främst in för att sprida ut det så mycket som möjligt på folk jag tyckte var relativt lika bra. Årets svenska grupp kändes svårare, där stod det mellan The Ark, The Cardigans och Kent för min del och de tre kändes ganska likvärdiga för mig, inga favoriter men inte katastrofer heller. Jag valde Kent, inte för att de kommer att behöva min röst utan för jag efter en noggrann övervägning beslutade mig för att jag nog gillar dem bäst av de tre. De utländska nomineringarna var svåra, jag gillade inte någon så särskilt mycket men av rent nostalgiska skäl fick Gwen Stefani, Green Day och Robbie Williams varsina röster, de tre är i stort sett en sammanfattning av hela min skivsamling vid 15 års ålder så det var ju lite komiskt. Men jag ville ju inte att någon av de skulle få två röster, så mycket vill jag inte ge dem så årets utländska skiva blev en nödlösning. Madonna fick min röst mest bara för att hon är Madonna, jag har ingen relation till hennes musik överhuvudtaget men jag kan ju ändå inte förneka att hon är en ikon, så en Rockbjörn kan hon väl få.


Jag borde kanske dela ut egna priser så att jag kan få ett precis som jag vill ha det, annars kommer det aldrig blir ”rätt” som vinner. Jag får helt enkelt börja dela ut The Lucy.

Min önskelista

De senaste dagarna har jag kollat runt på en del bloggar och här och där börjar man hitta en hel del önskelistor, alla olika förstås men en sak återkommer hos ganska många och det är ett påpekande att de inte vill ha några CD-skivor för det har dom lagt av med. Jag visste redan att CD-skivan var på väg att om inte dö ut så i alla fall närapå utrotas men det här är väl ett tydligt tecken på att det kommer att hända väldigt snart. Jag som älskar att äga skivor och avskyr det dåliga ljudet i mp3-spelare och datorer har så klart en lite annan inställning och min önskelista består som en kontrast också i stort sett uteslutande av CD-skivor nämligen följande:

Jenny Wilson : Love and Youth
Regina Spektor: Soviet kitsch
The Polyphonic Spree: Together we’re heavy
Islaja: Palaa Aurinkoon
Tenniscoats: The Ending Theme
M.I.A: Arular
Hello Saferide: Introducing…
Davide Balula: Pellicule
Electrelane: Axes
Anthony and the Johnsons: I’m a bird now
Vashti Bunyan : Lookaftering
The Embassy: Tacking
Acid house kings: Sing along with the Acid house kings
Feist: Let it die
The Tough Alliance: New school
Babyshamblers: Down in Albion
Finishing School: Destination girl
Franz Ferdinand: You could have it so much better
Midaircondo: Shopping for images


När jag gör den här uppräkningen känns det nästan som om jag inte kan ha köpt en enda skiva i år och ändå har jag köpt över 50 stycken (vilket är mycket när man är student). Listan gör verkligen ingen hemlighet av hur fascinerad jag är av This is our music och hur mycket jag dyrkar Sonic, värst är TIOM, varje vecka är det fler skivor jag vill ha men jag har faktiskt hållit ner den här listan till minsta möjliga. Jag känner mig dessutom lite barnslig med tanke på att jag faktisk också har skrivit ner den och gett väl valda delar till föräldrar och nära släktingar men jag är som sagt en fattig student, jag är fullständigt beroende av att folk köper skivor till mig, hur skulle jag annars klara mig. Fast jag räknar förstås inte med att få alla, så bortskämd är jag inte men man kan väl få drömma…



(De enda två övriga sakerna på min önskelista som inte är CD-skivor är en ny skivspelare och Quentin Tarantinos DVD-box)

Mitt hjärtas förlorade slag

Såg just en väldigt bra film: "Mitt hjärtas förlorade slag". Den handlar om att välja vad man ska göra med sitt liv, att våga försöka uppnå det man verkligen vill, i det här fallet att bli konsertpianist. Huvudpersonen struntar i sitt jobb i sin strävan att lyckas som musiker, konsten går liksom före och det borde den väl alltid göra. En sak som gjorde filmen extra bra var att trots att den till stor del handlade om klassisk pianomusik så var det inget hinder för att ta in annan musik också, eller vad sägs om att spöa upp någon till tonerna av "Lokomotion".

Konserterna jag hade velat se

Jag hade tänkt lista de bästa konserter som jag har sett i år men det var så svårt att jag behöver lire mer tid på mig. Istället började jag fundera på vilka konserter jag har missat som jag skulle vilja ha sett. Det här är en lista över de konserter jag lider mest av att inte ha sett:

1. The Polyphonic Spree - Emmaboda
Ja, jag såg klippen på Musikbyrån men det gjorde ju bara det hela lite värre. Det verkade verkligen vara en helt fantastisk konsert och det är den som jag är mest ledsen över att ha missat.

2. M.I.A - Hultsfredsfestivalen
Jag gillar ju inte ens sån här musik. Jag vet inte vad det är med mig men av någon anledning dyrkar jag M.I.A. Jag lyssnar inte på något som är det minsta likt det men det är bara så bra. Jag hade verkligen velat vara där.

3. Anthony and the Johnsons - vilken konsert som helst faktiskt
Det är så fint, hade velat se men jag kunde inte åka för att jag hade en dum obligatorisk föreläsning.

Nä, jag börjar nästan gråta bara jag tänker på allt jag har missat så jag orkar inte ens fortsätta. Jag får helt enkelt bryta här, samla mig och återkomma senare.

Skivköparförbud!

Imorgon är det december och därmed har jag officieltt skivköparförbud. Jag gör så av tradition och jag kan ju inte påstå att jag gillar det men utan förbudet skulle inte det här med jul funka för mig. Förbudet gäller varje december ända tills jag har inhandlat alla julklappar. I vanliga fall brukar jag dock vara klar med det så här års med det går lite trögt. För alla lyckliga som inte har skivköparförbud kan jag ju tipsa om att det är fraktfritt på CDON just nu. Om jag var riktigt ego skulle jag ju faktiskt kunna beställa några skivor ikväll, dagen innan förbudet för även om jag kommer att betala dem i december så har jag ju teoretsikt sett köpt dem i november. Men, nej självdisiplin nu. Julklappar ska det bli och inget annat, får se hur länge det håller den här gången.

Bästa bandnamet - Daft Punk

Jag glömde ju bort Daft Punk. På listan över de bästa, snyggaste, coolaste bandnamnen som jag publicerade för några dagar sedan skulle naturligtvis Daft Punk varit nr.1. Jag var lite stressad när jag gjorde listan men jag skulle antagligen ha låtit det vara som det var om det här inte hade varit ett så perfekt namn. Daft är mitt absoluta favoritord i det engelska språket under förutsättningen att det uttalas med brittisk accent. Det är så roligt att säga och det har en rolig betydelse: knasig. Man hör inte det ordet användas så mycket längre och det tycker jag är synd. Möjligen kallas en och annan britt ibland för "daft prick" vilket jag tycker låter oerhört roligt och lite gulligt; tyvärr är det väl inte riktigt lika oskyldigt som det låter (jag skulle i alla fall inte använda den svenska översättningen).

På grund av brilliansen av ordet Daft blir också Daft Punk det ultimata bandnamnet, snyggt och finurligt. Listan blir då i sin reviderade form:

1. Daft Punk

2. Death Cab for Cutie

3. The Ladybug Transistor

4. Sonic Youth

5. The Velvet Underground




P.S Engelskans näst snyggaste ord är foxy, det borde också användas mer...

Världens bästa popband

The Beatles är världens bästa popband någonsin. De är kanske inte mitt absoluta favoritband men jag skulle aldrig argumentera mot den välkända åsikten om att de är bäst. Jag visste inte att de var så bra som de var eller med andra ord jag hade glömt det, men som tur var blev jag påmind. The Beatles är så bra att jag efter att ha skjutsat folk hit och dit halva natten fortfarande kan ta en extra liten runda med bilen bara för skojs skull, eller rättare sagt bara för att höra lite mer. Det har faktiskt hänt två gånger den senaste månaden. Det har varit mitt i natten och jag har precis varit på väg att svänga in på parkeringen men istället bara fortsatt rakt fram, för att det är för bra.

Jag har alltid vetet att The Beatles var bra men av någon anledning ägde jag inte en enda skiva, jag tyckte inte att jag behövde det för visste ju redan hur de låter. Så jag lånade en skiva bara för att påminna mig lite och förälskelsen var ett faktum. Jag hade ju glömt att The Beatles under sina senare år övergav det jag tyckte var lite väl banala kärlekssånger för dem lite mer experimentella (knarkinspirerade) tongångarna. Så var det bestämde jag mig för, The Beatles utvecklade sin låtskrivartalang och var som bäst i slutet av sin karriär. Inledningen bestod bara av banalt, halvdant kärleksdravel. Men jag lånade ändå en samling med de tidiga hitsen, bara för att bekräfta min åsikt men oj vad fel jag hade. Banalt? o, ja. Brilliant?- jo det också. Musikaliska genier det är vad de är/var och så var det ända från början. Jag kan inte värja mig, melodierna är bara för perfekta men det jag hade glömt var framför allt alla de fantastiska detaljerna: munspelet i ”Love med do”, handklappet i ”I wanna hold your hand”.

Det är visserligen lite ”40 år sedan” att hylla The Beatles men vad kan jag göra, jag är nykär. Kär i melodierna, kär i frisyrerna (fast det har jag alltid varit) och kär i banaliteten. Love med do måste vara världens mest underskattade låt, någonsin.

Året var 2005

I väntan på att ta tag i listan över årets album kommer här en liten allmän sammanfattning av min syn på året. Några saker har varit lite speciella och de vill jag nu dela med mig av och allt handlar förstås mer eller mindre om musik.


Årets konsertt-shirt (se bild ovan): Den är snygg, den har hög kvalitet och den kostade inte skjortan. Bright eyes konsert i vintras var fantastisk och t-shirten gjorde inte saken sämre. En snygg brunfärg men ett underbart tryck för 150kr och efter vad som känns som några tusen tvättar syns fortfarande inte en noppa.


Årets bästa beslut: gitarrlektioner
Efter en tids intensivt lyssnande ville jag försöka mig på att musicera lite själv. Beslutet att börja ta gitarrlektioner var årets bästa, kanske till och med livets bästa…


Årets trend: Tjejer med piano
Då tänker jag främst på svenska Frida Hyvönen och rysk/amerikanska Regina Spektor som är två av mina största favoriter från år 2005. Två personer kanske inte räknas som en trend men jag tycker ändå att piano generellt sett fick ta mycket stor plats under året.


Årets fynd: Ike and Tina Turner – 18 classic tracks
39kr betalade jag för den här fantastiska skivan. Tina Turner sjunger som bara Tina Turner kan på en skiva som består av några originallåtar men fram för allt en fantastisk samling covers. ”Proud Mary” av Creedence Clearwater Revival är väl mer Ike and Tina and något annat och lägg sedan till The Beatles ”Come together” och ”Get Back”, Rolling Stones ”Honkey tonk women”, Stevie Wonders ”Higher ground” och en mängd andra superhits så förstår du att man nästan känner sig skyldig för att bara ha betalat 40 spänn för en sån här pärla.


Årets sämsta och bästa timing: Semester i London i slutet av juli, lagom till den andra smällen (som tack och lov inte smällde som den skulle) = dålig timing. Semester i London i slutet av juli innebär också skivrea = väldigt bra timing.


Årets modernisering: HI-MD
Här kommer du nu få årets chock för 2005 var året då jag övergav min kassettbandspelare. Ja, det är helt sant, jag har ända fram till i år gått runt med en helt vanligt kassettfreestyle vilket är så ovanligt att folk höll på att sätta i halsen när de såg den. Varför hade jag kassett? Ja, jag vet faktiskt inte. Jag antar att det är en kombination av att jag är ganska snål och att jag är sjukligt rädd om mina CD-skivor som väldigt sällan får lämna mitt hem och helst heller inte mitt rum. Som ersättning införskaffade jag en minidisc-spelare, lite mer modernt med andra ord. Jag var alldeles för snål för att skaffa en I-pod eftersom det blev dyrt om man måste ha plats för så mycket musik som jag vill ha. Minidiscen kostade bara tusen spänn och har dessutom exemplariskt ljud. Nya HI-MD-formatet gör att det går in 45 timmar musik per skiva, en klar förbättring jämfört med en vanlig minidisc-spelare med andra ord.


Årets aha-upplevelse: Laleh på P3-guldgalan – Han tuggar kex
Jag hinner väldigt sällan lyssna på radio vilket gör att min p3-koll är under all kritik. P3-guldgalan var första gången jag hörde Laleh och från första ton ramlade hakan ända ner till golvet. En kvinnlig Cornelis Vreeswijk! Det var som om den gamla visgurun hade återuppstått i form av en söt liten tjej, aldrig hade jag väntat mig något liknande. Både jag och min käre far stod upp framför TV:n och kunde inte tro vad vi såg, det var helt fantastiskt. Tyvärr känner jag överhuvudtaget ingen kärlek för Lalehs engelskspråkiga repertoar men ”Han tuggar kex”, ”Storebror” och ”Bostadsansökan” gör att hela skivan är värd att köpa.


Snabbast spenderade pengar: 3000kr på två dagar
Jag är en student utan inkomst och det har jag varit hela mitt liv och det gör att mitt lite blygsamma rekord faktiskt är en oerhört stor summa pengar för lilla mig. Ett stipendium på 3000kr för ”goda studier” (man tackar) rök all världens väg på rekordtid. En minidisc-spelare 100kr, en biljett till Accelerator ca 500kr och 11 CD-skivor och sen var allt borta. Men jag ångrar ingenting, enligt mig var det mycket väl spenderade pengar.


Årets trend 2: EP-samlingar
Hurra för årets trend nr.2. Belle and Sebastian, El Perro del Mar och Jens Lekman, alla släppte de EP-samlingar under år 2005. Det var väl fler också men för mig var de här viktigast. Fler borde följa deras exempel eftersom det inte alltid är så lätt för nya fans att få tag på gamla låtar om man inte tar den olagliga vägen. Jag hoppas att t ex Bright Eyes gör samma sak under 2006.


Bloggsmäll: bloggi.se
Min kära lilla blogg försvann ut i tomma intet när bloggi fick huvudvärk. Visserligen hade jag kanske inte skrivit där så ofta men det var min blogg och jag hade haft den i över ett halvår. En lång bloggdepression följde men jag är i alla fall tillbaka starkare än någonsin.

Hatar Norrland

Idag hatar jag Norrland. Oftast tycker jag att Norrland är helt ok men inte idag. Alla dagar Regina Spektor spelar i Stockholm hatar jag Norrland. Regina med sin fina röst och sitt fina piano har varit en av mina favoriter under året och här sitter jag 40 mil ifrån henne, visserligen närmare än någonsin men ändå ruskigt långt bort. Jag hatar Norrland rätt ofta faktiskt, varje gång Efterklang spelar i Stockholm, varje gång Anthony and the Johnsons spelar, varje gång det är en bra konsert någon annanstans och inte här. Det är egentligen inget fel på Norrland förutom att alla konserter alltid är så långt borta, det är bra här, jag kan bara inte stanna här. Idag var det kallt och långt till Stockholm och då hatar jag Norrland.

Ny Sonic

Äntligen kom nya Sonic i brevlådan med sin årliga årsbästa-lista. Det börjar ju närma sig december och jag börjar själv bli lite sugen på att börja knåpa på min lista men jag ska nog försöka vänta till efter jul så att hela året får komma med, jag hoppas nämligen på att få några hårda, fyrkantiga, musikinnehållande paket så listan får vänta. Min kommentar till Sonics lista är väl främst att jag håller med när det gäller väldigt mycket, min musiksmak är väldigt ”Sonic” och listan bestod till stor del om vad jag skulle vilja ha i julklapp och så klart en hel del som jag redan har. Värt att notera är också att Reigning sound är med på listan för andra året i rad, det är starkt. Jag är som sagt väldigt sugen på att sammanställa min egen lista men under tiden kan det hända att jag tåtar ihop några andra små årssammanfattningar, det hör ju ändå årstiden till.

Kungen av soundtracks

Kungen av soundtracks är inte Cameron Crowe nej, jag hävdar bestämt att det måste vara Quentin Tarantino. Jag har funderat en hel del på det här den sista tiden och igår blev jag återigen påmind om vilken bra musik Tarantino har i sina filmer och framför allt hur passande den är. I den mysiga serien ”Gilmore girls” som jag följer slaviskt utspelades en del av handlingen i gårdagens avsnitt på en fest med Tarantino-tema. Alla klädde ut sig till karaktärer från filmerna och det spelades bara soundtracks i högtalarna och jag hade verkligen velat vara där (ja, jag vet att det bara är en tv-serie, önskar att Lane var min bästis). Nu är jag visserligen redan ett stort Tarantino-fan bara på grund av filmerna så jag är kanske lite partisk men musiken knäcker verkligen. Tidigare nämnda Crowe är naturligtvis också han en expert på ämnet men han verkar snarare göra film efter musiken istället för att välja musik till filmen fast ibland blir ju även det fullkomligt lysande (läs Almost famous). Poängen med det här inlägget är att Tarantino är kung på alla sätt och vis och om jag skulle gå på Tarantinomaskerad skulle jag definitivt klä ut mig till Gogo, jag håller redan på att öva på fnissandet.

Topp 3 skivor att lyssna på i bilen

Bilen är ett av de absolut bästa ställena att lyssna på musik och just nu finns det bara tre alternativ för mig i bilen.

1. The Beatles 1962-1966- den röda samlingsskivan

2. The Beatles 1967-1970 - den blåa samlingen

3. Bob Dylan - Highway 61 revisited

I bilen är det bara retro som gäller, en extremt passionerad hyllning till The Beatles är att vänta inom kort.

Lennon till farfar?!?

Jag lider av extrem åldersnoja. Jag är ung i gemförelse med majoriteten av Sveriges befolkning men det hjälper inte faktumet att jag bara blir äldre och äldre för varje sekund. CDON har nu ökat min panik ytterligare. Eftersom jag hittills har haft lite problem med att komma på några bra julklappar så surfade jag in på CDON:s julklappstips där någon (antagligen väldigt okunnig person) har funderat ut vad man kan ge sina famijemedlemmar. Där såg jag något som nästan fick mig att smälla av; musiktipsen till farfar/morfar betstod av Elvis Presley, Johnny Cash, John Lennon och Cream. Elvis, Cash, Lennon?? Min farfar vet knappt vilka de är eller ok han vet vilka det är men han tycker ju att det är skränig ungdomsmusik. Han gillar Frank Sinatra och Ella Fitzgerald, det är min pappa som gillar Cash och Lennon. Alltså betyder det att min pappa är som en farfar, att jag skulle ha barn. Herre gud, jag är ju ett barn, eller nästan, det var i alla fall inte så länge sedan jag var. Det här var bara ännu ett exempel på att jag börjar bli gammal, jag minns ju att vi inte alltid har haft en CD-spelare, att vi inte alltid har haft video. Jag hör tydligen inte till den unga generationen längre, nuförtiden lyssar de som är farfar/morfar på Elvis.

Topp 5 bandnamn

Med Death cab i tankarna och med lite inspiration av de trevliga listorna i Barseblog (jag skulle länka om jag fattade hur man gjorde, sorry) har jag lite slarvigt och spontant satt ihop en lista med mina fem favoritbandnamn.

1. Death Cab for Cutie
Ja, just nu kommer jag inte något som jag tycker är bättre. Det betyder väl inte direkt någonting eller säger så mycket om musiken men det låter ju så snyggt, så coolt. Prova och säga det högt, Death Cab for Cutie, underbart.

2. The Ladybug Transistor
Jag är ganska svag för bandnamn som låter snyggt utan att de nödvändigtvis behöver vara så betydelsefulla. Nyckelpigstransistorn är ett bra exempel på nonsens men snyggt är det.

3. Sonic Youth
Inte alls likt ettan och tvåan utan här är det enkelheten som är det geniala. Lätt att komma ihåg, ganska "catchigt" och det säger något om hur det låter. Det har alla komponenter som man kan leta efter i ett framgångsrikt bandnamn. Det låter uppkäftigt och fräckt, ett ruskigt bra bandnamn.

4. The Velvet Underground
Nästan en blandning mellan att vara ett flummigt nonsensnamn och ett enkelt. Kanske är det Velvet Undergrounds musik som är orsaken till att jag tycker att namnet är så brilliant men jag tycker absolut det känns som något jag skulle kunna döpa ett band till om det var ledigt.

5. Sugarplum Fairy
Egentligen hade jag tänkt mig en topp 3 lista men när jag inte kunde bestämma mellan Sonic Youth och Velvet Underground så fick det bli fem vilket gjorde att jag fick sitta och klura ut ett femte alternativ. Tanken landade hos svenska Mando Diao småbrödena i Sugarplum Fairy som jag under en kort period gillade ganska intensivt. Ännu ett nonsensnamn som charmar mig; sockertoppsälvan. Jag har hört att namnet kommer från någon gammal Beatlesinspelning där John Lennon istället för att räkna in bandet med 1 2 3 4 så säger han istället Sugerplum Fairy. Bara att döpa sitt band efter något sådant gör att man förtjänar en plats på min lista.

Nu tänker jag förolämpa Death Cab

Musikbyrån var bra som vanligt men de påminde mig om något som stör mig och nu tänker jag förolämpa Death Cab for Cutie. Eller förolämpa kanske är fel ord men jag måste skriva och berätta att jag inte tycker att dem är bra och det stör mig. Jag har känt till dem ganska länge framför allt på grund av att många musikjournalister som jag har respekt för är stora Death Cab fans vilket naturligtvis innebar att jag kollade upp dem. Jag lånade Transatlanticism, deras skiva från förra året på biblioteket men den fastnade inte riktigt. Så jag lånade den igen och igen och igen eftersom jag var så säker på att jag skulle gilla den. Jag har aldrig gett en skiva så många chanser men till slut var jag bara tvungen att konstatera; jag tycker att Death Cab är tråkiga. Jag kan inte säga något om det nya albumet för jag har inte hört det men den extrema leda jag känner varje gång jag kämpar mig igenom Transatlanticism gör inte att jag blir direkt sugen på att höra den. Ben Gibbard borde hålla sig till att skriva texter för jag älskar verkligen hans andra projekt The Postal Service men Death Cab, nej. Men det gör ingenting att jag inte gillar dem, ibland fattar man helt enkelt inte grejen, fast de har i alla fall ett av världens snyggaste bandnamn. Death Cab for Cutie, det skulle mitt band heta om jag hade ett...

Ok Håkan, jag ger mig

Efter fem år har jag kapitulerat, jag har gett upp nu; den första Håkan Hellström- skivan har lyckats ta sig in i min skivsamling. Fem år tog det innan det hände och man kan ju undra varför, Håkan är ju bra, typ. Jag har helt enkelt inte varit med i Håkan-hypen, mär en artist får så mycket uppmärksamhet och så många fans så blir jag lite avskräckt. Det är inte så att jag absolut inte vill lyssna på något som andra gillar det har bara varit så att Hellström har varit så populär att han inte behöver mig och jag behöver inte Håkan, eller det är i alla fall vad jag har intalat mig. Jag har alltid tyckt att hans musik har varit bra men det finns det mycket som är, man kan inte lyssna på allt så jag har liksom valt att hoppa över just Håkan men nu har jag alltså kapitulerat. Jag vet inte riktigt varför det blev just nu men jag anar att jag har påverkats av att mina två Håkanälskande kompisar hävdar att de har lessnat nu, att det har blivit för mycket och att det inte är kul längre. Så jag som aldrig har frossat Håkan-pop kan nu njuta i lugn och ro, jag är inte less för jag har inte ens börjat. Det är förstås onödigt av mig att ha kämpat emot något jag egentligen gillar men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Nu vet man inte vad som händer, om jag inte aktar mig kommer jag väl snart att köpa en skiva med Kent…(hjälp!)

Titta där! -->

Titta där till höger! -->
Där finns det en liten bild där det står bloggtoppen. Och nej, jag är inte jättestolt över att ha registrerat mig på en sida för att fiska läsare, jag känner mig lite patetisk över att försöka göra reklam för mig själv utan det jag är stolt över är att den är där. Den där lilla bilden tog mig ungefär 45 minuter att få dit och ja, jag håller med, det är lite sorgligt. Men jag råkar vara oerhört usel på allt som har med datorer att göra så därför är jag nu oerhört nöjd över att jag efter många om och men lyckades registrera mig. Jag trodde aldrig att jag skulle fatta hur man fixade dom där länkarna men det gick. Det är egentligen otroligt hur lite jag kan med tanke på att jag startade min första blogg för snart ett år sedan, långt innan Virtanen och Skugge och de andra poppisarna. Hur som helst så är det nu gjort och varför gjorde jag det då? Jo, jag tänkte att det skulle vara kul om någon faktiskt läste det jag skriver. Jag verkar lida av någon underlig smygnarcissistisk egenskap, jag vill bli uppmärksammad och vara anonym på samma gång, tror jag i alla fall. Allt har ju sina fördelar men även sina nackdelar. Det skulle vara roligt om någon brydde sig om vad jag tyckte och det skulle dessutom vara väldigt praktiskt att ha några läsare för då kan man faktiskt fråga om saker också och kanske få svar. Nackdelen är att om ens blogg råkar bli populär då har man nästan en skyldighet att uppdatera den hela tiden, man skriver inte bara för sin egen skull längre utan helst plötsligt blir bloggen som en skyldighet och då är det kanske inte lika roligt länge. Jag ska nog ändå registrera mig på fler ställen, nu på en gång. Jag är nog en narcissistisk jävel trots allt…

Stressade björnar

Jag var nyss inne och röstade på Rockbjörnen och det tyvärr under tidspress. Det är inte bra att utföra så viktiga saker under tidspress och med viktiga menar jag inte att jag tycker att Rockbjörnen är ett oerhört viktigt pris utan viktigt för att man ska bestämma sig för vilka man tycker är bra nog för att få ett pris. Egentligen spelar den här första omgången inte så stor roll eftersom dem jag röstar på aldrig lyckas bli nominerade i alla fall men man kan ju alltid hoppas. Jag hade som sagt bråttom när jag röstade, jag kommer knappt ihåg vad jag valde men jag minns att det vars vårt att komma på en bästa svenska manliga artist. Inte för att det var svårt att välja utan för att det var svårt att komma på någon. Till slut valde jag Alf, han är bra fast inte lika bra som förra året. I övrigt tror jag att mina resterande röster delades av Frida Hyvönen, Jenny Wilson, Suburban Kids with Biblical names, The Though Alliance, El Perro del Mar, Devendra Banhart, Electrelane, M.I.A och Brigt Eyes. Jag kommer inte ihåg vem son var på vad men det viktigaste är att försöka få med dem man vill få med. Men jag var ju stressad så glömde säkert nån och sen kommer jag att ångra mig men så är det alltid...

Hjälp jag är patetiskt!

Jag har inte varit på en enda konsert på hela hösten! En hel konsertlös höst, det är skandal, det är deprimerande, det är nästan så att jag inte borde få ha kvar det som ett av mina intressen. Ikväll hade jag dessutom två olika konserter i området som intresserade mig. The Animals spelade på en liten ort alldeles i närheten och ja, jag vet att dom bara är gamla gubbar nu och lite sorgliga som fortfarande turnerar men jag har en extrem 60-talsfetisch. Jag dyrkar 60-talet, jag menar kan man annat än älska ett årtionde då till och med topplistemusiken var bra? Så The Animals var ett alternativ, det andra var The Soft Eyes på den lokala rockklubben. Lugn, skön pop av medlemmar från The Concretes och Marit Bergmans kompband. Helt min stil med andra ord men gick jag? Nä, jag satt hemma och tittade på Top Model. Soft Eyes var till och med gratis, jag du hörde rätt: gratis och ändå gick jag inte dit. Jag känner inte igen mig själv längre, jag har aldrig tvekat inför att gå på konsert även om jag blivit tvungen att gå ensam men nu går det inte. Jag kan inte annat än skaka på huvudet åt mig själv. Vad ska jag ta mig till?

Underligt sammanträffande – den nya fienden

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg där jag påstod mig eventuellt ha blivit kär i Andres Lokko, bara för att jag tycker att han har så bra smak. Idag märkte jag att det ironiskt nog pågår vissa diskussioner om vilken jävla patetisk nolla man är om man lyssnar på vad Lokko och hans likar säger, de är den nya fienden. Jag hade ingen aning om att det här pågick och man jag ju lugnt säga att där fick jag mig en ganska rejäl käftsmäll. Det som enligt min uppfattning verkar ha triggat igång den här diskussionen var ett inlägg i Therese Bohmans blogg där hon attackerar alla som lyssnar på kritiker och hävdar i stort sett att vi lever i en ond värld där andra bestämmer vad som är god smak och där de flesta bara går på Accelerator för få reda på vad som gäller just nu. Therese Bohmans arga inlägg fick ett ironiskt svar av Lokko som följdes av ett ytterligare förtydligande av poängen från Thereses sida.

Jag läser inte så många bloggar och nåddes alltså först idag av det här lilla bråket och jag måste erkänna att jag för några sekunder kände jag mig lite träffad av Bohmans inlägg, där fick jag så att jag teg, eller nästan i alla fall. Jag blev helt klart tvungen att filosofera över hur jag är som person, vad jag bedömer som rätt och fel, bra och dåligt, vad jag anser vara god smak. Jag förstår helt klart poängen i Bohmans inlägg, jag har varit på Accelerator och det ligger antagligen mycket i vad hon säger. Jag kan förstå att det kan finnas en metalitet i framför allt Stockholm där Lokkos och Strages och de andras ord blir en sorts måttstock på vad man ska tycka eftersom det enligt min uppfattning finns en stor grupp människor som faktiskt lever för att vara ”rätt”. Samma typ av människor som går på konstutställning för att verka kultiverade snarare än på grund av intresse, de som bara ser filmer med fem stjärnor för att det inger respekt.

Teoretiskt sett håller jag med Bohman, det är bättre om alla bara kunde tänka själv och gilla det de gillar utan att på något sett utnyttja kulturen för att ta sig längre upp i hierarkin, för att verka mer intelligent eftersom intelligent numer verkar vara samma sak som kulturell. Jag håller som sagt med men jag är fortfarande samma person som bara för några dagar sedan uttryckte mitt gillande för nämnda kulturjournalist.
Jag förlitar mig väldigt ofta på kritiker, jag går nästan bara och ser filmer som har fått minst fyra i betyg, jag köper sällan skivor om de inte fått ett erkännande av någon jag respekterar, ja jag ser det som en kvalitetsstämpel och det är ju just den här mentaliteten Therese Bohman protesterade mot. Alla borde tänka själva istället men jag kan inte låta bli att tycka att det skulle vara lite trevligare om fler tyckte som Andres eller ännu hellre, tyckte som mig. Efter mitt filosoferande kom jag nämligen fram till det, hur mycket jag än respekterar någon annans smak så tycker jag ändå att jag själv har lite mer rätt än alla andra, japp så dryg är jag faktiskt.
Jag skäms inte det minsta över att jag uppmärksammar vad kulturskribenterna säger för jag anser mig fortfarande göra en subjektiv bedömning, det kanske låter naivt men jag tror det och jag har ett väldigt starkt argument till varför; jag bor inte i Stockholm. I huvudstaden kanske man faktiskt i vissa kretsar uppnår någon sorts status genom att tycka som DN:s eller SvD:s kultursidor men så fungerar det inte i Norrland. Är det någon som tror att jag anses ha bra smak eller får någon sorts status av att jag lyssnar på Joanna Newsom? I helvete heller, i min kompiskrets är jag kufen, det lilla ufot som ingen fattar. Ingen tycker att jag har ”bra smak”, de tycker att jag är knäpp i huvudet som tjatar om en massa konstig skit som ingen har hört talas om. Status är det sista jag får ut av att hylla ”This is our music”, det jag får är en nördstämpel. Så varför fortsätter jag att lyssna på det lyssnar på, varför fortsätter jag titta på filmer som fått priser på filmfestivaler? Jo, för att jag gillar det, jag köpte inte en biljett till Accelerator för att ta reda på vad som är rätt just nu, jag åkte dit för att se och lyssna på några artister jag gillar, som jag gillar så där sjukt tokmycket som man bara kan gilla något när man är typ nitton. Jag tycker att både Bohman och Lokko har sina poänger, det enda jag vet är hur jag ser på mig själv och min egen syn på populärkultur. Jag är påverkad men jag är ingen slav.

Riskerar inte pengar på Doherty

Det är inte lätt att dra på konsert i storstan när man bor 40 mil därifrån utan då blir man alltid tvungen att välja sina konserter med stor noggrannhet. Det kostar en del när man måste ha resa, boende och mat utöver konsertbiljetten och sen vill man ju helst också ha med sig någon om man ska åka iväg, det är helt enkelt inte helt enkelt. Jag har inte varit på någon konsert alls i höst, det har inte riktigt gått att välja. Ett alternativ var att se Baby Shamblers på Nalen nu på fredag men när en konsert blir en lika stor grej som en semesterresa rent ekonomiskt sett så får man alltid tänka efter två gånger. Jag älskar verkligen Peter Doherty som musiker, han låter så jävla härligt rock 'n roll, både The Libertines och Baby Shamblers är stora favoriter hos mig och jag tvekar inte om att det är hans förtjänst. Men tyvärr lever han ju väldigt rock 'n roll också och det är inte lika kul för det är svårt att lita på en knarkare. Jag vågade inte köpa biljetter till konserten på fredag och ordna med resa och allt som måste till, risken för att det skulle bli inställt kändes för stor, för mycket pengar att riskera. Det blev inställt. Den här gången tog jag rätt beslut och får behålla mina pengar för jag älskar mannens musik men jag litar inte honom ett ögonblick.

Zeppelin - live

Kul att Zeppelin fick ta över tv-kvällen på svt. Jag är själv inget hårdrock-fan men för mig är Zeppelin inte hårdrock och om det är det så är det i alla fall mycket roligare, intressantare och bättre än all annan hårdrock som någonsin gjorts. Jimmy Page är gud. Sen finns det tyvärr en viktig lärdom att ta från gårdagens konsertfilm: konesrtfilm ska göras med en kille/tjej som har en kamera - inte av en konstnär. Den där inledningen fick ju filmen Fantomen på Operan att verka händelserik. Toltalt meningslösa utsvävningar i "Zeppelins värld" men så länge man fortfarande hörde musiken så var allt okej.

Appropå Polarpriset. Vem kom på idén att ge penger till folk som Bob Dylan, Bruce Springsteen och Led Zeppelin? Jag menar det är klart att de bör hyllas men pengar är väl ändå det sista de behöver. Pengarna borde väl hellre ges till oetablerade artister som kan behöva dem, inte till folk som redan är snorrika...

Musikfrossa

This is our music är nog mitt absoluta favoritprogram. Jag kan verkligen inte tänka mig något intressantare, roligare, mer givande, njutbart. Jag har varit ledig ett tag och har de två senaste dagarna ägnat en hel tid åt att titta på gamla program som jag har varit smart nog att spela in. Det går inte att lessna på och om jag någonsin skulle få för mig att det inte finns någon intressant musik därute så kommer jag alltid att ha fel och det har This is our music bevisat gång på gång. Måndagens program var lika fantastiskt som vanligt om inte mer, så vackert, så förtrollande. Jag tror dessutom att jag håller på att bli lite kär i Andres Lokko, kanske i Lars Beckung också fast mest i Lokko. Främst förstås eftersom de leder är med och producerar mitt favoritprogram, för att de har så bra smak. Andres Lokko är definitivt min musikguru, jag har säkert hur många skivor som helst som han hatar men poängen är att jag alltid kan lita på det han gillar. Fick jag bestämma skulle det vara mer av Andres Lokko i tv, i tidningar och ja överallt egentligen. I senaste krönikan i SvD passar han dessutom på att uttrycka sin avsky för arenarocken och det lät till och med som om han hatade Coldplay och U2 och sånt mer än vad jag gör och det trodde jag faktiskt inte att det var möjligt…

The Sound of Högstadiet

Jag har nyligen startat en tredje blogg på ett annat blogghotell där jag tror det eller ej inte skriver om musik. På den sidan verkar jag, 19 år gammal vara en av de äldsta användarna, de flesta är i 14-15 årsåldern och när jag har kollat runt på deras bloggar har jag märkt en gemensam nämnare. Nästan alla tjejer som verkar ha ett lite starkare intresse för musik lyssnar på Green Day och även Good Charlotte. Det kanske inte verkar så intressant men för mig är det mycket intressant för när jag gick på högstadiet lyssnade jag också på Green Day, det gjorde ingen annan av dem jag kände så då tänkte jag inte så mycket på det. Nu har jag däremot helt klart sett en tendens att det här är musik som har en extrem dragningskraft i den här åldersgruppen. Green Day har väl förvisso även äldre fans och även från det manliga könet men jag kan inte låta bli att undra varför tonårstjejer dras till ”highschool- punken” som jag personligen väljer att kalla det. Jag har tvingats filosofera över varför jag lyssnade på den här musiken för att på så sätt kanske få svar på varför Green day och dylikt är ”The sound of högstadiet”. Min teori är denna: när man är barn har man i allmänhet ganska sopig smak (läs singellistan) och när man sedan kommer in i tonåren vill man vända sig bort från det som förknippas som barnsligt, man vill vara lite tuffare, man är helt enkelt less på det alltför välpolerade.. MEN, att ta någon sorts alternativ väg blir ett alltför stort steg från det vi är vana vid utan vi behöver fortfarande de där lättillgängliga, trallvänliga melodierna om än förklädda till något lite hårdare och då är ”highschool- punken” den perfekta lösningen. Det här gäller naturligtvis inte alla som gillar den här musiken men eftersom jag själv varit en av dem så kan jag ärligt säga att jag tror att jag är någonting på spåret. Det blir någon sort medelväg mellan att leva kvar i sin trallpoppande barndom och att rebellera på riktigt, det blir det naturliga steget innan man går vidare, inte för alla men för många. Efter några år går det troligen över och alla går olika väger och de som är musikintresserade på riktigt hittar något som är lite mer spännande, så har det i alla fall varit för mig. Jag skäms absolut inte för min Green Day-period, jag respekterar dem och förstår deras plats i min musikaliska mognad. Jag äger varenda skiva de har gjort förutom den senaste och jag tycker att de fortfarande är bra, i alla fall på sitt sätt. Man kan säga att jag förstår charmen, jag fattar varför jag gillade dem så mycket. Vad jag däremot inte kan förstå är hur de här högstadietjejerna kan jämställa eller till och med hålla Good Charlotte som bättre, något som ligger långt utanför min fattningsförmåga. Undras om jag kan övertyga dem att lyssna på The Clash istället…

"Lurad" igen

Nu åkte jag dit igen och gjorde det där som jag inte skulle göra. Jag har ju egentligen en lista som jag alltid har med mig, den ligger alltid i plånboken bara ifall jag skulle råka hamna i en skivbutik, listan över vilka skivor jag vill ha och framför allt vilka som står näst på tur, de som är viktigast. Listan finns där så att jag aldrig glömmer vad det är jag ska leta efter vilket lätt kan hända annars. Men kanske 70 % av mina skivköp sker ändå inte från listan utan nästan allt blir impuls och nu hände det igen. Det var rea på Åhléns och det har det varit ett tag men jag hade lyckats behärska mig och väntat på att det eventuellt skulle bli någon sorts slutrea och nu var den där; tag 3 betala för 2. Hur skulle jag kunna stå emot? Så som vanligt lyckades jag intala mig själv om det här var ett erbjudande som bara var dumt att motstå, det vore ju idiotiskt att inte ta chansen att utöka skivsamlingen ytterligare när det ändå är så bra pris (utdrag ur min inre monolog vid köptillfället). Fanns skivorna på listan på rean? Nix. Gjorde det någon skillnad, sparade jag mina pengar till de där skivorna jag bara måste ha? Svaret är ett uppgivet nej, det gjorde absolut ingen skillnad. Jag skulle ju köpa Jenny Wilson och Polyphonic Spree och det måste jag fortfarande vilket innebär ännu fler skivor. När det är rea är jag verkligen en riktig shoppoholic men min skivsamling skulle vara betydligt mindre om jag inte betedde mig på det här sättet så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Jag måste ju faktiskt erkänna att jag lyckas köpa väldigt många skivor per år med tanke på min i stort sett icke-existerande inkomst och det är ju reans förtjänst. Dagens fynd blev Man-Made med Teenage Fanclub och Patty Smith senaste Trampin’ som jag dessutom åkte hem och kollade i Sonic vad den fått för betyg innan jag köpte den. Även om jag älskar Patty så känns det alltid lite osäkert med gamla artisters nya alster men 7/10 av Håkan Steen kändes ju betryggande så det var bara att slå till. På köpet valde jag Håkans ”känn ingen sorg…” och det är ju väldigt knäppt att jag inte har den förrän nu men det ska jag förklara varför i ett annat inlägg. Summan av dagens impulsköp blev alltså tre skivor för sammanlagt 178kr och trots att jag inte följer planen så är jag ganska nöjd med mina fynd.

Musik+sport=freak?

Mina älsklingar i Musikbyrån hade igår ett reportage om sport och musik och framför allt varför det inte finns några bra fotbollslåtar. De som kom fram i diskussionerna med olika kända musiker var att i Sverige gillar man alltid antingen musik eller sport och de två verkar inte gå att förena. Nu finns det ju massor av idrottare och idrottsfantaster som lyssnar på musik men när man pratar om personer som ”gillar” musik syftas det väl i det här fallet på ja, till exempel folk som tittar på Musikbyrån. Och de har rätt, nästan i alla fall. Jag känner folk som är extremt sportintresserade och musiknörd som jag försöker vara känner jag en hel del som är extremt intresserade av musik men ingen som gillar båda, ingen, bara jag. Tack vare inslaget i Musikbyrån insåg jag vilket jävla freak jag är, en riktig knäppis. Jag menar jag skriver två bloggar om musik, minst 50% av mitt studiebidrag går till skivor men samtidigt hejar jag på Liverpool i fotboll, en sport vars skönhet jag är fullständigt betagen i, jag kan typ allt om världskuppen i skidskytte (å det är ju riktigt knäppt) och följer en mängd olika sporter. Jag sätter alltid musiken först men jag hänger fortfarande med mina sportnördkompisar. Jag är helt enkelt udda, tydligen. Jag har alltid trott jag har varit så himla vanlig men så är det tydligen inte, jag är ett freak helt enkelt. Fast jag måste erkänna att det känns bra att kunna hävda en viss originalitet, det är ju faktiskt coolare att vara ett freak än att bara vara vanlig…

Pussar till SVT

Jag såg på kulturnyheterna igår där de pratade om hur få tittare SVT har i åldrarna, jag tror det var 16-26 eller något sånt. Tonåringar är kanske i allmänhet inte så stora public service- fans men nyheten var att det tog ännu längre tid innan folk hittade tillbaka till SVT vars publik bara blir äldre och äldre. Jag är 19 och jag älskar SVT, nästan alla mina favoritprogram går där; Musikbyrån, This is our music, Studio pop och lägg där till alla konserter och musikdokumentärer som har visats genom åren och även superintressanta K-special. Nästan alla de bästa filmerna går på SVT, det var mitt kära public service som började visa The Office, Helt hysteriskt och en hel del annat gottigt i komediväg. Det är så oerhört befriande med två kanaler som inte hela tiden måste tänka på hur många tittare de har utan istället har en plikt att ge svenska folket kvalitet. Jag låter kanske som en gammal tant men det kan inte hjälpas, SVT förtjänar att hyllas och det är synd och skam att min egen generation vänder dem ryggen. Men de har ju mig och jag är ett superfan, SVT är så jävla bra. Jag tittar egentligen alldeles för mycket på tv och jag får i mig en hel del skräp men SVT är som ett motgift och något jag definitivt inte kan vara utan. Länge leve public service!

2000-talets 50 bästa låtar

Världens bästa musiktidning Sonic har firat sina fem år som tidning genom att utse 2000-talets hittills bästa låtar. Det var en bra lista, de hade rätt i mycket men naturligt håller jag inte med helt och hållet, Sonic som tidning är en perfekt symbol för min smak men jag kunde inte låta bli att göra en egen lista, bara för skojs skull. Det var inte särskilt lätt att ensam göra det hela Sonic-redaktionen gjort, det tog tid och jag upp mina kommentarer nån gång vid den trettionde låten men listan blev i alla fall klar. Min lista har en hel del likheter med sin föregångare med undantag för mitt totala ointresse för hiphop och soul, vilket gör att de få representanterna för den gengren som finns på min lista har gjort ett ruskigt bra jobb om till och med jag är övertygad. Om jag gör om samma sak om en vecka så skulle listan antagligen inte se likadan ut, så är det alltid men just nu, just idag efter en veckas noggranna funderingar är det här listan över vilka jag tycker är 2000-talets hittills bästa låtar.


1. A sweet summer’s night on Hammer Hill – Jens Lekman
Den perfekta poplåten? Jens hamnar högst upp på listan för det finns ingen annan låt jag hellre skrålar med i, ingen jag hellre dansar och hoppar till vare sig det är sommar eller vinter, om jag är tillsammans med folk eller ensam spelar ingen roll för den här låten förlorar aldrig sin charm. Det har helt enkelt enligt mig inte gjorts någon bättre låt på 2000-talet
2. Terrible angels – CocoRosie
CocoRosie gjorde kanske 2004 års bästa album men det hade jag ingen aning om förrän I somras när jag horde em för första gången. Terrilbe Angels är utan tvekan den starkaste låten, vacker och innerlig.
3. Haligh, haligh, a lie, haligh – Bright Eyes
Smärtan av att ha blivit sviken av den man älskar har aldrig uttryckts starkare än när Connor Oberst med bräcklig röst uttrycker sin plåga. Jag är nära att gråta varje gång jag hör den här låten.
4. The Late Great Cassiopia – The Essex Green
Jag har aldrig lyssnat på texten men vad spelar det för roll, hela sången är som en promenad i vårsolen när allt precis har blivit grönt, ett oslagbart lyckorus.
5. You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve – Johnny Boy
I ett tidigare inlägg har jag hävdat att den här låten är perfekt och än har inte hittat något fel med den. Sättet den smyger igång, accelererar och till slut förvandlas till ett fyrverkeri gör att jag aldrig verkar få nog av den.
6. I’m a cuckoo – Belle and Sebastian
En ytterst underskattad låt enligt min åsikt och en svårslagen glädjespridare. Jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det här är min signaturmelodi…
7. Seven nation army – The White Stripes
Introt till “Seven Nation Army” är ljudet av en hel generation, min generation. Om hundra år är den här låten som kommer att vara ihågkommen som ljudet av millenniumskiftet.
8. Bridges and balloons – Joanna Newsom
Min norm för hur bra musik ska låta ändrades när jag hörde Joanna för första gången; så här ska bra musik låta.
9. Heartbeats – The Knife
Modern svensk klassiker. Etta på Sonics lista och det var välförtjänt, antagligen världens bästa elektroniska låt…
10. Sheepdog – Mando Diao
Jag blev blixtförälskad i den här låten när den kom. Texten, sången, riffen, allt älskade jag besinningslöst och även om förälskelsen har svalnat något så finns kärleken kvar.
11. Portions for foxes – Rilo Kiley
När jag i januari sammanfattade musikåret I mitt första blogginlägg nämnde jag att jag ännu inte hade hört Rilo Kiley och fick genast kommentarer om att ”Portions for foxes” gjorde hela skivan värd att köpa. Dom hade rätt.
12. Rent a wreck – Suburban Kids with biblical names
Ba ba ba ba ba baaa. Älskar kidsen, årets bästa nykomlingar och utan tvekan en av 2000-talets bästa låtar…
13. Fyllskalle – Mattias Alkberg BD
Inte ens en nykterist kan låta bli att sjunga med, det här borde ha varit förra årets största svenska hit.
14. Black cab – Jens Lekman
Vilken melodi, vilken text, Jens är kung.
15. Take me out – Franz Ferdinand
Innan år 2004 dansade jag aldrig, sen kom Take me out.
16. Stormy weather – Moneybrother
Mitt ledmotiv till sommaren 2003, jag kan inte ens gissa hur många gånger jag lyssnade på den. Klockren soulrockdänga.
17. First day of my life – Bright Eyes
Den vackraste kärleksförklaring jag har hört i hela mitt liv, Connor regerar…
18. Hate to say I told you so – The Hives
Jag har svårt för att beskriva vad som är så bra med The Hives men alla som har hört den här låten live har känt varför.
19. Seems fine – The Concretes
Så enkel, så bra. Fyra ackord och lite schyst blås är allt som behövs för en riktig topplåt.
20. Sunrise – Maher Shalal Hash Baz
Signaturmelodin till “This is our music” har blivit som en symbol för bra musik. Om man inte tänker på programmet så är den fortfarande oerhört vacker helt på egen hand, inte en symbol för bra musik utan helt enkelt bra musik.
21. Last nite – The Strokes
Rock när den är som bäst.
22. I want you back – Niccokick
Helt enkelt hjärtskärande vacker. Framförandet av den här låten var en av mina mest minnesvärda stunder på Hultsfred -04
23. Känn ingen sorg för mig Göteborg – Håkan Hellström
Om ”Seven nation Army” är hela världens representant för det tidiga 2000-talet så är det här den svenska motsvarigheten. Känn igen sorg är redan en tidlös klassiker.
24. You are the light (by which I travel into this and that)– Jens Lekman
Ungdomens oövervinnerliga och lite olydiga kärlek har aldrig beskrivits bättre, jag blir kär bara av att lyssna på Jens kärleksförklaring.
25. This beard is for Siobhan – Devendra Banhart
Fattar ingenting av texten trots att jag har försökt men svänget i den här freaky folk-dängan är omöjligt att stå emot.
26. Peach, plum, pear – Joanna Newsom
För den som inte vill höra något annorlunda är den här sången antagligen rätt svår att stå ut med. En harpa, en barnkör och en tjej som låter som en blandning mellan Björk och Lisa Simpson, I love it.
27. Galang – M.I.A
Till skillnad från Sonics lista är min i stort sett befriad från all form av hiphop, det är inte min stil och det gör att faktumet att M.I.A finns med på den här listan till något stort. Jag vet inte om det går att referera det här som hiphop men det låter definitivt inte som något annat jag lyssnar på. Men det är bland det bästa jag har hört i hela mitt liv
28. Gröna linjen – Alf
Jag är inte stockholmare och det är inte Alf heller ursprungligen men om man är där relativt ofta så förstår man briljansen i den här skildringen och kanske fattar man det till och med om man aldrig varit där.
29. Bloodbeat- Patrick Wolf
Blodet pulserar i ådrorna ovh behovet att yla mot månen har aldrig varit store, idag är det här Wolfs bästa låt och även om jag tycker annorlunda i morgon så är känslan densamma.
30. Dreaming of you – The Coral
En lite bortglömd topplåt, Liverpoolbandet The Coral har visserligen snott melodin (inspirerats) från en låt med The Supremes men det spelar ingen roll, en bra låt är en bra låt.
31. Megan’s present – Khonnor
Jag har alltid haft lite svårare att ta till mig elktronisk musik men det har Khonnor ändrat på, det här är elektronisk popmusik när den berör som mest.
32. I drive my friend – Frida Hyvönen
Min förälskelse i Fridas musik består, väldigt många känslor beskrivs på ett väldigt imponerande sätt.
33. Fell in love with a girl – The White Stripes
Jag orkar inte förklara mig längre, precis som resterande låtar på den här listan är det här en jäkligt bra låt, och det får räcka så.
34. Bittersweet bundle of misery – Graham Coxon
35. Can’t stand me now – The Libertines
36. Hope there’s someone – Anthony and The Johnsons
37. This is the year – Marit Bergman
38. Steve McQueen was great in Papillon – Leif Karate
39. Party – El Perro del Mar
40. Sleeping in – The Postal Service
41. Hey ya! - Outcast
42. Laura – Scissor sisters
43. Crosses – José Gonzales
44. Parliament Square – Stina Nordenstam
45. Han tuggar kex – Laleh
46. Back in the USA – Andreas Tilliander/David Fransson
47. Song against life – David and the Citizens
48. Humming one of your songs – Ane Brun
49. One life away – M. Ward
50. Jesus loves me - CocoRosie

Slut på det gamla, in med det nya

Nu har jag lagt in ett urval av artilkarna från min gamla blogg här på nya Musikmani och plötsligt känns det mycket bättre. Jag börjar faktiskt inte om från början utan det är bara en nystart, samma blogg men på ett nytt ställe. Jag är väldigt glad för att jag någon gång i mars bestämde mig för att spara alla mina blogginlägg i en mapp ifall min blogg av någon anledning skulle försvinna. Den försvann. Men det finns alltså bitar kvar av den och det känns bra. Jag kunde dessutom välja ut de texter jag gillade bäst och strunta i resten men tyvärr för min egen del är det så klart en hel del förlorats i flytten. Framför allt kommer jag att sakna de få kommentarer jag faktiskt fick och om jag inte minns helt fel saknas en recension av Fireside, en årssammanfattning av 2004 och hyllningar till Leif Karate och Maher Shalal Hash Baz men vad gör det om hundra år...

Musikmani har återuppstått och vare sig om någon bryr sig eller inte så ska jag försöka skriva mer, oftare och bättre och hoppas att någon mer än jag ser poängen i det.

Så bra att jag köpte singeln

Det var säkert tre år sedan jag senast köpte en singel. Singeln är död, det verkar alla vara överens om. Den typen av människor som inte gillar musik á la hysteriskt skivsamlande laddar ner sin musik från Internet och vi som ser musiken som ett intresse och en passion lägger hellre pengarna på ett helt album (albumet får inte dö, snälla dö inte… ). Men nu var jag tvungen att ha den här låten, jag hade kunnat ladda ner den men det ligger inte för mig, kanske har jag helt enkelt ett väldigt materialistiskt behov av att äga musik. ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve” med brittiska Johnny Boy var alla kritikers favoritlåt under våren. Då var jag inte direkt övertygad men nu har jag plötsligt blivit hopplöst förälskad i den, så till den grad att jag köpte singeln. Låten är ta mig fan perfekt! Lugn men samtidigt energisk, lågmäld men på samma gång pampig. Den smyger igång men pålägg efter pålägg gör att den växer mer och mer och när jag hör den vill jag ta med mig en gigantisk stereo, höja till högsta volym och promenera längs gatan medan jag vrålar med i varenda textrad. Perfektion mina vänner, perfektion.

(Skriven 27/8 - 05)

Vart tog sommaren vägen? (Accelerator regerar)

Det blev sommar och jag skulle äntligen hinna med alla saker jag vill göra som jag inte hinner i vanliga fall. Skriva i bloggen till exempel, varje dag hade jag tänkt skriva och här är jag nu tre månader senare utan en enda skriven rad. Alla mina tips på bra picknickmusik och åsikter om populärkultur blev liksom inte av och jag funderade nästan på att lägga ner helt och hållet. Men nu sitter jag här igen med massor att säga och nu är det först och främst Accelerator jag vill prata om. Jag har haft en ovanligt ”torr” festivalsommar i år, inget Hultsfred och jag var inte ens på min egen stads lilla Gatufest. Men jag var på Popaganda vilket jag redan skrivit om och framför allt så var jag på Accelerator, årets fullständigt oslagbara minifestivalpaket. Förutom helstabila kvalitetsframträdanden av bl. a Smog och Teenage fanclub fick jag fyra fullständigt lysande konsertupplevelser...

Joanna Newsom var tillsammans med Devendra Banhart den största anledningen till att jag åkte överhuvudtaget. Jag älskar allt med Joanna, hennes röst, hennes sånger och naturligtvis hennes harpa. Början av konserten var bra, jag såg inte så mycket men så småningom började några personer precis framför mig ge upp och lämna den kokheta lokalen och det var då konserten förvandlades från jättebra till fantastisk för det var då jag såg fingrarna. Först när jag såg fingrarna förstod jag hela essensen av hur svårt det måste vara att göra popmusik med harpa, resten av konserten var jag helt enkelt förtrollad.

Sonic Youth och Devendra Banhart spelade samtidigt och jag gråter fortfarande bittra tårar över att jag inte kunde se båda deras konserter. Lägg dessutom till att min sista buss gick tio i ett så jag vart tvungen att gå tidigare. Resultatet blev tjugo minuter av varje konsert, sammanlagt fyrtio minuter total musiknörd lycka. Jag har inte lyssnat jättemycket på Sonic Youth men från och men nu tänker jag göra det. De känns lika unga som för tjugo år sedan och det jag var orolig skulle bli ett långt instrumentalt nötande blev istället en uppvisning i hur bra musik ska framföras. Devendra var precis som jag hade väntat mig, fin, flummig gitarrbaserad folk/pop. Jag hade gärna sett mer men jag hann i alla fall höra ”This beard is for Siobhan så jag kunde gå därifrån relativt nöjd.

Trots mina redan överexalterade ord var det ett band som berörde mig ännu lite mer än de andra. När jag hade sett Joanna var hela min kväll gjord, jag anande inte att det var hennes polare som skulle nocka mig totalt. CocoRosie är ett jättebra band på skiva vilket jag tyvärr inte hade upptäckt före konserten. Skivan är fylld av originella sånger, underliga ljud och underbart vacker, skir sång. CocoRosie på scen är något helt annat. Låtarna är de samma, de underliga ljuden finns där skillnaden är att den på skivan återhållna sången nu framförs med en obeskrivlig passion, innerlighet och kraft. Inte nog med att lokalen är het som en djungel och publiken uppmanas visa prov på sitt bästa djungelljud utan Bianca Cassidy tar verklig ifrån tårna på riktigt Djungelbokenvis. ”Terrible Angels” är en av de bästa låtar jag hört på skiva, live är den som från en annan planet…

(Ursprungligen publicerad på Musikmani 24/8 - 05)

Popaganda - 05

Jag älskar musik. Jag älskar att köpa skivor, jag älskar att gå på konserter och jag älskar att upptäcka nya band. Lägg också till att är en fattig student så kan man se ett problem. För tyvärr kostar allt pengar, till och med musik men det finns ett undantag: Popaganda. En tre dagar lång festival som bokar nya spännande band plus några lite mer rutinerade akter vilket innebär himmelriket för en sån som jag. Popaganda är gratis. Jag älskar Popaganda!
Jag var där för första gången förra helgen och jag kan fortfarande inte förstå hur ett sådant fantastiskt arrangemang kan vara gratis. Personligen skulle jag ha kunnat betala en hel del för att se t ex Jens Lekman, Jenny Wilson eller Silverbullit för Popgandas arrangörer verkar verkligen vara ett gäng med god smak. Hade jag kunnat hade jag gärna sett varenda konsert men tyvärr var jag tvungen att åka hem redan söndag eftermiddag och dessutom har jag gått och blivit vek. Ja, det svider att erkänna men redan nu vid nitton års ålder har jag blivit en gammal vekling, jag gick när det började regna. Halv sju på lördag kväll hade jag och min medresenär fått nog av regn och kyla och övergav området för tak över huvudet. Efter obehagliga Hultsfreds- flashbacks offrade vi Isolation Years, Silverbullit och alla de andra och gick och hyrde film. Filmen var värdelös men jag ångrar fortfarande inte att vi gick, jag uppenbarligen blivit gammal – jag hatar regn…
Vek eller inte så såg jag i alla fall en mängd fantastiska konserter så många att alla inte kan få en egen recension utan det får istället bli några korta omdömen av varje konsert:

David Sandström
Jag kommer inte ihåg en enda låt från konserten men det spelar ingen roll för jag kommer ihåg att det var bra. Bra melodier och bra väder, jag trivdes under helgens första konsert.

The Tourettes
Lite punkigt, lite popigt med en väldigt avig liten sångerska. Tyckte inte att de var särskilt bra de första 5-10 minuterna men man vande sig liksom efter ett tag. Innan det var klart hade jag ändå blivit charmad…

Mattias Alkberg BD
De gjorde en av förra årets bästa skivor och jag är väldigt glad över att kunna säga att de nya låtarna lät minst lika bra.

Elias & the Wizzkids
Countrydoftande pop ’n roll- sväng med en riktigt bra frontman. Jag gillade dem verkligen och min vän blev frälst…

Jenny Wilson
Hon har en originell röst och gör fantastiska låtar. De var bara tre personer på scenen men lyckades ändå skapa en väldigt vacker och mäktig ljudbild, imponerande. definitivt en av helgens favoriter.

Convoj
Jag gillar inte att skriva negativa saker om band så jag nöjer mig med att säga att Convoj inte riktigt föll mig i smaken. De gjorde inget direkt fel men jag tyckte helt enkelt inte att det var tillräckligt intressant.

The Je Ne Sais Quoi
Punk, pop och funk i en perfekt blandning gjorde det här bandet till en av kvällens höjdpunkter, jag visste nämligen inte att jag gillade dem så här mycket.

The Tough Alliance
Ingen kommentar.

Andreas Tilliander
Jag hatar ”dansmusik”. Musik som bara skapas för att folk ska ha ett beat att dansa till är tråkigt, opersonligt och fullständigt oengagerande. Av någon anledning älskar jag Andreas Tilliander. Det finns något i hans musik som känns originellt och äkta, personligt. Jag skulle kunna sitta helt stilla och bara lyssna på Tillianders musik för att det faktiskt finns något att lyssna på. I fredags hade jag kunnat dansa hela natten. Nämnde jag förresten att jag aldrig dansar?

Jens Lekman
Jens Lekman var kungen av Popaganda. Hela konserten var en stor fest med grymma låtar och ett klassiskt svenskt indieblås.

Rough Bunnies/The Flame
Äntligen fick jag höra Rough Bunnies eller The Flame som det stod på skivan jag köpte. Lo-fi när den är som bäst.

Ane Brun
Ane har en förtrollande vacker röst och hon gjorde ett nästan lika klockrent framträdande som när hon spelade i här i Sundsvall för nån månad sedan (se recension).

Maria Taylor
En lite oväntad bokning som gjorde mig överlycklig. Hela vägen från USA kom Maria Taylor som bland annat medverkat på Bright Eyes skivor (och får man jobba med Connor måste man ju vara bra) och framför allt bildar duon Azure Ray tillsammans med Orenda Fink. De både är ute med soloprojekt och Maria visade att hon är en riktigt begåvad musiker och låtskrivare som definitiv klarar av att stå på egna ben. Jag var väldigt sugen på att köpa hennes skiva.

Teitur
Sista konserten innan jag kapitulerade för regnet. Jag såg Teitur, antagligen Färöarnas mesta kända (och enda?) singer/songwriter på Hultsfred förra året och tyckte att han var fantastisk. Jag köpte skivan och blev jättebesviken. Varenda låt var sliskigt överarrangerad och tråkigt i motsats till den underbara mannen som jag hade sett på scen, ensam med sin gitarr. Nu var det bara Teitur och gitarren igen och det var fantastiskt…

The Lovekevins
Mitt första möte med The Lovekevins var en angenäm upplevelse. Popmusik man blir glad av.

Britta Persson
Jag köpte Britta Perssons demo för några månader sedan och sen dess har hon varit en personlig favorit. Skandal att denna begåvade människa bara fick spela i ynka 15 minuter.

Kristoffer Åström
Säkert och stabilt som vanligt när det gäller Åström. Låtarna håller hög klass men konserten lyfter extra när Britta Persson körar.



Firefox
En ensam tjej med en elgitarr och en mängd förinspelade elektroniska beats. Begåvad är det bästa adjektiv som beskriver henne och jag skulle inte bli förvånad hennes musik slår igenom på dansgolven.

Johnossi
Jag gillar verkligen ”Man must dance” men jag tycker inte att resten av låtmaterialet håller samma klass. De har fått massor av beröm och har redan en hel del fans men för mig klickar det inte riktigt…


Så har jag då en vecka för sent recenserat min Popaganda-helg som trots vädret var riktigt lyckad och jag ska definitivt dit nästa år igen. Jag är lite ledsen över att jag missade Timo Räisänen och Death from above 1979 men man kan ju inte få allt. Däremot är jag jätteglad över att Suburban kids ställde in. Jag vill ju naturligtvis inte att de ska behöva vara sjuka men det kändes otroligt mycket lättare att åka hem när jag visste att jag inte missade ett av Sveriges just nu bästa band.

(Från gamla Musikmani, publicerad 3/6 - 05)

CDOASS - bättre än vilken majbrasa som helst

Vad är det egentligen som är så speciellt med sista april? Jag menar, supa kan man göra när som helst men bara idag kunde man se Fagersta-bandet CDOASS i Sundsvall. Sveriges och kanske ett av världens just nu mest hypade band spelade ikväll på Pipeline i Sundsvall. Jag gick dit ensam eftersom alla mina kompisar skulle ut och festa men det ångrar jag absolut inte. Om ni inte har hört CDOASS så har ni åtminstone om ni läser musiktidningar hört talas om dem och stor energi har lagts ner för på ett rättvist sätt beskriva deras musik: ett ”New-wave-Hives” eller ett punkigt Franz Ferdinand är några av de uttryck som har använts men personligen så tänker jag strunta i jämförelser och etiketter och nöja mig med att säga att det här är jäkligt bra. Fantastisk energi och låtar som både går bra att bara lyssna på men framför allt att dansa till gör CDOASS till ett band som känns väldigt ”rätt just nu”. Ryktena säger att de kommer slå stort precis som deras kollegor i The Hives och jag skulle definitivt inte bli förvånad. Det som var tråkigt med själv konserten var att den var väldigt kort, inte ens trettio minuter. Jag har absolut inget emot korta energiurladdningar men ett litet extranummer hade suttit fint. Det största problemet var dock inte konsertlängden utan Sundsvallspubliken. Folk i den här stan har ingen aning om hur bra dom har det. Ynka trettio personer hade pallrat sig dit och för sådana här intressanta arrangemang kan publiktillströmningen inte beskrivas som annat än pinsam. CDOASS var bättre än vilken Majbrasa som helst!

(Från gamla Musikmani 30/4 - 05)